Tid till reflektion

Senaste två veckorna och även perioden innan har varit intensiva som ni säkert fått med er i senaste inlägget så det känns skönt att ta tag i studierna igen.

SFU:s lärarassistenter kallade TA (teachers assistant)har gått ut i strejk pga dåliga arbetsförhållanden och låga löner vilket medfört att en del klasser blivit inställda då lärarana ställt upp på deras sida i kampen om bättre förhållanden. Något jag naturligtvis står bakom med. Tyvärr medför det ju att vi studenter hamnar i ett knivigt läge och i en viss ovisshet. Det hände visserligen under en perfekt tid då Perra var här så jag kunde passa på att drifta genom studierna och koppla bort skolan en period. Jag har reflekterat över min ”fuck it -all in” inställning som jag lever efter och insett att hela året varit ett enda all in, vilket slitit rejält på mig. Genom att snacka ut med Perra och få avstånd från studiehetsen kunde jag se på min termin, mitt år och mitt välmående ur ett större perspektiv och det var skönt att göra det för att se var jag är på väg. Jag valde att prioritera skola och sociala nöjen framför träning från start, men känenr verkligen hur jag saknar min gamla träningsrutin hemifrån.

Det är 6 veckor kvar av min termin här på SFU och jag är fortfarande inte helt säker på vad jag tycker om Vancouver. Det är som ni kanske förstått en helt otroligt vacker stad med berg, vatten, äventyrssporter lättillgängligt sommar som vinter och fullt av restauranger från framförallt asiens kök. Det som inte så många tagit upp eller sett i sina resor hit är hur många personer som går hemlösa i Vancouver. Det räcker med att komma till södra delarna av downtown för att se grupper av hemlösa och mer eller mindre trasiga människor ströva omkring på gatorna. Jag ser dem varje dag från bussen till och från skolan vilket får mig att känna mig en distanserad observatör som observerar inifrån min trygghet i den varma bussen.

Jag såg ett klipp på facebook om en excentrisk man från Surrey (förort i Vancouver). Han verkade till en början som en ganska äcklig och grotesk säljare av baguetter, men det visade sig att han varje vecka delar ut mellan 120-300 baguetter gratis till hemlösa i Vancouver. Och de baguetterna han gör ser ut att vara hur goda som helst. Han visar mer empati än de flesta andra som jag mött och sett i Vancouver, mig inkluderat och gör det utan att framstå som någon ängel. Jag tycker det är ett klipp som är värt att kika på. Av någon anledning har han fått smeknamnet ”the sandwich nazi” och innan ni klickar på länken som jag länkar, vill jag varna de som är känsliga för en del nakenhet och språk som han kommer stå för http://vimeo.com/43312066

Vancouver är alltså mycket mer än en snygg fasad utan har en hel del skit under sina naglar med, bara att de naglarna klippts till lite och gömts undan i en avlägsen del.

Vad är det då jag försöker säga? Jag tror att jag vill säga att jag gillar staden, men inte är förälskad. Det finns så många fantasiska städer i världen och bland dem står faktiskt Malmö på listan. Jag saknar tillgängligheten som jag har i Malmö – att kunna cykla varsomhelst inom staden på 15 minuter, parkerna, men framförallt så saknar jag familj och vänner. Det är väl det som i slutändan gör en stad till ett hem och inte bara en stad bland andra. Lustigt hur klyschan stämmer så väl att man behvöer komma bort från sin bubbla för att åter uppskatta det man har hemma.

Men solnedgångarna längs Vancouvers Seawall är svårslagna så nu ska jag se till att nyttja det med en uppfriskande och välbehvölig löptur för min förvirrade skalle.