Ont i hjartat

Nu ar jag tillbaka igen efter ett 3 dagars skift pa barnhemmet. Barnen var som vanligt helt tokigt vilda, galna, goa, keliga, nanniga, sota, frustrerande, glada, ledsna och tja underbara helt enkelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva har sa att ni ska kunna forsta hur det ar. Jag har av pappsen blitvit ombedd att skriva mer om barnhemmet eftersom en del intresserat sig i insamlingen. Vilket jag bara maste tacka sa enormt mycket for. Det varmer mitt hjarta att hora att folk hemma vill hjalpa. Jag brukar inte ha problem att skriva och formedla hehehehe vad jag vill ha sagt. varken i skrift eller talat sprak kan jag halla tyst. =) (Jajaja, jag vet att ni nickar instammande nu) Men, denna gangen vet jag verkligen inte var jag ska borja? Hur jag ska forklara eller vad det finns att saga! Det ar sa enormt frustrerande att se dessa snoriga och hostiga barn och inte kunna gora nagot at det. Vi som volontarer har som uppgift att halla oss utanfor det medicinska och bara meddela ”mammorna” om vi ser nagot fel. Men… Om vi ser nagot fel och meddelar detta och inget hander? Jag har under detta 3 dagars skift kannt flertalet ganger att jag kor mitt huvud rakt in i betong vagg. I forrgar var jag sa utmattad och frustrerad att jag bara satte mig rakt ner pa golvet och storlipade. Jag kunde inte sluta. Det kanns som nagon sliter i min kropp nar jag ser dessa underbara ungar. Visst, de har klader pa kroppen och en del av dem har sangar att sova i. Men halften av barnen ligger pa en matta pa ett hart golv, de flesta ligger och trangs 5-6 i varje sang. Ja, jag vet de har det bra som har en sang. det finns alltid de som ha det varre. Jag har i hela mitt liv alltid haft nagot speciellt for manniskor som har det lite svarare i livet an andra. Jag vill hjalpa dem alla sa gott det gar. Det gor sa ont att se de handikappade barnen bli bortglomda for folk har inte vet vad det innebar att ha ett handikapp eller att handikapp faktiskt kan utgora vissa hinder i livet. Eller de nyinkommna barnen som ar sa forvirrade, ledsna, vilsna och radda over att nyss ha blivit bortlamnade av sin egen familj. Barnen som nastan hostar lungorna ur kroppen far att deras turberkulos ar sa langt gangen. Vetskapen om att halften av barnen ar HIV positiva. Den blyga lilla pojken i hornet som ar sa radd att han skakar, han lilla kropp ar sa liten och tunn. Det kanns som jag haller mina armar om endast skinn och ben. Vi fick en ny liten flicka i forrgar. Hon ar sa liten sa liten sa, jag har aldrig i hela mitt liv sett en sa liten bebis. Hon ar for tidigt fodd och troligen endast 1 vecka gammal. Vi som volontarer far aldrig reda pa bakgrunden de bar med sig. Vilket i vissa fall kan leda till lite missforstand och problem men jag tror jag vill halla det sa har. Den lilla flickans arr talar om att hon redan, vid 1 veckas alder fatt vara med om mer an jag onskar att nagon manniska overhuvudtaget skulle varit med om.

Igar fick jag aka till Roda Korsets sjukhus for att sitta vak hos en av vara sma knattar. Lille plutten lag i sin sang, inlindad av alla sladdar och slangar till alla mojliga maskiner. Att plocka upp det lilla livet ur sangen var en kamp. Att sitta dar och titta pa honom, se honom kampa for vaje andetag, svettas av febern och kampa for att fa i sig lite vatten gjorde mig sa ledsen. Sjalv hade jag en liten slang av magsjuka och gnallde for det. Var till o med tvungen att ringa hem for att hora min mammas rost. 26 ar och fortfarande mar jag battre nar jag far lite medlidande av mamms o papps. =) Vem ska han ringa till? Vem ska krama honom? Vem ska klappa honom pa pannan och saga att han ar duktig for varje klunk han lyckas svalja? Vem ska halla honom nar han kraker? Vem ska halla honom i famnen och vagga honom till somns? Jag gjorde vad jag kunde och jag alskade varje sekund av det. Att halla det svettiga lilla gratande knytet i famnen tills han somnade var en underbar kansla. Att ge honom lite trygghet, torka krak och ge vatten, jag vet nu varfor jag dromt om detta i hela mitt liv. Jag borjar dock bli lite orolig om jag nagonsin kommer kanna mig fardig har. Att kanna att jag ar redo att aka hem. Just nu vill jag gora sa mycket och foroska gora skillnad. Jag vet att det ar pa vag, jag kan ana smasteg framat vilket ar helt underbart.

Jag kommer sa fort jag kan skriva mer och Bamphuelele, har tyvarr inte haft tillfalle att prata med Mama Rosie under detta arbetspasset. Dels for att jag tillbringade mycket tid pa sjukhuset och idag nar jag traffade henne var hon mycket upprord. Det visar sig att hon ska upp till rattegang snart. Hon ar skyldig staten 350.000R, vilket ar ungefar detsamma i svenska pengar. For vattnet hon gett de foraldralosa och hemlosa barnen.