Expat – en annan värld

Astrid som bor i Moskva valde i våras att delta i en meditationskurs med andra kvinnor som flyttat till Moskva. En värld ganska olik Astrids egen öppnades för henne när hon fick träffa kvinnor som levde ett minst sagt annorlunda liv jämfört med Astrid själv.

I våras besökte jag en för mig helt främmande värld, här mitt i Moskva. Jag gick nämligen på meditation en gång i veckan hos en indisk kvinna från International Women’s Club. IWC består till större delen av kvinnor som följt med sina män hit till Ryssland och när man frågar vad de gör till vardags svarar de med vad deras män arbetar med. Här finner du ambassadörsfruar och direktörhustrur som helt enkelt behöver något eget att syssla med, något som gör att åren här inte känns som en enda lång väntan på att få flytta tillbaka hem igen. I klubbens regi ordnas kurser i det mesta och på stormötet vid säsongsstart, som i vintras hölls i det kristallkroneinredda amerikanska ambassadörsresidenset, får man information om alla aktiviteter. Det mesta kostar pengar, men meditationen var gratis och ska jag vara riktigt ärlig var det därför jag valde just det.

Charu Batra bodde med sin man och deras hemhjälp i ett nybyggt lägenhetskomplex i södra Moskva som heter Golden Keys. De flyttade in när det inte ens var färdigbyggt och nu hade de bott där i ungefär sju år. På parkeringen stod diverse lyxåk parkerade, många av dem med ambassadörsflaggor på motorhuvarna, och jag var definitivt den enda som tog mig till våra lektioner med buss.

I gruppen gick kvinnor från olika delar av världen men alla tillhörde de samma samhällsklass. För dessa människor är tunnelbanan inte alls ett kvavt, överbefolkat, bullrigt nödvändigt ont för att ta sig fram i stan, utan ett vackert museum, som helt klart är värt ett besök eller två, trots trängseln. De kan i regel ingen ryska. De har liksom ingen anledning att lära sig det eftersom de bara umgås med engelsktalande. Det finns till och med speciella Expat-tandläkare och Expat-hårfrisörer, som förstås talar engelska och förstås är tre gånger dyrare än sina ryska motsvarigheter.

När vi satt i de vackra guldmönstade sofforna runt glasbordet i salongen och drack kardemummate pratades det mest om viktproblem, middagsbjudningar, skönhetstips och var man kunde köpa den bästa kaviaren. Inga ämnen som kändes speciellt angelägna för mig, och kanske var det därför jag tyckte så mycket om att vara där. Det var lite som att stiga in i en film, en Bollywood-version av något Jane Austendrama kanske. Jag vill på intet sätt tala illa om dessa kvinnor. De var alla mycket vänliga och jag fick alltid skjuts till tunnelbanan i någon stadsjeep med tillhörande rysk, småsur chaufför. Flera gånger blev jag medbjuden på shoppingrunda efter lektionen och jag tackade alltid ja, trots att jag väl mest gick och kände mig dum i affärer där ett schampo kostade 150 kr.

Nu i sommar flyttade Charu till Aten. Jag saknar henne. Hennes lektioner var alltid mycket givande och fick mig att se på världen på ett lite annat sätt. Min rysk-ortodoxa svärmor uttryckte en gång sin fasa över att jag gick på meditation, detta lurendrejeri och ogudaktliga sätt att försätta folk i trans. Men det får man förlåta henne. Inte kunde hon veta att hennes stereotypa bild av en indisk guru, som svävar ovan mark och reciterar ”omm” för att uppnå något slags nirvana, stämde så illa på Charu. Hon betonade alltid att du är din egen guru och svaren på alla frågor finns inuti dig själv. Att allting sker av en anledning och vi utvecklas endast när vi lär av vad som händer oss.

På den sista lektionen pratade vi om att gruppen kanske skulle fortsätta träffas ändå. Vi kunde ju ha ett rullande schema där vi träffades hemma hos var och en av oss. Jag kunde inte låta bli att roas av tanken på att dessa kvinnor skulle komma hem till mig i förorten. Jo, så tar ni tunnelbanan till ändstationen och därifrån får ni åka buss. Ja visst ja, porttelefonen funkar inte så jag kommer ner och hämtar er.