Allt du inte behöver veta om Ryssland

Få är de länder som liknar Ryssland, och den upplevelse som väntar resenärer i landet är ofta en minnesvärd sådan – på gott och ont. Stojkovic har här dokumenterat sin personliga upplevelse av Ryssland och ger oss en på många sätt träffsäker skildring av hur det är att resa tvärs igenom världens största land.

Kommunismen föll och byttes ut mot ett annat K. Kapitalismen. Men Ryssland är fortfarande Ryssland, ryskan forfarande ryska, och min rysslandsbild var före resan densamma som efter. Jag föreställde mig ett land där Akalla, Rinkeby och Rosengårdsarkitekter fått fritt spelrum, ett land där byråkratin får Sverige att framstå som obyråkratiskt, ett land där Sting’s ”Message in a Bottle” dubbats till ”Happiness in a Bottle”. Ett land man knappast annat kan, än älska.

Egentligen är man som backpacker knappast önskvärd. Inte från officiellt håll. Visumen är svindyra (1200:- 2005) såvida man inte vill boka de hotell som de svenska Rysslandsresearrangörerna förespråkar. Iventus menade att det inte gick att ordna visum utan att samtidigt boka boende. Ett samtal senare till en annan resebyrå gavs ett annat besked. Men så kostade det mer också. Men istället för att bo i 3-stjärniga hotellrum, något jag knappast skulle ha något emot, kunde vi nu välja och vraka bland Rysslands vandrarhem. Frihet det med.

Ryssland välkomnade oss med St. Petersburg. Klockan visade 04:30. Regnet öste ner utanför bussrutan, medan några morgonpigga ryssar sågs med paraplyer på väg mot arbetet. Vi visste inte var i mångmiljonstaden vi skulle släppas av. Bara att vi skulle släppas av, och att vi därifrån på enklast möjliga vis skulle bege oss till vandrarhemmet. Efter att ha sagt spatsiba 4-5 gånger till babuskan som sålde poletter till tunnelbanan var vi äntligen på väg.

Ner, långt ner. S.t Petersburgs tunnelbana är en av världen djupaste. Inte för att som i Moskva kunna fungera som skydd vid en nukleär attack. Utan för att staden är byggd på sankmark och att alla försök att bygga i leran skulle resultera i multipla Hallandsåskomplex. Så de grävde. Har aldrig sett så långa rulltrappor som de i St. Petersburg. Känns frustrerande att ibland spendera lika mycket tid i rulltrappan mellan stationerna som man gör i tågen. MRT utan R.

Vi visste vilken tunnelbanestation vi skulle till och att det sedan därifrån skulle vara 300 meter till vandrarhemmet. Tack. 300 meter i vilken riktning. Vi hade en adress men vi fann aldrig några vägskyltar, vi frågade ryssen men fick sällan några svar, som mest en blick. Tillslut fann vi en telefonkatalog med en lokalkarta och därifrån kunde vi sakterliga bege oss betydligt mer än 300 meter i rätt riktning och en oansenlig liten skylt sade det vi letat, i regn, i timmar, efter. I receptionen får vi en undrande blick, jag visar upp vår bokningsbekräftelse, tror det var från hostelworld och undrar om vi kan få tillgång till rummet redan nu i ottan. Receptionisten pekar på datumen, jag på min mobiltelefon. Det är något som inte stämmer, vi är en dag för tidiga. Fan. Men det ordnar sig tillslut, Ryssland, vi är äntligen framme.

Så vad göra? För de kulturella kan en heldag vigas till att vandra runt i det monstruösa hermitaget/vinterpalatset. En dödssynd, ofantliga mängder konst från likaledes många konstnärer i hutlöst många rum. Är man sjuk som jag och bara måste se vartenda hörn för att reservera sig från att inte ha missat något blir det stora smått och man får fem års konstbehov uttömt på en dag, en lång dag.

I övrigt kan man spatsera rund på Nevski Prospekt, fundera på om ryssar tar intryck av de senaste modetrenderna, komma fram till att så nog inte är fallet och sen återvända till min andra hobby, leta mörkhyade människor bland folkhoparna. Fann en, på 25 dagar. Ryssland har uppenbarligen inte varit lika generösa i sin flyktingpolitik som vi svenskar. Hursom. St. Petersburg lämnades, huvudstaden stod på tu. Det innebar också det officiella invigandet av ryska nattåg, och det började barmhärtigt, som vilket nattåg som helst.

Förutom att visumen var dyra (en underdrift) så är Ryssland i övrigt heller inte speciellt inviterande till en snål människa som mig. Moskvas billigaste boende gick loss på ringa 150 svenska per huvud. Hotell visserligen, men vandrarhemmen var än dyrare. Hört ryktas om att Moskva nu är världens näst dyraste stad efter Tokyo, och jag förstår inte varför, eller jo, det var dyrt, men detta är ju ett gammalt kommunistland som varit på randen till ekonomisk kollaps flertalet gånger under 90-talet, d.v.s. folk borde gå i trasor och en hotellnatt borde inte kosta mer än en pizza i Lund. Men så är inte fallet. Jag bestämmer mig för att skylla allt på Chelsea-Roman.

Ok, åter till Moskva. Finns en sak att göra. Kommunistturism. Och det finns ingen stad mer lämpad i världen. Köp ett rabattkort i tunnelbanan, sen är det bara att ge sig av, och gör inte som ryssen i tunnelbanan; kolla ner i marken, utan håll blicken högt och världens trevligaste tunnelbana kommer välkomna er. Pompöst. Glöm inte heller att räkna Leninavbilder. Vill ni ha en högre svårhetsgrad, prova Stalin. Men släpp helt Andropov.

