Tid att fundera o bearbeta(?!)

Har precis suttit och last igenom nagra av mina dagboks inlagg och en del av kommentarerna. Tiden pa barnhemmet kanns just nu sa langt borta. Kanns som en evighet sen jag var dar men samtidigt kan jag fortfarande minnas exakt hur deras kramar kanns. Minns hur mina tvillingar krypandes over golvet jagade mig for att kramas. Hur Nenana hysteriskt gratande klangde sig fast runt halsen. Hur Luthando gnuggade sin stora tjocka mage med vaselin. Hur deras ogon glittrade sa fort vi kom in i rummet. Hur mycket det alskade tandborstnings rutinen om kvallarna. Hur de bedjande bad om en liten ynka ruta toalettpapper. Hur de dansade till all musik. Hur de alla stod i sina sangar pa kvallen och ville ha varsin godnatt puss. Hur de alskade sin ballonger som vi gav dem. Minns deras ogon nar jag bar in alla saker jag kopte at dem for de insamlade pengarna. Jag minns deras blojrumpor i pyjamasarna med nappflaskan i handen. Jag ar sa enormt glad att jag faktiskt tog beslutet att aka tillbaka hit till aporna efter alla upplevelser pa barnhemmet. Jag hade nog inte klarat vara bland en massa okant folk nar allt detta kommer ikapp mig igen. Jag tyckte visst att det var jatte jobbigt nar jag var dar. Att se deras ledsna ogon, veta att de lider av HIV och hora om deras oden. Hur de kom till oss och allt de har varit med om tidigare. Vad jag inte riktigt insag just da var att det skulle bli jobbigare och jobbigare. Det finns saker jag inte ens berattat for familjen an, jag har faktiskt inte ens tankt sa mycket pa det. Men nu, en tid efter ar det precis som allt kommer i kapp mig igen. Formodligen ar detta val kroppens egna satt att bearbeta en sak i taget. Jag kan fortfarande kanna Lonitas hand i min. Kvinnan pa sjukhuset som var sa radd for att somna for hon visste inte om hon skulle vakna upp dagen efter. En kvall satt jag och holl hennes hand tills hon somnade, hon var sa radd och jag forsokte lugna henne. Nar hon val somnat efter flera timmar och manga tarar gick jag och la mig. Nar jag kom for att halsa pa henne dagen efter bar de ut henne pa en bar, med en filt over ansiktet. Hon overlevde inte natten. Hennes 3 barn stod utanfor pa gatan och sag allt, forvirrade och chockade. Det var inte manga ord vi kunde saga varandra, hennes engelska var inte sa bra. Men, jag kommer ALDRIG glomma nar hon sa till mig att hon skulle alltid minnas hennes svenska dotter. Det finns saker jag sag som verkligen far mig att ma sa illa. Jag vet faktiskt inte varfor jag skriver det har… Maste bara pa nagot vis fa det ur mig. Sa mycket kanslor och tarar som jag inte vet var jag ska gora med. En del av mig vill bara aka tillbaka och halla om dem alla igen och en annan del av mig vill aldrig mer se det. En tredje del av mig onskar nog att jag aldrig sett det. En fjarde del ar sa glad over att jag fatt uppleva det och det har verkligen fatt mig att uppskatta vad jag har. Jag har ett tak over huvudet, jag har ett jobb att ga till och jag har den mest beundransvarda familj i varlden… Framforallt, jag har en familj…