Halvvägs till Vladivostok

Ingen backpacker med självaktning flyger till Vladivostok, eller för den delen Beijing. När man ger sig ut på den obligatoriska halvårslånga asienresan passar man på att pricka av även Transsibiriska/Transmongoliska järnvägen från ”att göra innan 30”-listan. Sträckan Moskva-Vladivostok mäter 9288 km och tågresan tar cirka fem dagar. Lägg därtill en natt mellan Helsingfors och Moskva och vi är uppe i nästan en hel veckas tågresa.

Tågtyper:

Elektritjka – Pendeltåg med hårda säten och mycket folk. De går mellan storstäderna och närliggande städer runtomkring. Ofta sträckor på flera timmar, så räkna med träsmak i baken om du över huvud taget lyckas få en sittplats! Försäljare basunerar ut erbjudanden om allt från glass till läslampor och pysselböcker.
Skoryj poezd – Vanligt snälltåg. Två toaletter per vagn samt en stor samovar med hett vatten, för tillagning av snabbnudlar, pulvermos och te.
Firmennyj poezd – Tåg med både högre standard och högre pris. Ibland är skillnaden på tåget stor men ibland är den enda märkbara skillnaden att golvet torkas två gånger om dagen istället för en och att en liten lampa bredvid klockan visar om toaletten är ledig eller inte.

Biljettyper:

Kupé med plats för 2 (SV, kallas det) eller 4 resenärer – Snål som jag är reser jag aldrig i kupé. Mjukare sängar, låsbara dörrar, extra städning och en och annan frukostbulle ibland får man till ett pris mer än dubbelt så högt som «platskarta». Men å andra sidan finns det nästan alltid kupéplatser kvar för den som är sent ute med biljettköp!
Platskarta – Min personliga favorit. Öppen liggvagn med plats för sex personer i varje del, fyra runt bordet och två på andra sidan om gången. Sidoplatserna är bekväma om ni är två som reser tillsammans, men reser du ensam finns risken att din kamrat på nedre slafen aldrig stiger upp och även du tvingas ligga där du ligger hela resan.OBS! Pengarna under huvudkudden!
Sidjatjee mesto – Sittplats. De sittvagnar jag har sett skilde sig inte mycket från våra. Inte på annat sätt än att flera av ryggstöden inte gick att fälla bak och ett par lampor inte gick att släcka på hela natten. Dessa vagnar är sällsynta. Lite vanligare är det med…
Obsjtjij vagon – Så kallas en vanlig liggvagn men med 50 procent mer folk. Detta innebär att man är tre och delar på två liggplatser. Åker du i en «obsjtjij» vagn är det alltså av yttersta vikt att du är i god tid till tåget så du kan lägga beslag på en liggplats och kallblodat låta dina stackars medresenärer trängas på den andra och hata dig av hela sitt hjärta medan du själv snusar gott hela natten.

På tåget

Visst kan det hända roliga saker på tåget, speciellt om du åker platskarta och på så vis mer eller mindre tvingas umgås med dina medresenärer. En gång hamnade jag till exempel i en hel vagn full med soldater. Min man var måttligt förtjust när han vinkade av mig men det gick förstås bra och jag fick sitta mest hela resan och titta på foton av allas släkt och vänner.– Här är jag och min första fru….och här är min andra fru på vårt bröllop…och detta är min nuvarande fru och jag på semester.

Mest är det dock jakt, fiske och politik som diskuteras tågresenärer emellan. Och så bjuder man varandra på läckerheter ur de stora matsäckarna. Egenhändigt inlagda grönsaker, lokalproducerade skorpor, korv och diverse alkoholhaltiga drycker. Är det något du glömt packa ner så kan det förmodligen köpas till skrämmande överpris i kiosker på stationerna. Där kan du när mörkret faller på även bli erbjuden att köpa tyngre saker än hembakta piroger och torkad fisk… kanske även det till överpris, vem vet?

När du gladeligen slafsat i dig det sista av de sex snabbnudelpaketen du hade med dig, samt ett par tre piroger och en stor mängd choklad, börjar du möjligen känna det dåliga samvetet komma krypande. Annat än en kvarts promenad på perrongen i Tjumen’ har du ju inte rört på dig det minsta på flera dagar. Små hallar finns i början och slutet av varje vagn.

