Moskvas tunnelbana

Varje gång jag hälsar på en av mina goda vänner hemma i Sverige så frågar hennes pappa om det fortfarande hänger kristallkronor i taket i Moskvas tunnelbana. Och ja, tunnelbanan här i Rysslands huvudstad är verkligen något alldeles speciellt. Storslagen som självaste Stalin, rik som ”Chelsea-Abramovich” och vacker som en dag. Ryssarna själva är dock övertygade om att motsvarigheterna i t.ex. London eller för all del Stockholm förstås måste vara bättre. Jag säger att nej, jag tycker nog att er tunnelbana är den finaste som jag har sett.
– Men tågen går väl oftare hos er?
– Nej, tvärt om!
– Men det är väl renare hos er?
– Nej, knappast!
– Men, det är väl mindre folk hos er?
– Hmm…OK, där måste jag ge dig rätt.

För mycket folk är det.

Lite imponerande statistik

Varje dag, från öppnandet klockan 05.00 till stängningsdags klockan 01.00, åker i genomsnitt 8.750.000 människor med Moskvas tunnelbana, vilket är mer än Londons och New Yorks tunnelbanor sammanlagt.

En resa med tunnelbanan kostar i skrivandets stund 17 rubel men priset stiger konstant. På en biljett kan du åka runt i tunnelsystemet en hel dag om du så önskar. Det finns ingen zonindelning och ingen kollar din biljett under resan eller vid utgången. En enkel uträkning med kalkylatorn säger att om alla resande köpte enkla biljetter skulle man få in 148.750.000 rubel per dag!
 
Moskvas tunnelbana är arbetsplats för ungefär 35 tusen människor. Hälften kvinnor, hälften män. Männen är tågförare och tekniker, kvinnorna övervakar rulltrappor, städar och säljer biljetter. Det är faktiskt så att kvinnor varken får köra tunnelbanetåg eller bussar i detta land. Att köra trådbuss är däremot helt OK kvinnogöra!
 

De första 13 stationerna öppnades för passagerare den 15 maj 1935. Det var röda linjen från Sokol’niki till Park Kultury och blåa linjen fran Plosjtjad’ Revolutsii till Smolenskaja. Sedan dess har antalet stationer vuxit till 172 och eftersom Moskva bara växer och växer så byggs tunnelbanenätet ständigt ut.
Den längsta linjen är den gråa och från Altufjevo i norr till Bul’var Dmitrija Donskogo i söder är tunneln 41,5 km lång och resan tar ungefär en timme!
 
Gillar du att åka rulltrappa ska du bege dig till metrostation Park Pobedy och njuta en 129 meter lång färd på ett eller annat håll.
 
Vagnarna är byggda för 100 personer men under rusningstid kan upp till 150 personer trängas i en vagn. Det kvittar vilken tid på dagen du åker, chansen att du får en sittplats i centrum är i princip mikroskopisk. Vill du undvika folkmassor får du hålla dig till att åka tunnelbana på söndagar. Ibland kan det vara klokt att inte helt blint välja den tommaste vagnen i ett tåg, det finns förmodligen en anledning till att den inte är lika populär som de andra. Allt som oftast är den anledningen en ”BOMZh” (hemlös).

Metropoliserna och terror i tunneln

På varje tunnelbanestation finns en liten polisstation. I övergångar mellan stationer och vid ingångarna står alltid en mindre armé gråklädda militärer. De står väl där för att skydda allmänheten mot terrorattacker och bråk, men för många är de inte beskyddare utan hotet självt.

Deras terrorbekämpning går nämligen i praktiken ut på att stoppa hederliga människor på väg till jobbet och kräva att få se deras pass och (om det är en utlänning) visum, migrationskort och registrering. Har du inte alla papper i ordning blir det böter, som förstås för det mesta går rakt i fickan. Det cirkulerar dessutom ständigt historier om hur militärer valt ut unga tjejer, fört dem in på stationen och under hot förgripit sig på dem. 2004 blev en 19-årig student skjuten i huvudet av den förmodade anledningen att han under en längre tid samlat bevis och vittnesmål rörande dessa våldtäkter. Med sådana militärer behöver man inte terrorister. Ändå finns även sådana.
 
