Tsunamihets pa Hawaii och broras i ett regnigt Costa Rica

Efter monsterjordbavningen utanfor Chile utfardades en tsunamivarning for alla Hawaiis oar. Jag vaknade runt 6-tiden pa morgonen av att folk hemifran skickade sms om vad som hant samt att ett alarm tjot runt hela on. Det lat som om kriget kommit och det var en valdigt surrealistisk kansla att somndrucken kliva upp i den vackra morgonsolen och inte ha en aning om vad som skulle handa. Vi fick losryckt information om ett kraftigt skalv, tsunamis och evakuering av strandomradena. Jag som skulle flyga samma dag fick hora att flygplatsen troligtvis skulle stanga. Folk akte och bunkrade upp med mat och vatten for en eventuell katastrof och det lag en orolig vantan i luften. Vi forsokte anda att inte hetsa upp oss och da jag ringde flygplatsen sa de att flighterna troligtvis skulle avga som planerat. Jag sa alltsa hejda till de harliga manniskorna som slagit upp ett tsunami-camp i vardagsrummet och Eric korde mig till flygplatsen. Lyckligtvis skonades alla Hawaii-oar fran en katastrof och jag kunde paborja den langa resan mot Centralamerika…

Nu har jag alltsa mott upp min gamla aupair-kompis Kristiina i Costa Ricas huvudstad San José. San José ar mest en stor…stad. Vi har vandrat runt en del och kikat men hallit oss pa vart hostel efter morkrets inbrott. Hostellet ar overvakat 24/7 och har platdorrar och taggtrad runt omkring vilket paminner oss om att staden kanske inte ar varldens sakraste.

Darfor lamnade vi den ocksa ganska snabbt for Puerto Viejo de Talamaca pa den karibiska kusten. Efter fem timmars skumpig bussresa utan sittplats kom vi fram till den lilla staden dar alla verkar vara rastamanniskor och du kan kanna lukten av gras overallt. Vagarna var haliga, guppiga och leriga och stranderna och havet var inget vi imponerades over. Vart hostel Rocking J´s var ett ganska kant hostel dar alla verkade hamna forr eller senare. Manga sov i hammocks eller talt och det var en harligt loj stamning over det hela. Det fanns en skylt som i stort sett sa ”Ska ni roka gras – gor det inte i matsalen – ga till stranden”. Det kunde sakert ha varit en skon plats att lata sig i nagra dagar om det inte var for att det pissregnade hela tiden vi var dar. Sa efter ett par dagar beslutade vi oss for att dra oss tillbaka till San José for att lista ut vart nasta steg. Oturligt nog hade de kopiosa regnmangderna gjort att en bro halvt rasat samman och en buss hade kort ner sig i halet. Detta gjorde att vi satt fast i var buss laaange, innan en annan buss kunde mota upp oss pa andra sidan bron. Till slut fick vi iallafall vandra over bron till fots och byta buss, trotta, blota och lite miserabla. Dock var vi glada att det inte var var buss som kort ner sig i halet…

Sa nu har vi alltsa ”mjukstartat” Kristiina in i backpackerlivet som inte alltid ar lika glamorost och roligt. Vad hon onskar sig mest av allt nu ar solen (efter att ha kommit hela vagen fran kalla Finland…) och imorgon ska vi soka lyckan i Montezuma som ligger pa vastkusten.

Hoppas snon smalter darhemma snart, har hort att farjorna kor fast sig i isen, harligt!