50 heller för Prag

Redan vår första dag i staden träffade vi en äldre man utmed floden. Han berättade för oss om Prag och kom snart att tala om en gammal sägen som handlade om Karlsbron. Enligt den gamla sägnen skulle den som lämnade en liten slant, ett lyckomynt, vid statyn av Jesus på korset vara garanterad att få återvända till Prag en dag.

 
Om sägnen finns eller om det bara var något som den gamle mannen hittade på för att glädja två vilsna turister vet jag faktiskt inte.
 
Det är vår andra dag i staden och än en gång vandrar vi över Gamla Stadens torg, förbi Gyllene Enhörningens hus där Kafka en gång i tiden tillbringade mycket av sin tid, och vidare bort mot Rådhustornet. Solen strålar från en klarblå himmel och får Týnkyrkan att se ut som klippt direkt från ett vykort. När jag passerar kyrkan kan jag inte hjälpa att jag funderar över om Kafka någonsin slogs av samma tankar som jag gör, när han passerade där utanför kyrkan. Tycho Brahe ligger begravd därinne och man kan inte låta bli att tänka på denne man, och jag hoppas, trots att kyrkan är otroligt vacker att Tycho numer återfinns någonstans långt borta, bland sina älskade stjärnor där han hör hemma – medan vi andra besöker hans grav.
 
Vår väg kantas av uteserveringar och turister som står i klungor och väntar på att Paulus och de elva apostlarna ska titta fram vid Rådhusklockans slag. Trots att det är mycket liv och rörelse på och runt om torget så är atmosfären närmast magisk.
 
Jag upphör inte att fascineras av den otroliga arkitektur som omger mig, och alla de ryska dockor som verkar säljas i varenda affär vi passerar överträffar varandra gång på gång – här sätter inte ens fantasin några gränser.
 

Vi fortsätter vår promenad ner mot vattnet, mot Karlsbron som skall ta oss över till Lillsidan. Efter att ha skådat utsikten från ett av brotornen fortsätter vi så att spatsera över bron. Här trängs vi mellan gatuförsäljare, musikanter, konstnärer, tiggare och turister. Vi passerar staty efter staty, Madonnan, Jesus på korset och Johannes döparen. Trängseln är stor framför statyn av S:t Jan Nepomunk och jag funderar på om det beror på sägnen som säger att det bringar tur att röra vid denna.

Vi går vidare över till Lillsidan och styr stegen mot linbanan som går upp till toppen av Petřínkullen. Väl uppe är observatoriet som vi hade tänkt besöka stängt och istället går vi de 229 trappstegen upp längs spiraltrappan till toppen av Petříntornet. Utsikten är fantastisk och det känns som om man aldrig kommer att kunna titta tillräcklig nog. På vägen ner ångrar jag mig tusen gånger över detta tilltag då jag krampaktigt klamrar mig fast vid räcket och försöker hålla tårarna tillbaka. Inget för höjdrädda med andra ord!
 
Vi hittar en väg ner på andra sidan kullen och stannar hungriga till vid restaurangen Peklo som inte ser mycket ut för världen. Vi möter en dörr som ser ut att leda rakt in i en liten kulle, men när den öppnas träder en bred stentrappa ner i underjorden fram. Vi är de enda gästerna i de välvda salarna där guldfiskar simmar runt i små dammar och där ett litet vattenfall porlar ned från taket. Något som skulle bli en lätt lunch slutar med tre underbara rätter i en otrolig miljö.
 
Mätta och belåtna promenerar vi så vidare mot vårt nästa mål, Pragborgen. Den tronar majestätiskt upp sig nedanför oss och vi funderar på hur vi kunde gå vilse i jakt på den kvällen innan. Vi skyller på mörkret som dolde vårt riktmärke – S:t Veitskatedralens spiror.

Dagen är fortfarande ljus, så vi hittar rätt denna gång och vandrar in på andra borggården till musik av Dvořák som verkar framföras någonstans alldeles i närheten.

Pragborgen är så mycket större än vi kunnat tänka oss och vi tillbringar många timmar med att bara vandra runt, till bristningsgränsen fyllda med intryck, och titta på alla dessa sagolikna byggnader som var och en har sin historia att berätta.
 
Trötta i fötterna avslutar vi så kvällen på restaurangernas restaurang – Palffy Palace. Ett slitet trapphus får oss att tro att vi först gått fel men när dörrarna väl öppnats kliver vi in i linnedukarnas förlovade land. Maträtterna är sagolika och den lilla ask med chokladpraliner som man får med sig hem kan få vem som helst att glömma kalorier.
 
Prag var för mig tidigare en stad med många sevärdheter – men numer är den betydligt mer än så. Jag vet att den inte bara består av underbar arkitektur och knödel utan även av en atmosfär, en magisk känsla – och så dessa sagolika gourmémåltider förstås.
 
Döden drar i snöret, timglaset vänds och runt går Paulus och hans följe.

Jag dricker mitt kaffe på en uteservering medan jag studerar Rådhustornets klocka, och jag hoppas och tror att jag en dag kommer att återvända till Prag, eftersom jag bestämde mig för att tro på den gamle mannens ord.

Så – det var min önskan, mitt mynt, mina 50 heller som Ni hörde falla där på Pragbron framför Jesus på korset.