Mera vulkaner

Klockan ringde 3.15 och det var ruggigt väder ute, mörkt och kallt. Vi pälsade på oss det varmaste vi hade med oss och packades in i en fyrhjulsdriven Jeep. En lång karavan med jeepar stretade sig i mörkret uppför den extremt branta vägen mot en hög punkt för att kunna invänta soluppgången. Det regnade och vi fick kränga på oss regnponchos för att inte bli blöta i den kyliga morgontimmen. Vi stretade oss upp till toppen där man skulle få en vacker vy över tre vulkaner nämligen Bromo, Batok och Kursi. Efter en lång väntan i en tät regnig dimma, kunde man se något som liknade en eventuell bergstopp. Folk började jubla men ögonblicket varade bara några sekunder och det var bara att inse att loppet var kört. Vi fick leta oss nedåt igen mot jeepen för att fraktas till något som liknade Ngorongoronkratern i Tanzania. Mitt i denna ”dal” låg den utslocknade vulkanen Batok. Mycket vacker med grönbeväxta åsliknade sluttningar från toppen ned mot den platta marken bestående av svart lavasand. Därifrån var det någon halvtimmes vandring upp mot Bromos krater. En brant vandring där sista delen var en lång trappa. Mycket mäktigt att titta ned i kratern som bolmade ur sig rök i varierande mängd hela tiden. Efter denna upplevelse vankades det frukost på hotellet för att sedan skickas mot nästa mål, Ijen-platån.

Resan mot Ijen-platån tog ett antal timmar med de obligatoriska stoppen för att vänta in fler resenärer och plocka upp folk på olika hotell. När vi kom fram var det redan mörkt och det visade sig att vi fick sova på ett annat boende än lovat, med sämre standard så klart. Hotellet tillhörde en kaffeodling så det var gratis kaffebaltande hela kvällen, som blev ganska tidig då väckarklockan åter stod på 3.15. Det fanns även ett alternativ då man åkte redan kl.1.00 på natten för att uppleva ett blått ljusspel av brinnande svavel i gruvan vid kratersjön. En tuff nattvandring som vi valde att skippa. När klockan ringde fick vi ett frukostpaket bestående av ett kokt ägg och dubbelmacka med vitt bröd med chockladströssel i mellan, ingen hit direkt om man så säger.

Väl framme vid ”starten” av vandringen som skulle visa sig bli tuff var det forfarande mörkt. Själva underlaget var inget problem med, en ganska bred stig bitvis nästan som en väg. Det tuffa var den branta stigningen ca. 300 höjdmeter, en rejält mjölksyreframkallande vandring. Tessan hade dessutom problem med andningen, då vi var på över 2000 metersnivån. Det krävdes lite peppande och korta småpauser men gick bra. Vi såg även ett par apor ungefär halvvägs upp. När vi passerat trädgränsen började det plana ut och klättringen var över. När vi kom till platån möttes vi av stark doft från de svavelosande moln som bolmade från kratern. Stickande äggpruttsdoft som får det svårt att andas normalt. Otroligt vackert var det i alla fall med den gröna sjön framför svavelgruvan nere i kratern. Jag var på väg ned mot gruvan men insåg att tiden blev lite knapp för att hinna tillbaks till bussen inom sagd tid och fick skippa det. Dessutom ökade svavelmolnen som gjorde det svårt att se. Vandringen ned var lättare även om låren och knäna kändes lite vingliga. Fast mest kände man sig som en otränad lat västerlänning, jämfört med de sega gruvarbetarna som bär ned svavel med hjälp av ett ok. På varje tur ned för vulkanen bär de mellan 60-80 kilo. Detta är säkert mer än vad de själva väger. För detta slit tjänar de bara någon dollar om dagen. Väl nere så var det dags att köras till hamnstaden Ketapang där båtarna till Bali avgår. På grund av ändringen av boendet utgick en guidad tur på ett kaffeplantage så vi anlände några timmar tidigare till det, vad vi trodde bokade hotellet. Där hittade de inte bokningen, vilket var tur i oturen eftersom vi då tog en färja över till Bali en dag tidigare ett plus i våran bok.