Döden i Moskva

Medan vi i Sverige gått ifrån traditionen med gravöl och närmat oss något liknande ett kafferep så är det i Ryssland fortfarande nästintill obligatoriskt att supa till det på mottagningen efter begravningen. Min rysklärare sa en gång att hon aldrig dricker starksprit, förutom förstås ett artighetsglas vodka på begravningar.

Ända in på mitt 24:e levnadsår hade jag aldrig sett en död människa. I Ryssland är något sådant helt otänkbart. När någon dör i Ryssland håller man tre dygns likvaka i hemmet och hela tiden måste det vara någon i rummet med den döde. På begravningen är kistan öppen när man tar farväl. I Sverige är kistorna stängda. Samtidigt kan ankan Anki i barnprogrammet titta upp ur en öppen grav på kyrkogården utan att någon svensk höjer på ögonbrynen medan ryssarna i sin tur förfäras över hur någon kan vilja läsa en bok som Bröderna Lejonhjärta för sitt barn. Redan i andra kapitet så dör de båda två och i slutet begår de självmord!

Här följer några ord om Moskvas kyrkogårdar.

Novodevitji

Kyrkogården i anslutning till Novodevitjiklostret i sydvästra Moskva är en av landets flitigast besökta. Den kan jämföras med till exempel Londons Highgate Cemetary fast prydligare och trängre.

Bland kändisarna på kyrkogården finner vi bland annat författarna Gogol, Tjekhov, Bulgakov, Majakovskij, kompositörerna Prokofjev, Sjostakovitj, Skrjabin, regissören Stanislavskij samt en mängd politiker och sovjethjältar. På Novodevitjikyrkogården har till och med självaste Stalin suttit och gråtit. Eller nja, att han grät kan väl inte jag gå i god för direkt, men hit åkte han om nätterna för att besöka sin frus grav.

Kring Gogol har mystiken alltid frodats. Det sägs bland annat att han var livrädd för att bli begravd levande och bad att man efter hans död inte skulle begrava honom förrän kroppen uppvisade tydliga spår av förruttnelse. Det var det förstås ingen som väntade på när det väl kom till kritan och självklart spreds genast ryktet om att Gogol hade vaknat i sin kista och vridit sig i dödsångest, vilket skulle ha bevisats av skelettets onaturliga position när det grävdes upp för flytten år 1931 från Danilovklostret till Novodevitji.

Dock dementerades dessa rykten av skulptören som hade gjort författarens dödsmask. Nikolaj Gogol var definitivt död när han begravdes.  Vad som däremot är sant är att Gogol begravdes på Novodevitji utan huvud! Vid flytten upptäcktes att skallen saknades och man misstänker att någon samlare stulit den.

Donskojkyrkogården

Klostret är uppkallat efter knjaz Dmitrij Donskoj, som räddade ryssland från tatarerna. Vid östra muren står att betraktas ett flertal stora skulpturer som i sin tur räddades från kommunisterna ur Frälsarkatedralen på 30-talet innan den sprängdes. De flesta motiv är bibliska men där finns även ett av Dmitrij Donskoj och Sergij Radonezjskij. Trots att här saknas både fingrar och näsor om vartannat så är de riktigt imponerande.

Den berömde ryske deckarförfattaren Boris Akunin skrev om Gamla Donskojkyrkogården i sin bok ”Kyrkogårdshistorier”. Han kallar den för det vackra och hemlighetsfulla Moskvas vackraste och mest hemlighetsfulla plats. Jag, och många med mig, fick genom hans berättelse upp ögonen för denna förut nästintill bortglömda plats.

Det är en ovanligt varm dag i april och solen skiner över Moskva när jag går längs muren mot Donskojkyrkogården. Många, framför allt äldre, är på väg till kyrkogården i dag, men de går in på den nya och verksamma, strax söder om klostret. Den gamla kyrkogården, vilken det talas om här, ligger innanför klostermurarna och dess inhysta är för länge sedan förruttnade och försvunna. Ändå känns denna gamla kyrkogård så mycket mer levande än många av stadens nya. Dess mossiga och flagade gravstenar berör på ett helt annat vis än de blankpolerade svarta stenar med ingraverade porträtt  som pryder nyare kyrkogårdar.

Det första som drar blicken till sig är något som inte finns. Jesus kropp hänger kvar på stenkorset och de fastspikade fötterna likaså, men däremellan, där benen borde ha varit, existerar bara ett groteskt tomrum. De grälla plastblommorna lyser med sin frånvaro och marken mellan stenarna är täckt av scilla!

I denna Pusjkingalna stad blir man föga förvånad (dock ganska irriterad) över de skyltar som är nerkörda i marken bredvid några av gravstenarna. På dem står att läsa hur personerna under stenarna kände Pusjkin, när de träffade honom och i vilket av hans verk deras hus nämns. Information som förmodligen intresserar endast ett fåtal Pusjkinfanatiker.

Akunin nämner i sin bok även sin favorit bland inskriptionerna. Den är hämndlysten värre och lyder som följer:”Avled av en operation, genomförd av doktor Snegirev.”

Kyrkogården i Altufjevo

Denna kyrkogård får stå som representant för de vanliga dödligas (med betoning på vanliga) begravningsplatser. Hit gick jag ofta när jag bodde i Bibirevo. Kyrkogården ligger precis vid den stora och till bristningsgränsen trafikerade ringleden runt Moskva, så man kan ju undra hur mycket ro de döda egentligen får.

Annars är det framför allt en fråga som återkommer i huvudet när du tar dig fram längs de trånga stigarna mellan gravarna. Vad hände? Alltför många gravar hyser alltför unga människor. Nästan varannan grav tillhör någon född i slutet av 70-talet och död runt 2000. Är det, som någon sa, kriget i Tjetjenien som krävt sina offer eller, som någon annan sa, narkotika och gänguppgörelser?

Gravarna är inhägnade med järnstaket och innanför grindarna står ofta en liten bänk eller stol där anhöriga kan sitta och minnas och kanske ta sig en styrketår. En gång mötte jag här en gammal kvinna som bjöd mig på karameller. Hon hade tagit med dem till sin son, som var begravd där på kyrkogården, men så började hon prata med mig och beslöt väl att det var lika bra att ge godiset till en levande.