1977 inträffade den första terrorattacken i tunnelbanan och sedan dess har det skett ett antal attacker. Den värsta under min tid här i Moskva inträffade under rusningstid morgonen den 6 februari 2004. 41 personer dog och ett hundratal skadades i självmordsattacken på den gröna linjen mellan stationerna Avtozavodskaja och Paveletskaja. I ett par veckor efteråt kunde man märka en dämpad stämning i vagnarna och en misstänksamhet passagerare emellan, men tiden går och människan har en otrolig förmåga att anpassa sig.
 

Några intressanta stationer

På tunnelbanestationerna Krapotkinskaja och Okhotnyj Rjad sägs väggarna vara täckta av marmor från den stora katedralen Khram Khrista Spasitelja, som förstördes 1931 i ateismens Sovjet och byggdes upp på nytt på 1990-talet. Bänkarna från den gamla katedralen sägs stå på tunnelbanestation Novokuznetskaja. Andra källor hävdar att detta är ren och skär lögn. Personligen tycker jag det låter som en oerhört kommunistisk idé att bygga tunnelbana av en gammal kyrka.
 

Stationen Plosjad’ Revolutsii pryds av 76 bronsstatyer föreställande diverse olika sovjetmedborgare. Där finns soldater, studenter, idrottsmän, skolbarn och en gränspolis med en hund. Just den sistnämnda statyn är lite speciell. Om du står en stund och tittar på den får du se hur praktiskt taget varannan förbipasserande höjer handen och gnuggar hundens nos. Det sägs nämligen ge tur. De flesta gör det i förbifarten, som av gammal vana, några går målmedvetet fram till statyn, lägger sina händer om vovvens kalla bronsnos och ber en liten bön.
 
Jag brukar hylla Moskvas tunnelbana delvis för sin logiska konstruktion. I Stockholm vet man aldrig vart man kommer när man sätter sig på ett tåg, man måste kolla så det är rätt linje, rätt håll och rätt slutstation. I Moskva har varje linje två slutstationer, en i var ände, och har du åkt åt fel håll är det bara att stiga på tåget på andra sidan plattformen. Undantaget som bekräftar den regeln är Kitaj-Gorod. Om du åkt söderut på den orange linjen och på Kitaj-Gorod, går över plattformen och på tåget där kommer du vidare söderut på den lila linjen. Fräckt va!?
 
En av mina absoluta favoritstationer är Majakovskaja. Dels för den stilrena designen hos de bågformade stålkolonnerna och så förstås för Dejnekis sovjetiska pojkboksmosaik i taket föreställande flygplan, fallskärmar, backhoppare… Alla sedda underifrån. Dejneki själv uttryckte det såhär: ”Mosaik är en bra sak men än mer underbart är livet, vilket den ska avspegla och befästa för framtiden.” Temat himmel och mosaik fortsätter i den nya utgången där man även kan läsa ett par citat ur Majakovskijs dikter.

”och himlen, som i röken glömt att den var blå”. Under andra världskriget användes bland annat denna station som skyddsrum vid bombningar av huvudstaden. I tunnelbanans skyddande djup föddes under krigstiden närmare 150 nya små sovjetmedborgare!
 

Jag bor på Izmajlovskaja…förlåt, Izmajlovskij Park…förlåt, Partizanskaja.

1990 bytte 12 stationer namn, från sina sovjetiska original till de lite mer politiskt korrekta nuvarande namnen. Namn efter gamla kommunister som Nogin, Sverdlov, Kalinin, Dzerzhinskij och Kirov ändrades till Kitaj-Gorod, Teatral’naja, Aleksandrovskij Sad, Lubjanka och Chistye Prudy.

Stationens namn måste stämma överens med vad som ligger ovanför, så när gatan ”ul. Gorkogo” fick tillbaka sitt ursprungliga namn ”Tverskaja”  var man så illa tvungen att döpa om även tunnelbanestationen. Därav den till synes malplacerade statyn föreställande författaren Gorkij i övergången mellan Tverskaja och Tjekhovskaja. Av samma anledning finns nu på förslag att ändra ”Biblioteka im. Lenina” till bara ”Biblioteka”. Varför inte inse faktum att hur många platser man än döper om så kan man inte sudda ut sin historia.

Så avslutar vi med lite metropoesi:
Du är
Avlägsen
Som en underjordisk sång
Och ekande trötta steg
På gränsen till
Torsdag