En av dessa hallar brukar ha rollen som rökrum men den andra går att använda som ett slags minigym. Den tomma ytan på två kvadratmeter utgör en ypperlig plats för knäböjningar, höga knän, armhävningar mot dörren och stretchning. Men efter att ett tiotal röksugna passagerare passerat dig med en min av förskräckelse och avsky går du tillbaka till din plats igen, gör dig en kopp te och kryper ner i sängen med din bok.

– En sådan enorm upplevelse, säger du efteråt och alla som hör blir gröna av avund.
Nyligen pratade jag med en man som hade åkt Transsibiriska på 70-talet och äntligen var det någon som erkände att om sanningen skulle fram så var det faktiskt ganska enformiga dygn där på tåget. Han skulle inte velat ha resan ogjord, men att göra om den var inget han direkt gick och drömde om.

Ett möte med Sibirien

Men jag är ingen riktig backpacker. Jag stiger på tåget på Jaroslavskijstationen som alla andra men efter två och ett halvt dygns läsning, tedrickande och stirrande ut genom fönstret, kliver jag av i den lilla förfallna hålan med det storslagna namnet Tajga. Likt Sven Hedin på sin tid kommer jag som en tågburen ”vind från världar främmande för [urinvånarna]”. Detta är Sibirien. Mörka kalla Sibirien. Här är gassande sol och minst 30 grader varmt.

Är det någon som sett den sovjetiska filmen Gorod zero? Där har ni Jasjkinos busstation i ett nötskal. Inne i väntsalen är ljuset svagt, ett par slöa flugor surrar omkring de tysta människorna som sitter och stirrar framför sig med uttryckslösa ögon, en tjock tant torkar golvet med en lerig trasa och damen i kassan är på dåligt humör, som brukligt är för damer i kassor. Utanför skäller en hund åt en förbipasserande hästskjuts och i glasskiosken köper min man en muterad glass.
– Jag hade liksom väntat mig mer av en stad som producerar så goda kex, blir den smått absurda kommentaren.

Några ord om Kemerovo

Så var vi framme i Kemerovo. Men det kunde lika gärna varit Ekaterinburg, Novosibirsk, Omsk eller vilken sibirisk stad som helst. Sibirienfödde författaren och skådespelaren Evgenij Grisjkovets säger i föreställningen Planeta att ”om du nu aldrig någonsin satt din fot i varken Tjeljabinsk eller Omsk men åtminstone en gång varit i Novokuznets så vet du av någon anledning allt om både Tjeljabinsk och Omsk. I minsta detalj.” Han har rätt.

Kemerovo har cirka 525.000 invånare och inte ett enda McDonald’s! Gatorna i centrum heter Leninskij prospekt och Prospektet Sovjetov. Kommunen livnär sig till stor del på kolgruvorna i söder, vilka då och då kräver sina dödsoffer i tragiska olyckor men eftersom de utgör ett viktigt bidrag till kommunens ekonomi (vilken för de flesta yttrar sig i ny gatsten på trottoarerna och nymålade hus i centrum) så är det inget som stängs. Många blev av med både jobb och framtidshopp under 90-talets kris. Ett stort antal kemerovtjaner, unga som gamla, tog då till flaskan eller sprutan i ren hopplöshet, en känsla som ännu kvarstår hos många.

På det stora torget står Lenin och pekar ut vägen mot den ljusnande framtid som aldrig kom. Han är nu reducerad från landsfader och allsmäktig ledare till mötesplats för unga skejtare och inlinesåkare.
– På Sovjettorget, ja du vet där Lenin står med (insätt valfritt grovt ord för ”rumpan”) mot stadshuset, där finns stans bästa asfalt.

Sverige representeras av Skånetrafikens kasserade gamla bussar, vilka lyser upp stadens dammiga gator både med sin illgula färg och med sitt två rubel lägre pris än de vanliga bussarna. Och i juni faller poppeldunet i massor som varma snöflingor.