Altaj är som Alperna – fast bättre!

Ryssland är synonymt i svenskars ögon med pulserande storstäder som Moskva och St. Petersburg. Men i denna artikel tar Astrid och maken Aleksander tåget till Kemerovo i Sibirien och beger sig ut på en vandring i altajbergen.

När sommaren 2005 började lida mot sitt slut tog jag och min man Aleksander tåget genom halva Ryssland från Moskva till Kemerovo i Sibirien, en sträcka på cirka 340 mil. För ungefär ett år sedan hade jag hört talas om Altaj för första gången och nu var vi äntligen på väg dit för att själva uppleva skönheten hos de sagolika altajbergen där Ryssland gränsar till Kazakstan, Kina och Mongoliet.

Högsta toppen på ryska sidan är Belucha, vars snövita väggar reser sig 4 506 meter över havet. I Moskva hade vi köpt campingutrustning och guideböcker och i Novosibirsk en detaljerad karta över Republiken Altaj. Mycket mer än så hade vi inte med oss när vi från Kemerovo tog bussen söderut till den lilla kurorten Belokuricha, precis vid altajbergens början, som blev vårt första stopp.

Belokuricha – Vandring med Anna, 74 år

Där i byn bodde vi några dagar hos en god vän i hennes föräldrars lilla stuga. Vi badade och ångade oss i deras privata bastu och åkte linbana upp på det lokala utsiktsbergets topp. När helgen kom hade vi turen att få följa med Anna Jakovlevnas grupp på en tvådagars vandring till bärmarkerna uppe i bergen. Anna var pensionerad lärarinna med en otrolig kännedom om sin hemby och naturen runt omkring. Under vandringen berättade hon historier för oss, bland annat om hur hennes familj, och flera med dem, hade överlevt den svåra svälten på 30-talet tack vare skogens växter.

Hon tycktes känna till vartenda strå i skogen och veta vad det kunde användas till. Vi följde en liten stig som ibland helt omotiverat blev till en väg med bilspår och allt, för att efter några hundra meter förvandlas till en liten stig igen. Fast mest följde vi Anna. Med 74 år av bergsvandringar i benen gick hon med stadiga steg även i den halaste lera och vi följde henne som ankungar på led efter sin mamma. Det regnade och sommarvärmen var som bortblåst. Jackan var genomvåt, byxorna likaså men vi plaskade vidare i våra kippande gympaskor genom pölarna som samlats på stigen där vi gick.

Redan innan vi kom fram till gläntan i skogen och såg den lilla timmerstugan under granarna kände vi en underbar doft. En doft som betydde att nu skulle vi snart bli både torra, varma och mätta. Det var rök. Nikolaj eldade i spisen. Den kvällen lade vi oss att sova med mössen pilande över golvet och prasslande i hörnorna men jag vet inte om jag någonsin sovit så gott.

Sjön Aja – Turismens baksida

Vi lämnade Belokuricha med buss mot Republiken Altaj men hoppade av någrahundra meter innan gränsen, vid sjön Aja. Dasja i Belokuriha hade berättat om sjön för oss och i guideboken stod den också beskriven. En liten månformad sjö (Aj på Altajiska betyder just måne) uppe bland grönskande berg. På vägen dit var vartannat träd så övertackt med trasor av olika slag att det såg ut att kvävas. Det är en gammal Altajisk sed att knyta fast vita band i trädgrenar på heliga platser.

Tyvärr har denna sed annammats så friskt av all världens turister att träd på de flitigast besökta platserna är översållade av tygband, plastpåsar, trosor och annat som folk rotat fram ur sina kassar. Vid Chike-Taman hänger enligt vår guidebok en skylt som ber folk, som inte har den traditionen att heller inte knyta några band på träden och, genom att avstå från det, ”hjälpa till att bevara vår jord och sina egna odödliga själar”. Vid sjön Aja hängde tyvärr ingen sådan skylt.