Tycker man om fuktiga dragiga kalla utrymmen som besöks av ryssar med blick i golv och ljudet av tunnelbanetåg så finns det stationer nog för att fylla ut även den längsta av Moskvavistelser. Gör något annat istället. Se Ostankinotornets 540 meter, fundera på hur fan de släckte branden, och bege er sen vidare till någon av de otaliga långdistanstågstationerna (ett ord lika svårt som ryskan), hoppa på ett tåg och bege er istället vidare österut… i två dagar.

Vår biljett var billig, det enda som var billigare än vad bibeln (LP) angav, men vem klagar på låga priser (inte jag). Men verkligheten kom ifatt oss på perrongen. 3:e klass, eller platskartny som ryssarna valt att kalla det. Som en vanlig kupé bara det att utanför inte finns något rökbord och små utfällbara säten, utan istället två britsar till. Sen har de valt en öppen planlösning (populärt i dessa dagar), d.v.s. avskaffat hela kupékonceptet.

Alla hör alla och alla ser alla. Och alla såg oss. Vissa dagar så medföljer också en portion permitterade soldater med hemlängtan. Vissa var tröttare än andra och använde det minimala bagageutrymmet ovanför överbritsarna till att skapa ytterligare en sovplats. Morgonen inleddes sedan med att vagnbabuskan svängde med en hopvirad tröja och utdelade såväl verbala (min tolkning) som fysiska åtgärder för att förflytta vår soldat. Omsomnad vaknade jag sen en timme senare av att min flickväns väska for ner från (den lilla) bagageplatsen och hamnade i vår underbritsfamiljs morgonyoghurt. Sakta för jag min blick ner från britsen och möts av barnets youghurtuppblandade tårar och moderns mindre glada uppsyn. Jag önskade evinnerligt att jag visste vad ”godmorgon” hette på ryska.

Nästa stop blir Krasnojarsk, och nu är vi officiellt i Sibirien, behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kallt, men allt som oftast var så fallet. Visan om att den ensamma planetenboken uppgav ett pris och den reella ryska verkligheten ett annat, runt det dubbla, fortsatte och jag till skillnad mot tidigare började ana att jag inte alltid nödvändigtvis blir lurad utan att, hotellpriserna gått upp, samtidigt som servicen alltid verkar befinna sig på ett all-time-low, med ryska mått. Var glada om ni utan att fråga möts av varmt vatten i duschen, var glada om duschen alls är en dusch. Krasnojarsk hade ungefär samma nöjesutbud som tvillingen Yekaterinburg och vi stannade precis så länge så vi hann uppleva allt. En dag för att vara exakt.

Nästa Irkutsk. Och här, för första gången hitintills möts vi av ett vandrarhem, och två likasinnade människor som talade engelska, och svenska. Och något som kan kallas; umgänge. Jag tar visserligen helt på mig ansvaret för att vi lyckats undvika ryska alkoholstinna sammankomster som mer än något skulle förgyllt hela trippen, men språkdifferenserna förde oss istället för samman, allt längre ifrån varandra.

Ryssarna på tågen tog inte, som jag tidigare förutspått, upp hinken/dunken/flaskan/ utan verkade istället otroligt ointresserade av vår närvaro, jag skyller dem ej. Men besvikelsen består. Hursom Irkutsk är också en stad. Som de andra på vägen genom Ryssland, men, ett stort men dessutom, det är Bajkalsjöns brygga. Det var också här vi startade vår bajkalexpedition.

Mig veterligen finns det bara en ö i Bajkalsjön, Olkhon. Att anlända här när isen just smält bort, när livet åter, vänder, är vackert på ett stilla, fridfullt vis. Och väl där var vi ensamma igen, med undantag för det ryska par som av någon anledning tog undervåningen i det hus vi tillsammans hänvisades till (de andra föreföll tomma). Aldrig tidigare har jag känt mig så isolerad som här, som om man var tillbaka i 1600-talets geografiböcker och stod på världens ände. Kikandes ut över evigheten.

Men en vacker natur väcker religiositeten till liv, kanske inte hos mig, men för schamanerna är detta är en helig plats, framförallt den nordligaste udden som man bäst tar sig till genom skog och mark där väg är spår och där en rysk militärjeep är det enda färdsättet. Vi fick trots vår ateism/protestantism borderline-tro plats i jeepen och två för ryggen hemska timmar senare var vi där. Där världen slutar. Vi fick deltaga i en ceremoni där vi givetvis såg än mer hjälplöst bortkomna ut än tidigare. Men efter att ha snurrat på en s.k. snurra på ett spelbord, fick jag veta att rikedom väntade, vilken form förtäljde inte schamanen, och tur var kanske det. Sen eldade vi upp det bröd jag väntat på att få förtära.

Om Ryssland tidigare varit en blandning av misär, glädje, miljonprogram, regn, tristess, så var Olkhon bara den orörda naturens vackerhet personifierad. Men allt vackert är temporärt, och Irkutsk väntade oss med frusna armar. Ett mongoliskt visa hämtades, en tågbiljett till Ulaan Baatar, världens kallaste huvudstad, köptes. Allt efter att ha köat fel i alltför många timmar, tänk om vi gått upp till den andra våningen, satt oss i den besoffade vänthallen, så hade allt varit överstökat på en kvart. Men det finns en liten charm i ryska tågbiljettsköande. En liten.

Så sitter man tillslut där, i sovkupén blickandes ut över den djupa sjön. Men också med blicken mot nya destinationer, nya upplevelser. Men Ryssland var över. Da svedanja. Moder Ryssland må inte alltid vara vacker, men hon tar hand om dig, och får dig att vilja komma tillbaka, som du vore den förlorade sonen. Kanske kommer du aldrig förstå henne. Men låt aldrig viljan dö.