Bland rytande lejon och skrattande hyenor i Kruger

Safari. Bara ordet är för en svensk våldsamt exotiskt och påminner om något man endast drömt om. Safari, vilda djur ute på savannen, i Afrika. I Krugerparken i Sydafrika blir alla de där drömmarna sanna. Det är lätt att tro att man bara ska få se djuren på håll, jagandes någonstans långt borta, men i Kruger kommer man dem nära. Nästan läskigt nära.

Det är svintidigt på morgonen, vi sitter i en minibuss och kikar ut och sakta men säkert börjar bäckmörkret ge plats för lite dagsljus. Mannen vid ratten heter Dave, han är 40-nånting, har tredagarsskäggstubb, stora solglasögon och diamantörhänge. Dave och hans fru Bella driver ett litet men trevligt hostel i sitt hem i staden Nelspruit, och vi har bott hos dem under natten.

När vi först kom dit ursäktade sig Bella och Dave för att de inte hade tid att laga någon mat åt oss. Deras 16-årige son hade nämligen blivit biten av en giftig orm och de visste inte riktigt hur det skulle gå. Om armen skulle få vara kvar, och så. Den här morgonen, när vi beger oss mot Kruger, vet Dave att sonen kommer att klara sig, det blir ingen amputation av armen och nu har oron övergått i en uppgiven irritation. Vi har ju sagt att han inte ska försöka ta dem med händerna!, småryter han för sig själv. Ta dem med händerna? Vad MENAR du?, tänker vi. Det visar sig att sonen ”samlar” på giftiga ormar och har försökt plocka en giftorm från en sten med sina bara händer. Och det var inte första gången.

I den här stunden känner vi att vi är väldigt, väldigt långt hemifrån.

Krugerparken är så enormt stor att den snarare bör betraktas som ”den nordöstra delen av landet”, eller något sådant. Lika stor som Albanien eller Israel för att ta några exempel. Omedelbart efter att vi kört in genom en port till parken säger Dave åt oss att spana efter djur. Redan? tänker vi, och börjar kika ut genom fönstren. En eldröd sol kämpar sig just upp över det buskiga savannlandskapet och färgar allting rosa. Allt ser ut precis som vi föreställt oss.

Vi, jag och min reskompis som till Daves förtjusning också heter Johanna, har haft turen att pricka in en dag när ingen annan bokat. Följaktligen är vi helt ensamma i minibussen och kan hoppa runt mellan säten och fönster i alla riktningar.

– Ett djuur! Däär!
Det är Johanna, den andre, som skriker. Hon har fått syn på en impala, en stor antilop, och nu är det igång. Nu förstår vi att här faktiskt finns en massa djur. På riktigt. De bor här!

Snart saktar Dave in och vi ser en stor flock hyenor som sover mitt på vägen. De vaknar till när vi närmar oss och vi konstaterar att de på pricken ser ut som styggingarna i Disneyfilmen Lejonkungen. De har sådana elaka blickar och ett sådant reserverat kroppsspråk när de stryker omkring och blänger på oss. You girls are SO lucky, we haven’t seen them in a while tjoar Dave vid ratten. Jag och Johanna känner oss enormt duktiga trots att ingen direkt talang är inblandad. Jag menar, det är ju ganska svårt att missa djur som springer i flock rakt emot bilen.

Vi förstår rätt snabbt att det finns en skala över vilka djur som är häftigast att se, och vilka som bara anses ”normala”. The BIG FIVE (lejon, leopard, noshörning, buffel och elefant) är förstås de allra flestas dröm. Våra personliga mål skiljer sig kanske lite från det från början, min högsta önskan är att se zebror och giraffer eftersom de ser så otroligt roliga ut. De utgör dessutom garanterat perfekta mål för kameran som jag krampaktigt håller i min hand hela tiden.

För mig är lyckan därför total när vi inom kort ser en zebra inne i ett buskage, och därefter en lång giraffhals som i motljus sträcker sig en bra bit över växtligheten i dalen nedanför en liten backe. Jag ger ifrån mig små ofrivilliga pip av glädje medan Dave lite lojt säger att vi kommer se fler av dem senare, och dessutom på närmare håll. Där är en till hyena förresten, fortsätter han. NO, It´s a leopard! Dave trycker gasen i botten. Upphetsningen stiger, leoparden har redan blivit lite skrämd så nu gäller det bara att gasa på för att hinna få en skymt. Det får vi, men han pyser iväg väldigt snabbt. Länge väntar vi i andlös tystnad på hans återkomst. Allt som hörs är Johannas mumsande på ingefärakakor som jag tagit med till henne. Jag vet att hon blir hungrig annars, det är sådant man lär sig om varandra efter en månad på resande fot tillsammans.

