Guatemalas gomda skatter

Pa vag upp mot Tikal behovde vi nagonstans att sova och av en slump motte vi en hollandsk man som tipsade oss om ”Finca Ixobel”, en ekologisk farm/hostel mitt ute i skogen. Sa fort vi klev ur taxin kande bade jag och Kristiina ”Har vill vi stanna!” Vad som forst skulle bli en overnattning slutade i tre natter pa detta underbara stalle. Atmosfaren var varm och valkomnande (och personalen var engelsktalande volontarer, yeey!) och har brukade man ”Arlighetssystemet” vilket gick ut pa att det man tog ur kylen, det man at osv skrevs upp av oss sjalva pa var egen sida som vi fick i en parm och sa betalade man innan man akte. Stallet lag som sagt mitt ute i skogen och lugnet var totalt. Det fanns en liten lagun dar man kunde simma och hangmattor lite har och dar samt en bar nere vid lagunen dar man kunde umgas. Maten var helt ekologisk och hemlagad (halleluja!) och varje dag serverades aven hembakta kakor till var stora fortjusning. Efter festandet pa Utila var det riktigt skont att bara ligga i en hangmatta med en bok och lyssna pa naturens alla ljud som omgav oss.

Men aven fast vi slappnade av betydde inte att vi lag pa latsidan! Det forsta vi gjorde var att radda ett lamm. Da vi var ute och promenerade motte vi en flock med far som sprang at ett hall. Da vi fortsatte ga horde vi ett svagt litet brakande i buskarna och ett pyttelitet lamm sprang forvirrat omkring och letade sin flock. Jag forsokte da agera vallhund for att fa det att springa at ratt hall, men da jag misslyckades hamtade vi en gubbe som jobbade dar. Var spanska ar ju dock hyfsat begransad sa var forklaring blev ”Pequeño (=liten) baah, grande (=stor) baah medan vi ivrigt pekade i olika riktiningar. Han log och fattade vad vi forsokte saga och agerade vallhund battre an jag och dagens ”Heartbreaking story” var ett faktum! 🙂

Utover att radda lamm red vi aterigen pa en ljuvlig ritt genom skogen pa smala, snariga stigar, upp pa en hog kulle med utsikt over hela omnejden och genom en liten by full av lekande barn som blygt eller ivrigt vinkade at oss samt hundar, hons och kycklingar som sprang kors och tvars over vagen. I motsats till hastarna i Copán var dessa hastar pigga och valskotta och hela upplevelsen blev sa mycket battre utan piskor och harda ord.

Vi hann aven med en fysiskt utmattande sextimmars hike som involverade River Caving, vilket betydde att vi efter en varm och svettig tvatimmarsvandring kladde av oss till simklader, skor och ficklampor. Darefter slukades vi upp av en kolsvart jattegrotta fylld av vatten. Fladdermoss flog fram och tillbaka i taket och vattnet kandes skont och svalkande (okej, for jakla kallt…) da vi paborjade den langsamma vandringen /klattringen framat. Var guide placerade ut levande ljus langs vagen vilket sag alldeles magiskt ut da jag kastade en blick bakat. Innan vi vande tillbaka hoppade vi fran en klippa ner i det morka vattnet efter de trygga orden ”Ni maste hoppa dar jag lyser, annars kan det finnas stenar…” Efter tvatimmarsvandringen tillbaka var var grupp pa atta personer trotta men glada efter dagens blota aventyr.

Mindre blota, men fortfarande valdigt spannande aventyr motte oss i Tikal foljande dag. Dessa magnifika Mayaruiner star gomda mitt inne i djungeln, bara nagra av de hogsta templen kan skymtas over tradtopparna. Da vi vandrade mellan ruinerna sag och horde vi apor som svingade sig mellan grenarna, fargglada faglar som pilade fram och tillbaka och otaliga andra djungelljud som var valdigt rofyllda att lyssna till.

Var guide lotsade oss mellan de olika ruinerna som lag spridda over ett stort omrade och berattade om svunna tider och aterigen slungades vi tillbaka i tiden och forsokte forestalla oss hur det sett ut for sa manga ar sedan da aktiviteterna, offerceremonierna och det vanliga livet var i full gang. Vi klattrade upp pa de hogsta ruinerna som var mellan 60-70m hoga och vi fick oss en ordentlig omgang i utsikt. Trapporna upp var branta och hojdskrack var inget man skulle lida av.

Det ar svart att beskriva kanslan av att se dessa ruiner. Det ar sa maktiga och det ar fantastiskt hur folket lyckades bygga dem for sa langesedan. Jamfort med Copán ar sjalva templena mycket storre, men Copán hade vackrare utmyckningar. Bada ar val varda ett besok for ett stycke historia och mysterium.

Nu beger vi oss soderut igen for att se vad de sista dagarna i Centralamerika har att bjuda pa.