När vi betalat inträde(!) till området runt sjön och kommit in möttes vi av två stora sandstrander packade med folk och runt hela sjön låg högar av plastflaskor och annat skräp. Uthyrning av trampbåtar till badturister, överförfriskade efter besöket på det närliggande öltältet. En förfärande sorglig syn som vi inte väntat oss men som blir vanligare med det ökande antalet turister i området.

Respublika Altaj – Äventyr i vildmarken

Så vi stack därifrån så fort vi bara kunde och gav oss på att lifta söderut från Majma utanför Gorno-Altajsk, som med ca 60 000 invånare är Republiken Altajs enda stad. Vi skulle ta oss längs den viktigaste vägen till den lilla byn Tjibit. Därifrån skulle vi, med kartans hjälp, på små stigar hitta fram till de ryktbara Sjavlinskijsjöarna med de omgivande bergen ”Saga”, ”Dröm” och ”Skönhet” i hjärtat av Altaj.

Det var inte alltför svårt att få lift men eftersom vi, på morgonen, dröjde länge utanför Majma vid floden Katuns strand, innan vi äntligen packade ihop tältet och ställde oss på vägen med tummen i vädret, kom vi inte mer än halvvägs innan natten kom. Vi fick söka tillflykt hos en altajisk familj med en enorm hund i Ongudaj.

Längs vägen, den enda asfalterade i området, fick man här och där se små kors. Tittade man ner för branten mot floden låg där ihåliga gapande bilvrak som en påminnelse om vikten av att hålla hastighetsbegränsningarna. Men så kom vi då äntligen till ett mörkt och regnigt Tjibit. Vi betalade 100 rubel (cirka 35 kronor) och fick sova på en soffa den natten innan vi på morgonen tog ryggsäckarna på ryggen igen och styrde stegen upp i bergen.

I Belokuricha hade Anna sagt att det från Tjibit var en och en halv till två dagars vandring till sjöarna, så när vi efter första dagens sju timmar långa vandring, slog upp kartan och fick se att vi bara lagt bakom oss en knapp fjärdedel av vägen var besvikelsen stor. Dock inte långvarig för i samma stund som vi fått upp tältet och slängt in ryggsäckar och oss själva i det så lystes himlen upp för en sekund och öppnade sig sedan med en knall och regnet började ösa ner.

Jag kröp ner i min sovsäck och somnade så fort åskvädret dragit vidare över bergstopparna. Nästa dag, och hela veckan faktiskt, var det vackert väder och på över 2000 meters höjd i mitten av augusti värmde solen gott med temperaturer uppemot 30 grader om dagarna. Om nätterna sjönk den dock kraftigt och vi tog stenar från elden och la i våra sovsäckar för att värma fötterna.

Som alltid var det inte målet utan vägen dit som bjöd på flest äventyr och trots att de snöklädda topparnas spegelbild i sjöns turkosa vatten förstås bevarats i mitt minne så finns det annat jag minns bättre. Hur vi sprang över stora träskmarker och med förfäran såg solen gå ner och mörkret kom att dölja hela världen för våra ögon, inklusive stigen som lett oss över de sanka tuvorna. Hur öronbedövande åskan dånade. Hur gott den sista och länge sparade lilla biten choklad smakade. Känslan av litenhet inför det mäktiga landskap vi befann oss i.

”Vem har sagt att Altaj är grymt och otillgängligt?
Vem kände rädsla i hjärtat inför den stränga kraften och skönheten?”
Så skrev konstnären och filosofen Nicholas Roerich efter en expedition till Altaj i mitten av 1920-talet. Och jag kan bara önska att Altaj får förbli, som det stod i vår guidebok, ”bättre än Alperna”, mer orört och genuint. För det var väl så Roerich menade, Altaj har alltid varit tillgängligt för den som är villig att ta naturen till sig på dess egna villkor.

Jag längtar tillbaka!