Land i sikte

Efter 8 dygns konstant seglande har vi nu anlänt Belem i Amazonas utkant. Under hela resan har horisonten varit fri från land, det enda tecknet på liv är de delfiner som ibland lekte kring båten. Det var en upplevelse och erfarenhet, på både gott och ont. Var 6:e timme var det dags att vara vakt i 3 timmar, så rullade det på, dag som natt.

Vi mönstrade på i Natal och fick lära känna besättningen för första gången. Totalt var vi 7 på båten: ständigt goa och glada Lotta, brödbakande Lena, hunken Mats, jordnötssåsfrälsta Charlotte, min flickvän Johanna, jag själv och slutligen kapten Lars. En blandad skara på många sätt, men som i slutändan trivdes riktigt bra med varandra.

Det första vi gjorde var att segla bidevind mot passadvinden i ungefär 2 dygn till Fernando de Noronha. Alltså motvind i 2 dygn, en chockstart. Johanna och jag var sjösjuka i princip hela tiden. Övriga i besättningen har nog också mått bättre eftersom ingen käkade mat på hela resan ut till ögruppen. Väl framme hade vi fått sjöben och mådde sen bra resten av tiden på båten. Fernando var en cool ögrupp där allt var svindyrt, inte så konstigt då allt fraktas från fastlandet. Vi stannade några dagar och badade, vandrade runt på huvudön, snorklade lite, innan vi satte segel mot Belem.

Ett av målen med seglingen var att få testa på långsegling utomskärs till havs, det var precis vad vi fick göra. Kanske inget jag kommer göra varje dag framöver, men riktigt kul att ha testat på. Johanna har dessutom varit nyfiken på kaptenen Lars efter alla sina år till havs, nu har vi fått lära känna honom lite grann och hört en del om vad han varit med om. Många länder hinner man med under 25 år till havs.

Här i Belem ska det chillas, shoppas och kanske gå på zoo innan det bär av till Sverige igen om några dagar. -14 stod det på DN att det var i Sthlm, här är det +30… Fast det är alltid skönt att komma hem.