JAG är en stridis

när jag skrev sist var jag extremt missmodig. det stormade ute, tåget var försenat, och jag var lite smått nervös (årets underdrift) inför den kommande veckan. men som ni sa och som du björn så fint beskrev så har de faktiskt varit grymt bra =D jag trivs som fan och är nu riktigt motiverad till de här.

de va lite jobbigt i början när jag hamnade ensam i logementet bland alla kalla och tomma, men välbekanta sängar. jag hade ingen aning om var jag skulle ställa upp eller äta frukost på morgonen efter, men det löste sig de med. jag är grymt nöjd med vilken grupp och vilket logement jag hamnade i. dom flesta är nymuckade amfibiesoldater, mne jag har även hamnat med en gammal jägarpolare och en äldre flygbasjägare. grabbarna är lagom softa stridisar så de är inget macho-skryta-om-vem-som-haft-tyngst-och-ballast-lumpentjänst vilket jag är extremt tacksam för.

under veckan har vi vaccinerat oss, fått läkarundersökning, skjutit med ak 5, haft sjukvårdstjänst, brandövningar och fått information och lägesrapportering om läget i kosovo. samt hämtat ut materielen som vägde 70 kilo! bar allt i 3 feta bärsäckar, 1 stridssäck och persedelpåsen. (värre än alla oslopackningar nånsin, inkluderat tonfisken =D ) gaaalet…

lägesrapportering var det jag behövde för att känna att det jag gör verkligen är rätt. nu vet jag att det vi kommer göra kommer ha betydelse för många och att det vi gör är viktigt. mycket är på gång i kosovo nu med ett kommande val i mars och en statusrapport om kosovos framtid.

men först ska vi utbilda oss på livgardet. skjutningen med ak 5 var lite nervöst i och med att det ändå var drygt 2 år sen jag muckade, men kunskaperna satt kvar i ryggraden så de va inga problem. stridisen inom mig vaknade till lite grann.

det är som tur är helt annorlunda att va med i utlandsstyrkan än att ligga i lumpen. ingen puts och studs här inte med klinisk städning varje morgon, konstant fruktan för befälet, bländande skinande kängor. nej i utlandsstyrkan chillar vi allihopa och gör de vi blir tillsagda. man har ett eget ansvar att se till så att man har koll på sin utrustning och att allt är respektabelt.

har även stött på en del gamla befäl varav en löjtnant som jag bara hade under början av lumpen. den tiden då man springer runt och är livrädd för allt och alla, gör allt fel och inte är kaxigare än en liten grabb som pissat på sig… detta befäl var en av de jag minst ville bli visiterad av eller göra något fel inför. han hade örnögon och lyckades hitta fel i vad man än gjorde vare sig de var vård av vapen till en sketen vanlig honnör. så här stod jag och han och snackade med varann som med vilka personer som helst. riktigt kul!

nästa vecka ska jag på sambandsutbildning sen väntar min gamla kulspruta. det är ändå skönt att va tillbaka i det militära ljuset…

tack för stödet kamrater =D