Vagen till Santa Cruz

Nagon jeep hittade vi inte men vagen hade torkat sa efter nagra timmars sol lyckades vi overtala snubben Osvaldo att ta med oss till Santa Cruz i taxi.

Efter fem minuter hade jag konstaterat att ingen manniska i Sverige skulle ge sig ut att kora pa denna vag. Efter ytterligare en kvart att nagon vag som denna aldrig skulle existera i Sverige. Och efter en halvtimme att ge sig ut pa denna vag var som att kora bilen direkt pa skroten.
Overallt var vagen tackt av stora sprickor och hal vilket innebar att vi fick hoppa in och ut – taxin orkade inte kora med oss i och vi var tvungna att putta pa. Det raspade nar bilens underrede skrapade i marken. Vid fem tillfallen korsades vagen av en flod, den sista innan Santa Cruz var ca en meter djup och jag tankte att nu far vi ga harifran MEN bilen krop ner i vattnet som en stor alligator och skakade av sig vattnet nar den kom upp pa andra sidan. Vi fick dock dra upp brallorna och ”simma” over.

Vi hoppade ater in men snart gjorde taxin halt igen. Pa vagen lag en tre meter lang boa som blodde ur munnen. ”Kondorerna kommer ata upp den, vi maste ha ihjal den!” sa Bruno. Sa Osvaldo gick ivag for att vassa en pinne och borjade sla.. jag stod krampaktigt och holl mig i bilen. Stora rysningar skar genom kroppen. Jag ar vanligtvis inte radd for ormar och brukar skaka pa huvudet nar morsan skriker och springer ivag sa fort hon ser en kopparorm MEN detta var ju inte en orm, det var en stor best!

Bruno borjade yra om att han behovde en plastpase och jag tankte ”vafan, kan han inte lamna den har eller vada?” En plastpase hittades. Ormen stoppades ned med huvudet fore. Plastpasen placerades vid mina fotter pa golvet i baksatet. Jag klattrade runt i baksatet och vagrade slappa plastpasen med blicken. ”Men Johanna den ar ju doood” sa Bruno.. Jovisst, fanskapet lag ju fortfarande och vaste i pasen!!!

Framme i Santa Cruz kom Pierre, Fabien och Yohann och motte oss och hjalpte till att lasta ur plantorna ur bilen. Jag tilldelades en ledig sang och inandades min forsta luft i Brunos hus. Ojoj. Hur skulle jag klara av att bo har i tre veckor? Pa ett jordgolv, pa en sang av bambu med en hard och sne halmmadrass. Huset luktade kompost och overallt var det fullt av sma gula flugor som stack sma hal i huden och sorplade i sig mitt blod. Buuhu!!!

Vi skickades ivag att plocka apelsiner som skulle med taxin tillbaka till Apolo.
Kvallens maltid blev en soppa i vilken man i 10 dagar lagt en ny ingrediens och fyllt pa med vatten. Nu inneholl den rester av linser, bonor, potatis, chili, morot, vitlok, yutuyuyu, majs samt manjok. Laetitia hade informerat om att detta var vad de at varje dag. ”Jag kommer att svalta ihjal” tankte jag.

Poor snake lades upp pa bordet men nar huvudet skulle skaras av tog ormsvansen ett hart grepp om Brunos arm och Yohann fick banda loss den. Med ett hart grepp om ormen akte huvudet av och den styckades och slangdes ner i en gryta. Bruno snaskade i sig hjarta och lever raa. Grytan stalldes pa elden. Och dagen efter lag ormen pa tallrikarna. Ett av de fa kott jag atit pa tre ar, men det smakade riktigt angenamt faktisk. Och jag kunde ju inte beskylla ormen for att ha genomlidit en grym kottindustri. De andra var overlyckliga, de hade inte atit kott pa tre veckor.

Mina medarbetare har gjort ett gott forsta intryck. Dock talar alla franska utom jag. De flesta ar agrikultorer som ar sjukt intresserade av plantor och fron och kan stirra pa en och samma blomma i timmar.

Jag skalas valkommen med Brunos hemmakorda apelsinvin av vilket det finns 150 liter i forradet.