Förhoppningsvis aldrig mer Air Tours.

För några år sedan bokade jag flygstolar med Air Tours för att billigt ta mig ner till Barcelona. Jag har inga minnen av något dålig med det(förutom att man måste betala en massa för maten på flyget). Men denna gång var annorlunda. För det första så är denna form av resande (bongo)charter. Allting tar en evinnerlig tid. Jag förstår inte varför allting tar 3 gånger så lång tid när man åker charter jämfört med reguljärt. In-checkning, passkontroll, boarding. Allt. Men men det var inte det värsta, även om jag totalt glömt bort hur det var och blev mäkta chockad(och en aningens irriterad) på Arlanda. Men vi kom på planet ca 10 minuter försent (och det första vi noterade var att toaletten i fram inte fungerade) och när vi satt oss tillrätta säger vår kära kapten att vi dessvärre måste stanna i Köln på vägen ner för att tanka, för det var motvind på vägen ner och av någon anledning gick det inte att tanka planet tillräckligt redan på Arlanda. Det skulle bli ett tillägg på ca 45 minuter på restiden. Oh well, det gör inte så mycket tänkte jag. Kaptenen tystnar och efter en kort stund böjar vi push-back. Vi kör omkring lite på Arlanda innan vi stannar vid startbanan. Kaptenen förklarar att vi missat vår starttid och nu får vänta på en ny tur, men det vara bara 5 plan före oss så det skulle nog gå fort. Fine, tänker jag. Kanske att en liten tanke om ”typiskt charter” tränger in bakom pannloben också. Men det är inget man säger högt. Så efter ett halv andetag ungefär hörs vår kaptens härliga stämma igen. Det råkar var så att det är något fel på förslutningen av dörren. Det blir inte riktigt tätt. Så kaptenen ska ”bara hoppa ut och titta lite på det” så att det inte är någon fara. 10 minuter går(det låter inte så långt men alla som flyger vet att vänta i ett flygplan är bland det tråkigaste som finns). Kaptenen hoppar ut, kolla och hoppar in igen. Han säger att det inte är någon fara så vi kan lugnt(kan ju säga att lugn inte var ett av orden att beskriva min sinnesstämning med just då) åka vidare. Yeah right! SAS hade groundat oss och satt oss i ett nytt fungerande plan istället. Nu hördes ordet ”bongocharter” upprepade gånger i mitt lilla huvud. Ofta i kombo med ”aldrig mer”.
Men men det blev vår tur på startbanan och up we went. Inga problem. Vi flyger en stund, vet ej hur länge och så börjar vi nerflygningen mot Köln. Alla måste spänna fast sig och får inte gå på toa längre. Vi landar utan större problem, sen börjar etapp två av resans hemskheter. Kan abar tillägga att vi inte fått maten än. Men av någon anledning är det många som är ”jättekissnödiga” så flygvärdinnorna säger att bara dem som verkligen verkligen måste, får gå på toa. När då några folk väl börjar resa sig för att uträtta sina naturliga behov, börjar även dem som inte är kissnödiga att ställa sig upp, gå omkring lite, prata med kompisarna på raden bakom. Lite ditten och datten. En kvart tjugo minuter går och sedan hörs den nu välbekanta kaptenens röst i högtalarna. Han meddelar att pga av säkerhetsskäl(eller vad det nu var) så kan dem inte tanka så länge som någon står upp i planet. ”Hallå! Har ni inte börjat tanka än?” får jag en väldans lust att skrika. Men jag håller tillbaka min nu väldigt tydliga irritation. Jag muttrar lite tyst för mig själv (och för Stefan) det som nu blivit mitt mantra ”aldrig mer charter” ”älskling hör du det? Jag vill aldrig mer åka charter”. Stefan är på ungefär samma härliga humör som jag och vi skickar arga blickar på alla som fortfarande står upp(vad är det dem inte förstår?) och hindrar oss från att tanka.
Men efter mycket om och men lyckas dem tanka det (jävla) planet och när alla tror att vi är klara för att fortsätta vår resa meddelar kabinpersonalen att en(eller var det två? kommer inte ihåg) ugn inte fungerar och att dem bara ska titta lite på om dem inte kan lösa det. Ytterligare några minuter går. Sen återkommer dem med budet att ”tyvärr gick det inte att laga. Vi får helt enkelt klara oss med dem ugnar som fungerar. Men dem ber om ursäkt att det kommer ta lite längre tid innan vi får mat då och ber oss ha överseende.” Say what!? Men vid det här laget är jag så trött på allt att jag försöker glömma denna hittills hemska resa och försvinner in i min pocketbok. Timmarna går, maten kommer (överhettad may I ad), skräp samlas in och vi börjar sakta men säkert nerflygningen mot Malta. Äntligen!
Väl på marken vill alla vara först ut ur planet och det går ganska smärtfritt att ta sig ut i den varma medelhavsnatten. Då Maltas flygplats inte är så stor så får vi åka buss in till terminalen. Men precis som jag ska kliva in i bussen, knackar Stefan mig på axeln. Jag vänder mig om och ser att stirrar storögt på planet vi precis klivit ur. Jag lyfter min blick för att mötas av GERMAN WINGS i gigantiska bokstäver över hela planet. What the?! Men sen säger min kära sambo en sak som var så sant så sant. ”Ja, det förklarar ju saken”. Och så var det med det. Vi fick hela vårt bagage, hittade vår skjuts till hotellet(om än efter att ha stått i kö i 20 min för att få ett ”välkomstkuvert” och en bokstav som skulle leda oss till vår chaufför, som förövrigt var riktigt trevlig) checkade in utan större problem och konstaterade snabbt att vår dubbelsäng var nästan lika stor som vårt vardagsrum hemma(kanske lite överdrivet, men you get the picture) och sen slocknade i alla fall jag på två röda. =)