”Små grodorna” med Indiska PRO.

Både jag och Angelica är nu vid bättre hälsa, Angelica mådde pyton i Calcutta och vi kom då fram till slutsatsen att det måste vara samma kryp i magen som jag hade. Sagt och gjort tog vi en taxi och bad att bli körda till ett sjukhus. Döm om vår förvåning när vi kommer fram till Calcuttas militärsjukhus! Vi blev efter lite tvekan insläppta efter dom frågat om jag gjorde militärtjänst i Sverige. Jaaa, jooo… det kan man väl säga. Vi blev runtsläpade på sjukhuset av uniformerade herrar med barsk uppsyn och hamnade till sist hos något slags kvinnligt huvudbefäl som gav oss gratis medicin, en massa te och en trevlig pratstund samtidigt som hon skrev ut mediciner till en strid ström av soldater och ringde samtal om nån som hittats död… Rasande trevligt var det i alla fall.

Taxichaufförer i Calcutta är förresten ett kapitel helt för sig! Indier vill ju aldrig göra någon besviken, så istället för att säga att dom inte förstår eller vet var man ska kör dom en bit på måfå åt valfri riktning, stannar och rycker på axlarna.

Förutom att ha gjort Calcutta alldeles för länge har vi åkt på en tigersafaritur på en flodbåt i Sunderban, som är världens största mangroveträsk. Jag skulle vilja likna det vid en strapats upp längs Amazonas, ungefär som i filmen Anaconda ni vet. En mörk, grumlig flod kantad av tät djungel, full av faror. Vi snackar tio meters alligatorer, ormar, och inte minst den beryktade bengaliska tigern. Det finns 274 stycken bengaliska tigrar i Sunderban, och varje år blir runt 200 personer uppätna av dessa bestar. Dom har till och med simmat ut till fiskebåtar och släpat iväg mindre lyckliga stackars fiskare…

…Nu fick vi tyvärr inte se några bengaliska tigrar, och Angelica liknar mest turen vid en indisk pensionärskryssning på Göta kanal, men vi såg ändå vår beskärda del av vilda djur. Apor, prickiga hjortar, vildsvin, krokodiler och två meter långa monitorödlor. Och vita delfiner, icke att förglömma!
Pensionärskryssning, muttrar Robban. Men ja, det var faktiskt mest indiska pensionärer på båten. På kvällen frågade dom om vi ville vara med på en lek, som visade sig bestå av att alla sitter i en stor ring och turar om att sjunga melankoliska indiska sånger medans alla andra klappar i (o)takt. Det här håller inte, tänkte jag, och lyckades efter lång och intensiv övertalning få med den muttrande Angelica på ideen att köra små grodorna med hela indiska pensionärernas riksorganisation. Sagt och gjort, vi förklarade i korthet att sången med tillhörande dans handlar om små grodor utan öron och svansar. Vi fick upp alla indier på golvet och började skutta runt. När vi kommit till ”koackackack” var indierna eld och lågor och stapplade glatt runt i ring (trots sin digra ålder). Efter detta var vi omåttligt populära på flodångaren.

Imorse tog vi ett flyg till Andaman, en ögrupp långt utanför södra Indien där det finns urbefolkning på öar som vägrar ha kontakt med omvärlden. Varje gång en båt närmar sig blir dom överösta av pilar, spjut och stenar. Det ska bli mycket spännande! Vi befinner oss i Port Blair, huvudstaden i ögruppen. Jag har köpt Indiens absolut fulaste solglasögon (bildbevis följer), medans Angelica muttrat surt över dåligt shoppingutbud. Efter att hon mått dåligt i två veckor har shoppingnerven äntligen gjort sig påmind igen och då är allt som finns blommiga saris, tantskor och solglajjor så fula att man inte trodde det var möjligt. Det enda vettiga vi fick med oss var illgröna tops och varsin cyklop plus snorkel.

Imorgon tar vi färjan till en mindre ö som heter Havelock, som jag förväntar mig vara lite likt Rarotonga. Långa paradisstränder, grymma korallrev att snorkla runt och sköna strandhyddor vid vattnet att sova i.

Hakuna Matata!
Robban
(Den shoppingtörstande svettiga andra halvan hälsar också.)