Milford Sound och Nevis bungy – stillhet vs adrenalinkick

Jaha, sa hur var Milford Sound nu da? Alla har hypat upp det sa otroligt mycket, som en ”must do” pa sydon. Joda, nog var det vackert alltid. En laaang bussfard senare. Det tog ca fyra timmar att kora dit, och jag var forkyld och trott. Tror jag sa max 10 ord under dagen, valdigt osocial 🙂 Tyvarr hade vi ganska trist vader, sa det var inte sa slaende vackert som pa vykorten, men det var anda maktigt. Paminde lite om Norges fjordar och hoga berg. Vi sag bade salar och delfiner vilket alltid ar kul. Jag ar glad att jag akte dit sa jag slipper fundera pa det och angra mig, men arligt talat har jag sett vackrare platser har pa NZ. Det ar kanske lite val turist-hypat.

Nagot som inte gjorde mig besviken var var adrenalinpackade dag, dagen efter Milford Sound. Vi var ganska nervosa da vi klev pa bussen som tog oss till canyonen dar den stora Nevis bungyn fanns, 134m hogt upp i ingenstans. Vi fick kliva i varsin sele och sa slussades vi ut till en liten bur mitt ute i luften. Vi var sex personer som skulle hoppa, och eftersom jag vagde minst skulle jag hoppa sist av nagon anledning. Sa jag hann se fem personer hoppa innan det var min tur. Alla som hissades upp igen sa ”Aaaawesome, greeeat, wiiicked” eller nagot liknande vilket lugnade mig lite. Till slut blev det min tur och jag blev fast vid all utrustning och nodvandiga linor. Med sma steg gick jag ut pa den lilla plattformen. ”Wow, shitshitshit vad hogt” var min enda tanke. Mer an sa hann man inte tanka innan de ropade ”ok, 5-4-3-2-1-GOOO!!” och jag kastade mig uuuuuuuuuut – WWOOOOAAAAAAAHHHHH!!! Vilken obeskrivlig kansla! Kanna suget i magen och se marken komma rusande mot en i rasande fart. Och att sedan kanna ett mjukt ryck da bungyrepet stannar upp farten och man gungar upp och ner ett flertal ganger innan man rycker i en lina for att ratas upp i sittande stallning under tiden man hissas upp, tillbaka till plattformen. Och det ar over.

Vi nojde oss inte med detta, utan jagade mer adrenalin. Sa vi tog tillfallet i akt och gjorde oss klara for Nevis Arc, en jattegunga 120m over marken. Jag och Lauren gjorde den tillsammans, upp och ner. Det gick ut pa att vi fastes vid varsin sele igen. Vi valde att gora den upp och ner och utan forvarning slapptes vi ivag i en jattebage over hela canyonen. Detta var ocksa en jattekick, sjukt kul! 🙂

Resten av dagen gick vi runt och suktade efter annu mer adrenalin, men mer an sa blev det inte. Sa jag kopte varldens coolaste skor istallet. Hehe. Och sa gick vi ut pa kvallen, hela Strayganget, vilket var riktigt kul. Man maste ju suga ur det sista ur Queenstown innan vi akte vidare till Christchurch kl 07.30 dagen efter.

Sa har ar vi nu, i The Garden City som Christchurch kallas. Det finns alltsa mycket blommor har. Verkar battre an vad folk har sagt. Jag hade intrycket av att det var en skithala, men det ar anda NZ:s andra storsta stad. Tyvarr ar jag forkyld och hostar lungorna ur mig och har nastan ingen rost, sa det blir lugnt nu. Jag lar vara poppis i mitt doorm om jag ligger och hostar hela natten…

Imorrn flyger jag tillbaka till Auckland for att sedan flyga till LA pa mandag. Ska bli jattekonstigt att mota mamma och pappa dar! Och jattekonstigt att inte bo i doorms langre. Jag kan inte fatta att resan snart ar slut! Jag vill inte inse det. Det har gatt overkligt fort. Snart ute ur min resebubbla…

NZ har varit helt underbart. Det maste vara en av jordens vackraste platser. Far man mojligheten att aka hit ska man definitivt ta den. Kalifornien maste verkligen visa sig fran sin basta sida om det ska kunna tavla med mina senaste tre veckor. Daremot ska jag val antligen fa slippa de djavulska sandflugorna! Jag har nu 32 bett bara pa mitt nedre vanstra ben. De ar elaka sma monster!