Vulkan och risfalt

Sen tisdagväll och datorn var helt uppfuckad och vägrade att ansluta till nätet trots en massa trixande och fixande
så vi tog ett beslut att inhandla en ny… Gjorde en överslagsräkning att det skulle löna sig då hotellbokningar via
nätet blir så mycket billigare än att checka in på plats. En taxi tog oss till köpcentrat som sålde elektronik och
vi hade ca: 30 minuter på oss att hitta nåt. Helst hade vi köpt en I-pad eller liknande men dessa har inte slagit
igenom här tydligen så det fick bli en ny laptop. Vi var nog sist från köpcentrat som började stänga ned. Sen
viade det sig att de inte tog kort, så en paniktur till ATM-bankomaten fick det bli innan burken var vår. Kändes
lite nervöst att ta sig hem i mörkret med en ny dator i en påse, men vi fick tag i en taxi tillslut. Visade sig dock
att taxichauffören endast behärskade Bahasa Indonesia och det blev en lång tur hem till hotellet. Vi hann se lite
andra delar av Bandung innan jag tvingades sitta ock skrikandes bokstavera hotellnamn och gata i kommunikationssystemet.
Detta tyckte både chaufför och Tessan var kul. Fram kom vi iaf till slut.

Onsdag morgon, frukost kl. 6.30 sen kom Benny (guiden) och Eko (chauffören) och plockade upp oss utanför hotellet
i Bandung. Det tog en stund innan vi kom ut ur stan, trafikstockning är standard på Java verkar det som. Åkte genom en
gata där man sålde allt i matväg så helt ointressant vad det inte. Efter ett par timmar började klättringen upp för
vulkanen, Gunung Papandayan, en av de mest aktiva vulkanerna i västra Java. 1772 hade den ett stort utbrott som över
3000 liv. Senaste utbrottet var 2002, när det började var vår chaufför Eko uppe med turister på berget och fick snabbt
avlägsna sig. Utseendet på vulkanen ändrades ordentligt och det bildades en sjö, som när vi var där skiftade i grönt.
Allefter årstiden skiftar färgen i nio olika kulörer varav svart tydligen ska var finast. Det kom mäktiga ljud där het
ånga bolmade ur håligheter runt utsläppen satt kockor av svavel som är klart gulaktigt stenliknande till formen. Fanns
även kokande källor. Man kunde gå precis intill hålen där ångan vällde ut. Tessan hade problem med lukten, förstod
ingenting då det luktar som hemma runt påsken… Var otroligt spännande och som att kliva omkring i en annan värld.
Utbrotten på denna vulkan påminner om Eyafjattnajökul (eller vad den nu hette…) Så förutom heta stenar så väller
stora mängder aska ut. Mängder av byar blev obeboeliga en lång tid efter.

Efter denna upplevelse så bar det av mot Bennys by som låg en bra bit bort. Hyfsade kontraster mot hur vi lever, var
som att backa 150 år bakåt i tiden mot hur vi har det. Vi möttes av byns barn som tog oss med på en promenad genom
risfälten till grannbyn. Byn ligger som i en stor låglänt dal omgiven av stora berg, eller snarare slocknade vulkaner.
Alla ytor i princip som är odlingsbara består av risfält. Även de som inte borde vara det, man svedjebränner och bygger
terrasser i sluttningarna upp mot bergen. Ett sinnrikt bevattningssystem gör att man styr så att vatten finns i lagom
mängder under växtfaserna. Det tar ca: 5 månader från plantering till skörd. Men i denna bördiga dal kan man vissa år
få ut tre skördar vissa år. Det sorgliga i historien är att de som jobbar på risfälten knappt har råd att äta riset
man odlar, inkomsten för en arbetare på fälten är runt en dollar om dagen. Trots detta verkar alla vara nöjda och ler
ständigt och uppskattar livet som det är.

När det började skymma lagade Benny till en utsökt Nasi Goreng och grillad
krispig kyckling, vi som gäster betraktades som huvudpersoner och fick äta först sittandes på golvet, det kändes
märkligt att de andra åt efter oss. Det bjöds även på en ginsengbaserad spritgrogg efter maten. När vi satt utomhus
och pratade kom vi in på döden och Benny ville veta av Tessan hur folk var innan de skulle dö iom att Tessan jobbar
med gamla döende. Han tog åt hjärtat och helt plötsligt berättade han om smärtor i hjärtat och armen. Han led nåt
fruktansvärt och hade dödsångest. Han berättade att han har haft problem med hjärtat en längre tid och att flera i
familjen dött i hjärtattack i ung ålder. Det blev en jobbig kväll/natt. Vi lyckades dock sova i några timmar i det
spartanska rummet vi erbjöds i huset byggt att bambu. Klockan tre på natten vaknade vi av första böneutropen från
närliggande byns moské. Ganska lågt men 4.30 då jävlar var det full patte på volymen och även tupparna och hundarna
gjorde sitt för att arbetarna inte skulle ligga och dra sig. Intressant att även kvinnliga böneutropare gjorde sig
hörda. Hade även en höna som besökare under natten.

Klockan 5:30 skulle vi kika på soluppgången men den var sisådär, lite för molnigt för att blomma ut ordentligt. Istället
kom en av byns pojkar och skulle ta oss med på en morgontur till risfälten. Jag följde med på en promenad på ca: 2
timmar på de smala gångar som skiljer fälten åt. Vingligt och halt kan man lugnt säga. Vi var uppe på sluttningarna där
terrassodlingarna fanns. Män stod med hackor och förberedde för ny sådd. Kvinnorna planterade. Man hade även
införskaffat en ”traktor” som man förberedde de större fälten med. Denna maskin gjorde säkert 15-20 mans jobb, den var
man mäkta stolt över. Otroligt slitit jobb för den ynka lön de uppbär.

Tillbaka till byn så hade Benny tagit sitt förnuft tillfånga och bestämt sig för att uppsöka sjukhus och avbryta
trippen. Vi försökte övertala honom hela kvällen, men det är inte lätt för en fattig att besöka sjukhus då det kan
kosta vansinnigt med pengar. Dett gör att många mindre bemedlade dör i hemmen. Det visade sig att han haft en
hjärtattack fick vi veta via SMS senare. Vår tur tog oss sedan till en by där man lever som man gjort i många
generationer. Otroligt vackert landskap med terrassodlingar mellan stora vulkaner. Nu befinner vi oss i söder vid
havet i byn Pangandaran, där vi stannar ett par dagar innan resan fortsätter resan västerut!

det ser taffligt ut men orka formatera en lang text i en tandsticksask stor ruta!