När hon just plockat fram en femte kaka får vi syn på leoparden igen när han springer över vägen, och några hurrarop senare checkar vi av den första och kanske allra mest svårupptäckta av ”de stora fem” på listan.
Därefter händer något magiskt. Dave tvärnitar och svänger in på en liten väg till vänster, och där går tre enorma lejon sin majestätiska gång. Det är två honor och en hane med Lejonkungen-man, alla har de päls som glittrar som guld i solen och vi tror nästan inte våra ögon. Vilda lejon, ute för att jaga, och så är vi där alldeles intill och kan titta dem i ögonen.

I säkert tjugo minuter är vi där, alldeles nära. Vi öppnar alla fönster men håller noga in armarna. Lejonen är vana vid minibussarnas silhuetter, men bryter man dem kan de gå till attack. Att se lejonen rakt i ögonen på bara två meters avstånd är verkligen en enorm känsla. Då och då morrar de åt oss men sedan går de vidare i solen, några steg till. Musklerna rör sig där innanför skinnet på dem och vår extas vet inga gränser.
 
Resten av dagen fortsätter såhär, vi ser djur överallt och redan före lunch har vi avverkat the Big Five. En sådan makalös tur, allt går vår väg. Elefanterna är häftigast att se, och vi ser många av dem. De käkar blad från buskar och träd och vi tittar och fotar och beundrar. Plötsligt brakar det till i skogen bredvid oss och farfar elefant, den största i mannaminne, går med tunga steg rakt mot vår bil. Stop taking pictures, väser Dave tyst. Vi vågar inte göra några ljud eller röra oss, vi bara sitter som förstenade och stirrar. Elefanten närmar sig, han smeker sin skrovliga hud mot bilens utsida. Vi hade kunnat klappa honom genom de öppna fönsterrutorna om vi velat, men den stränga blicken från Dave tar man på allvar i det läget. Vi sitter orörliga men tittar på varandra med lyckan strålande ur ögonen.

Först när bjässen passerat berättar Dave att elefanter som kommer så nära lätt kan välta en minibuss om de blir skrämda eller nyfikna, och vi blir genast lite glada att vi inte förstod det förrän efteråt.

När man är på safari skriver man en lista över alla djur man sett, det är oundvikligt. Vår lista slutar på 29 punkter, 30 om man räknar med en giftig – men död – svart mamba. Safarin överträffade redan vid hyenorna alla våra förväntningar, aldrig hade jag trott att man skulle få se så många djur på så oerhört nära håll. Jag hade förväntat mig vägar fulla av minibussar och jeepar, och människor som stod med kikare och pekade och någonstans i fjärran kanske fick syn på något som rörde sig, något som kunde vara ett lejon. Det hade varit häftigt även om den bilden hade stämt. Vad vi nu hade varit med om spelade dock i en helt annan liga.

Framåt eftermiddagen checkar vi in i en liten stuga i ett av de inhägnade små minisamhällena i Krugerparken. Där finns en pool, vilket känns oerhört lyxigt och välbehövligt. När mörkret faller ger vi oss iväg på en nattsafari i en jättestor jeep. Vi utrustas med varsin ficklampa och sen bär det av medan solen ramlar ner bakom horisonten, lika eldröd som på morgonen. Snart ser vi bara det som lyses upp av billamporna några meter framför oss. Ljuden är helt annorlunda nu, det vrålas och knakar och tjattrar.

Jeepen kör rakt ut i terrängen, bland buskar och snår och gropar dit vår minibuss aldrig hade kunnat ta sig. Vi ser springande lejon på långt håll, några genetter, noshörningar som brölar mot oss samt en och annan förskrämd och smällfet flodhäst. Konstigt nog är det de som dödar flest människor i Afrika, de är liksom griniga, tunga och mycket snabbare än man förväntar sig av varelser med den kroppshyddan. Ingen lyckad kombination.

Vi får också – till min stora glädje – beskåda en sovande giraff. De sover bara 20 minuter per dygn, så vi måste ha tajmat det hela väldigt väl. 25 års funderande över hur giraffer sover får därmed sitt slut: jag lär mig att de ligger ner. Vi börjar lysa med våra ficklampor precis när giraffen reser sig, och det är ingen särskilt smidig historia kan jag meddela. Att kalla det vingligt vore väl en rejäl underdrift.

När vi kommer tillbaka till vår trygga inhägnade by har Dave smällt upp ett bord och några stolar i gräset och ordnat braai (barbecue) under den afrikanska stjärnhimlen. I mörkret hör vi nu konstiga ljud från andra sidan staketen, de nattaktiva djuren har börjat jaga. Ett ljud man inte somnar till varje dag precis. Vi däckar tidigt, utmattade av alla intryck, mitt i en mening om att vi är mer än nöjda med turen även om dag två skulle visa sig bli en katastrof.

