Alla ska bada… med björkris och öldoft

Att nästan inget är lätt i Ryssland har vi redan tidigare fått läsa i Astrids roliga och samtidigt informativa artiklar om landet. Tidigare har hon skrivit bland annat om hur det går till när man besöker ett bibliotek i Ryssland. Trodde du ett besök på ett badhus är mindre formellt..?

Banja

Banja har en speciell plats i ryssens hjärta. Från 400-talet har man badat ångbastu i Ryssland och det var något alla gjorde, från den rike greven till den enkle bonden. Utländska rysslandsresenärer har i alla tider till lika delar förfärats och lockats av den råbarkade, spritt språngande nakne ryssen med ett ångande ris i näven.

I ett stort antal populära filmer bastas det och den kanske mest kända bastuscenen finns i den traditionella nyårsfilmen ”Ödets ironi” där huvudpersonen, sin vana trogen, går till bastun med polarna på nyårsafton och dricker sig så full att han råkar hamna på planet till S:t Petersburg. Väl där tar han en taxi till sin adress och eftersom gatunamnen är desamma och husen likadana i alla ryska städer, så märker han ingen skillnad förrän han får påhälsning av lägenhetens ägarinna. Scenen med de fulla kompisarna i bastun skrattar ryssarna hjärtligt och igenkännande åt varje nyårsafton.

Man säger att i bastun är alla jämlika, men är det verkligen så?

”Ryska folket går inte att förgöra i strid, det enda sättet att förgöra det ryska folket är med alkohol, narkotika och prostitution.” Så skrev den politiska sionismens grundare Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. 100 år senare rådde i Ryssland ett ytterst självdestruktivt klimat.

Efter perestrojkan var det nämligen fint att vara gangster, kriminella sågs som hjältar som inte rättade sig efter några regler. Skolflickor drömde om att bli glamorösa ”nattfjärilar” men verkligheten var förstås inte så glamorös alls. Det var vanligt att bastun invaderades av kriminella och blev en plats för prostitution och droghandel.
 
I Moskva finns ett stort antal banjor. Just den jag var på låg vid tunnelbanestation Prospekt Mira men de flesta stadsbanjor kan nog överensstämma med den beskrivning som här följer.

Man blir insläppt i grupp och för cirka 200-400 rubel får man bada bastu i 2 timmar. Det första du gör är letar rätt på en ledig ”kupé” där du lägger dina kläder och saker och ber en liten bön till valfri Gud om att allt ska vara kvar när du kommer ut igen. De som har åkt tåg i Ryssland känner definitivt igen sätena, jag menar bänkarna, i omklädningsrummet.

Jag var sen och skyndade mig av med kläderna. Från omklädningsrummet ledde en dörr in till tvättrummet, en stor kaklad sal med enkla träbänkar i rader. Överallt stod blåa baljor med vatten från kranarna invid väggarna. Där vandrade omkring ett par kvinnor i badtofflor och några höll på att tvåla eller lera in sig med någon sorts gegga. Jag tassade lite osäkert över golvet och in genom nästa dörr. I detta rum tog badarna sig en svalkande dusch eller ett dopp i det stora akvariet fyllt med iskallt vatten. Här kunde man även kyla ner sitt medhavda björkris i en hink.

Ännu en dörr ledde in till själva bastun. Där satt kvinnorna som packade sillar, alla endast iklädda små roliga filthattar med käcka slogans om hur hett mössägaren älskade banja. Som van bastubadare skuttade jag nonchalant uppför trappan och fick en smärre chock när jag nådde mittplatån. Det kändes som om håret fattade eld och hela huvudet skulle brinna upp! Jag slängde mig hastigt ner på en ledig plats på bänken och satte mig med huvuden mellan knäna. Jag täckte ansiktet med händerna och drog ansträngda små andetag, eftersom den varma luften brände i hela kroppen när jag andades in den.

Det doftade gott i bastun och kvinnorna runt omkring mig verkade otroligt nog njuta. En minut kanske jag härdade ut innan jag med ett litet plågat leende och hukande så lågt jag kunde småsprang ut i baljrummet, fann mig en balja och hällde över mig lite inte alls iskallt vatten.

