Falang?

Falang! Betyder utlänning. Det är precis vad jag är i detta land. Say hängde aldrig med ut och dök sista dagen, för det var lite dyrt. Så jag var ensam, vilket ledde till att jag skulle ta mig hem på egen hand. Utan adress, mobil eller telefonnummer, utan endast genom vad jag kommit ihåg från de tidigare dagarna. Till en början gick det smärtfritt, de första två taxiturerna. Att komma på rätt buss på rätt plats gick också fint. Men där tog det stopp. Jag hade fått ett direktiv att säga att jag skulle til ”kiloha” (uttalas det iaf, betyder 5km) och dit kom jag. Fast det är egentligen för långt så jag kände inte igen mig och väntade då med att gå av. Hade missat det lilla blå huset som indikerar på att jag skall skrika och hoppa av. För att hitta rätt fick jag åka mopedtaxi tillbaka, på andra sidan motorvägen, flera km, handla solkräm i en affär för att få småpengar till nästa taxi, som inte kom. Jag hittade en tuk-tuk! När jag tillslut kom fram till huset, som ligger ute i bushen, var jag efterlyst i hela grannskapet. Alla var oroliga för falangen. 2.5 människor dör dagligen i rtafiken i Pattaya, så det var väl befogat. En muntlig berättelse blir nog roligare 😉