Två nyanser av blått

I den här artikeln tar Astrid upp gaykulturen i Ryssland och hur det är att leva som homosexuell i detta land, något som inte på långa vägar är lika accepterat som i Sverige. Homofobin är utbredd och det är troligtvis inte många som vågar, eller kan, komma ut ur den beryktade garderoben. Här kan du läsa om hur det gick till på en Prideparad som Astrid deltog i tidigare i år.  

I ryskan finns två ord för blå. ”Sinij” som betyder mörkblå eller djupblå och ”goluboj” som betyder bög. Ingen verkar kunna säga med säkerhet varifrån uttrycket kommer men den ljusblå färgen har länge representerat det annorlunda och drömlika. Ett litet konstigt sammanträffande att LGTB-rörelsens regnbågsflagga innehåller de flesta färger, utom just den blå färgen.

Låt er inte luras av den låtsaslesbiska popduon TATUs popularitet i hemlandet Ryssland! Homofobin här är utspridd och nästintill allmänt vedertagen. Skräcken och avskyn för homosexuell kärlek förenar rysk-ortodoxa troende, högerextremister, politiker, präster och vanligt folk på gatan. I slutet av maj var jag med om att ett försök till en Pride-parad i Moskva stoppades av en koalition av polis och fascister. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov hade förbjudit paraden som han såg som homosexuell propaganda. I ett uttalande försvarade han sitt beslut med orden ”en gay-parad kan inte kallas för annat än en satanistisk handling”.

En av borgmästarens närmaste män, Vladimir Sjuksjin, påstod i en intervju i tidningen Moskovskij Komsomolets att Moskva är en av de mest demokratiska städerna i världen när det gäller demonstrationer. Han hävdade dessutom att det inte alls pågår någon diskriminering av homosexuella i Ryssland. ”Sätt bara på TV:n och titta på valfri show eller konsert.” Detta är ett argument jag hört från flera som jag talat med. Jag får en känsla av att människor tror att homosexuella bara finns på TV! För vilken rysk politiker, affärsman eller gruvarbetare vågar komma ut ur den beryktade garderoben?

Innan den planerade paraden i maj fördes vilda diskussioner på insändarsidorna i allt från lokala ”Min stadsdel” till nationella ”Argument och fakta”. Alla hade något att säga och alltför många inlägg liknade detta skrivet av signaturen ”filipp”.

”Säga vad man vill om Luzjkov, men han ska ha en stor eloge för att han försvarar normala människors rättigheter. När man talar om mänskliga rättigheter tänker man först och främst på rättigheter för dem som inte själva vill vara människor. […] I bibeln står det om dem att man bör stena dem och de gamla judarna visste minsann vad de talade om.”

Så var då dagen kommen då Moskvas medborgare skulle visa var skåpet skulle stå. Klockan 10 på söndagsförmiddagen ringde den alltid lika engagerade aktivisten Lubava och berättade var och när man skulle träffas. ”Ta på dig något diskret”, sa hon, ”så ses vi om en timme.” Det var en av de där heta dagarna i slutet av maj och Triumftorget vid Majakovskijtorget badade i solsken. Där fanns redan en liten grupp killar och tjejer samlad och vi blev uppdelade i hetropar för att inte bli stoppade av polisen på väg till demonstrationen.

De homosexuella unga killarna Lesja, Gena och jag cirkulerade en stund på Tverskaja innan vi anslöt oss till gruppen journalister, fotografer och andra utlänningar som samlats utanför den röda statshusbyggnaden för att rapportera och fotografera. OMON, den ryska specialstyrkan, hade spärrat av torget och vi skuffades alla upp på trottoaren. Så fort någon rörde på sig skyndade fotografer och kameramän dit och armbågade sig fram i jakt på unika bilder av slagsmål och övergrepp.

Tre ortodoxa Hells Angels-liknande män väckte stor uppmärksamhet med sång och skanderande av något i stil med ”Sodom ska falla”. Några snaggade unga killar gick omkring med masker över näsa och mun ”för att inte bli smittade”. Lubava ropade till dem över det allmänna tumultet:
– Är ni fascister?
– Ja.
– Kämpade inte era far- eller morfäder i kriget mot fascismen?
– Jo.
– Skäms ni inte över att stå här och säga att ni är fascister?
– Dra åt helvete!

Efter någon dryg timme smusslades det med ryggsäckarna och små flaggor delades ut i den tappra skara som fanns kvar på plats. Alla med flagga i handen håvades snabbt in och fördes bort till bussar på andra sidan torget, men några sekunder syntes i alla fall de regnbågsfärgade pappersflaggorna fladdra mot moskvahimlen.