Ett par gånger upprepade jag samma procedur men höll mig till de lägre bänkarna. Bastubadarna släpps in i omgångar och emellanåt vädras bastun ur och ångas upp på nytt. Efter en halvtimme eller så gick jag sedan ut till min lilla tåghytt ute i omklädningsrummet. Nere i hallen satt min bror Harald och min man Sasja och väntade på mig. De hade under förfäran tillbringat en stund i männens banja, där man förutom slog varandra med björkris dessutom drack kopiösa mängder öl. En upplevelse, visst men vi gick därifrån och hade ingen direkt lust att återvända.
 
Om du möter en ryss efter ett bastubad eller t.o.m. en vanlig enkel dusch lär du bli tillönskad ”lätt ånga” (”s legkim parom”). Du kom levande ur bastun, GRATTIS!

Simhall

Att gå och simma är ett förhållandevis dyrt och krångligt nöje i Moskva, men vad gör man inte när Moskvafloden ligger istäckt och badkaret känns otillräckligt?

Som jag nämnde i min artikel om biblioteket så behöver man läkarintyg för att komma in på badhusen här i landet. Första gången jag skulle fixa sådant gick jag verkligen till läkaren, som den ärliga utlänning jag är/var. Hon frågade om jag hade någon sjukdom, tittade på mina fötter, efter fotvårtor kan jag tänka, och skrev sedan på lappen så fort som möjligt för att bli av med mig.

När det intyget gått ut efter ett halvår var det dags igen men då förlitade jag mig till fusket. Tanterna i biljettluckan märkte ingen skillnad och jag sparade några rubel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Skrota systemet med dessa krångliga och meningslösa papper hit och dit!

Det lite roliga är att ryssar som jag pratar med om detta tycker att Sveriges sätt att släppa in ”vem som helst” med ”vilka sjukdomar som helst” på badhusen är motbjudande, samtidigt som alla vet att de flesta ryssar aldrig går till läkaren för sina intyg utan bara skriver dem själva.

Simhallarna, liksom gatunamnen och husen, i Ryssland är på pricken likadana från Moskva till Vladivostok och hit går man för att simma. Vill man leka får man åka till något vattenland. Bassängen är uppdelad i några banor och alla har små guppande mössbeklädda huvuden som rör sig tyst fram och tillbaka. Du blir visad till en bana och får hoppa i.

Många saker måste förberedas inför ett besök på simhallen. Först och främst måste man kolla badtiderna noga, eftersom badarna, precis som i bastun, blir insläppta i grupper och bara vid vissa speciella tider. Sedan måste alla dessa saker införskaffas och tas med:
 
• Läkarintyg – äkta eller mindre äkta.
• Badkläder – logiskt nog.
• Handduk – förstås.
• Badmössa – Viktigt! Annars kan det ju komma äckligt hår i bassängen!
• Badtofflor – Trots intygen på att varken du eller dina medbadare har någon fotsjukdom så är tofflorna obligatoriska.
• Tvättsvamp och tvål – Jadå, annars kommer du inte in.
• Plastpåse – att lägga skorna i innan du går in i omklädningsrummet.
• Gummiband – eftersom baddräkter sällan har fickor finns det ingenstans att lägga skåpsnyckeln. Jag blev ombedd att ”bara lägga den på en stol”. Då kan man ju i princip lika gärna lägga sin plånbok direkt på stolen.
• Pengar – till biljetten!

Priserna

På ett vanligt badhus kostar en seans på 45 minuter från 120-350 rubel (ca 35-100 kr). Billigast är det på vardagsförmiddagar. Många har abonnemangstider på kvällen och släpper bara in engångsbesökare fram till 16.00. På några badhus är det rentav omöjligt att köpa engångsbiljett, där måste du köpa abonnemang och bestämma dina fyra dagar och tider direkt. Om du sedan inte kan komma är det ditt problem.

På vattenlandet ”Kva-kva-park” i Moskva kostar ett 2-timmarsbesök för en vuxen en vardagsförmiddag (utan bastu) 550 rubel och en helgkväll (med bastu) går på otroliga 1750 rubel. Det kan inte kallas annat än snuskigt dyrt!

Ja, att Moskva är en dyr stad är det väl ingen som tvivlar på efter detta.