Lyckligtvis blir den inte det. Vi går upp tidigt igen och får några timmars djur-spanande till innan vi tagit oss ut ur parken och åker vidare till världens tredje största canyon uppe i Drakensbergen; Blyde Canyon. Den är den enda canyon i världen som fortfarande växer, berättar Dave. Vi stannar vid en drös olika ställen på vägen där man kan vandra omkring och beundra utsikten. God’s Window är ett av dem.

Vid Lisbon Falls beundrar vi vattenfallen och vid Bourke’s Potholes klättrar vi omkring bland klippor och ser hur vattnet format stora grytor i berget. Det finns små broar som vi kan gå på och ödlor i roliga färger. Det är oerhört varmt, så varmt att Dave tar oss till ett ställe vi egentligen inte skulle åka till, en park där man kan svalka sig i ett vattenfall. Det är ljuvligt.

Utsikten över den 800 meter djupa Blyde Canyon blir dagens höjdpunkt, vi klättrar ut på en klippavsats och sitter sedan där och insuper bergen, sjön nedanför och utsikten över savannlandskapet som bereder ut sig längre bort än vi kan se. Det känns overkligt att vi nyligen åkt omkring där och hälsat på alla dessa vilda djur i deras hemmiljö.

Innan vi åker tillbaka till Nelspruit bjuder Dave på crêpes på vad han kallar ”det berömda Harrie’s Pancakes”. Hur vida berömd restaurangen verkligen är vet vi inte riktigt, men märkligt nog har den en väldig lyxkänsla – vita linnedukar och allt – och den dyker upp ur ingenstans. Ett perfekt slut på en safari mer än väl värd namnet.

Om Krugerparken
Krugerparken är ett av de allra mest berömda skyddsområdena för vilda djur i Afrika. Parken etablerades 1898 av politikern Paul Kruger för att förhindra den hänsynslösa jakten på djur (den hette då Sabie Game Reserve) och blev nationalpark 1926. Parken ligger i Sydafrikas nordöstra hörn, i provinserna Mpumalanga och Limpopo.

Området är enormt stort, omkring 20 000 km² (två miljoner hektar) och hem till ett imponerande antal arter av alla de slag. Bland annat hittar man här 147 olika däggdjur, 114 kräldjur, 336 sorters träd och över 500 fågelarter, vilket gör parken till en av världens djurrikaste. 300 000 djur strövar omkring fritt här, och varje år lockar de stora bestånden lejon, elefanter, giraffer och antiloper hundratusentals besökare.

Under senare år har parken utvidgats till den 35 000 km² stora Great Limpopo Transfrontier Park, genom att den fått smälta samman med liknande savannområden i grannländerna Moçambique och Zimbabwe. Ett projekt som ska främja fred eftersom det berör länder som tidigare varit i krig med varandra. Besökare kan korsa landsgränserna utan pass eller visum, så länge de enbart håller sig inom parken.

Tips inför din egen safari i Kruger
Det finns många olika sätt att uppleva Kruger på och till en början kan det kännas krångligt att navigera bland alla alternativ. Börja med att bestäm om ni vill åka runt i egen bil/hyrbil, eller om ni vill åka på en arrangerad tur. Fördelen att ha egen bil är förstås att man inte blir alls låst efter tider och kan göra helt som man själv vill, medan det kan finnas en nackdel i att inte ha med sig en erfaren guide som är expert på att hitta alla djur, vet var de brukar finnas och ibland har kontakt med andra guider som kan tala om ifall de sett något extra spektakulärt, och var.

Vi hade ju tur att bara vara vi två och guiden på vår tur och det var en jättestor fördel att kunna hoppa från sida till sida i minibussen och alltid ha flera stora öppna fönster att hänga i. Jag rekommenderar verkligen att man inte bokar in sig på turer som tar alltför många passagerare åt gången.

Mängder av arrangörer fixar turer till Kruger, de flesta är baserade i Nelspruit som är den närmaste staden.

Kvällssafari inne i Kruger får man inte göra på egen hand, den måste man boka med Sanparks (South African National Parks Board, och då åker man alltid i deras bilar. Det ingår dock ofta i de arrangerade turerna, så om du åker med någon operatör behöver du inte fixa det där själv.

Parken ägs av den sydafrikanska staten och i små läger erbjuds allt ifrån enkelt boende till lyxigare privata inrättningar. Man kan också campa på vissa ställen. Det finns helt enkelt alternativ för alla krav och plånböcker. Vår tur kostade omkring 2800 kronor för en natt och två dagar, med guide och boende i en stuga inne i parken.

Du tar dig till Krugerparken på fem-sex timmar från Johannesburg med bil eller buss (kolla till exempel in ”Citybug”), men det går också att flyga till ett par mindre flygplatser i området. Hur du än väljer att göra blir det garanterat en häftig upplevelse!