Reunion med hästpojken från Cordoba

Jag kliver av bussen i Medellin som kallas för ”den eviga vårens stad” eftersom där blommorna alltid prunkar, termometern ständigt visar den ”perfekta” temperaturen och inte minst har Colombias öppnaste; både verbalt, emotionellt och sexuellt, genuinaste och mest attraktiva (förmodligen även otrogna) kvinnor och män. Jag ringer till Juan-Pablo och meddelar att jag anlänt till den eviga vårens stad och han meddelar att vi möts på T-bane stationen ”Universidad” vid tre då han slutat dagens pajaslektion.

Jag äter en svettig ostcroissant och dricker en kopp kaffe på ett anspråkslöst cafe med blåvitt kakel utsmyckat med detaljer i rostfritt stål i anslutning til tunnelbanestationen. Jag analyserar Medellinluften. Det märks direkt att det är en annan vibration här än i Bogotá. Jag har knappt hunnit fylla näsborrarna med luft innan en av de anställda kvinnorna i min ålder – klädd i förstor vit rock och vitt hårnät vilken för tankarna till en lågstadiemattant – kommer och slår sig ner vid mitt bord eftersom hon blivit fascinerad av min tunga väska och min iögonfallande colombianska secondhandhatt. Hon hälsar mig välkommen till den eviga vårens stad och berättar att hon vuxit upp i Salsans hemstad Cali men nyligen flyttat till Colombias BÄSTA stad Medellin. ”…Varför?”. Små stjärnor börjar glittra i hennes ögon och hon utbrister: ”Männen! Medellin har världens sexigaste män!”

Kvinnan återgår till torkning av bord och servering av svettiga ostcroissanter och jag får nytt sällskap av en gråhårig pensionerad universitetslärare i 65-årsåldern och hans 20 år yngre afrocolombianska väninna. Universitetsläraren insisterar på att få betala min frukost och ta mig på en guidad tur på hans gamla arbetsplats univeristetet för vilket hans hjärta fortfarande slår passionerat. och där inne jag blir jag obejkt för fotostuderande gymansieelever som studerar olika moden och tycker jag är ett exotiskt inslag med ljust hår, hatt och skinnkjol.

När vi skiljs åt lämnar universitetsläraren och väninnan sina telefonnummer eftersom de tycker jag är spritt språngande galen som skall åka och bo hemma hos en kille som jag bara träffat en gång tidigare i Argentina för ett halvår sedan och menar att stället där Juan-Pablo bor, San Felix, är jättekallt (Inte som i Medellin där man har den perfekta temperaturen…) Jag trotsar påståendet med att säga att jag vanligtvis har min hemvist i närheten av norra polcirkeln där man har snö till halsen och närmare -20 C vintertid.

Jag sätter mig utanför på gatan utanför universitetsingången lutad mot ett staket och håller på att somna när jag hör någon skrika: ”Jå-CHanna!” Och där står ett bekant ansikte om än 10 kilo lättare i gul hatt med blonda lockar som sticker ut på sidorna, rutiga pajasbyxor , bolivianska indiansandaler, bar överkropp där han låtit tatuera in ”papaya” och en skjorta slängd över axeln. I sällskap har han Pinky, en av Medellins skickligaste jonglörer i tuppkam. Och nu plötsligt förstår jag vad han säger… ”Jå-Chana! Sist jag såg dig slängde du ur dig 10 ord på engelska och ett på spanska och nu konverserar du helt på spanska.. bra framsteg!”

De tränar jonglering på univeristetetsgräsplanen och Juan-Pablo berättar vad som hänt sedan sist och några smärre förändringar som skett i hans planer: Han sålde alla sina hästar tillika sitt hus och köpt e en flygbiljett till Colombia. Han for raka vägen till den karibiska kusten Taganga där han bodde på stranden och hjälpte fiskare att dra in båtar och kunde leva av solljus och fisk några månader, började träna yoga varje morgon… tills han drabbades av njursten och fick föras 20 timmar akut till Medellin för att kunna få vård. Efter att ha repat sig återgick Juampis till morgonyogan och började ta pajaslektioner 4 timmar i veckan med mål att ge sig av på cykel från Medellin med destination Mexico och tjäna sin väg som pajas. Han berättar att han haft turen att gå bra ihop med kurskamraten Diego som är en av Medellins mest framstående clowner. Han hade således blivit injuden att bo hemma hos Diego i en av Medellins många gemytliga bergsbyar San Felix medans han gör progress som akrobat och pajas… och har nu varit där i 5 mån ”Tyvärr finns det ingen mer plats i huset”, säger Juan-Pablo, ”men du har ju tält som du kan slå upp utanför… och jag känner Diego, så fort han träffat dig och konstaterat att ni går ihop så kommer du kunna flytta in i huset”

Bussen går upp för en slingrig bergsväg som krymper Medellin till en liten myllrande dockstad långt där nere medan små gemytliga kohagar och kyrkor tornar upp längs vägarna. Efter 40 min stannar vi i ett dimmigt och ruggigt San Felix där vi behöver gå en halvtimme nedför en skogsstig som stupar rätt ned och slutar på en klippavsats där det ligger ett litet rött tegelhus med två rum exklusive kök ovanför molnen med och med utsik över det levandeMedellin men som här uppifrån ter sig helt helt TYST. Den närmaste grannen är några kossor som strosar runt och skiter i kohagar runt huset och husvärden Robertina som bor 300 meter ovanför. Utsikten är rofyllande majestätisk och jag känner att slumpen har fört mig till ett intressant ställe…

Juampis ställer till med hemodlad vegetarisk middag medan dagens skyskur anländer och när den slutan ger han mig ett handtag med att slå upp mitt colombianska nödtält som saknar regnskydd utanför tegelhuset.
Solen går upp över bergen. När jag klättrar ur den våta pölen som blivit i mitt tält möts jag av Juampis som är i full färd med att diska med fyra hönor kacklandes vid fötterna. Han har i dagsvanlig rutin varit vaken sedan klockan 5.30, sett soluppgången (han menar att det söger mycket om dagen att se solen gå upp) och gjort två timmars yoga.

En colombiansk mango smälter i munnen medan jag bevakar Medellin ur fågelperspektiv från klippavsatsen. Och snart gör ännu en intressant entré, en exakt kopia av Seinfelds granne Chramer: Juan-Pablos argentinska vän, den penninglöse författaren Hernan, somlåtit trycka upp små hemskrivna historier om 50 sidor som han säljer på poesikvällar och litteraturfestivaler för att tjäna sitt leverbröd inför cykelturen. Hernan har flyttat in och delat madrass med Juampis. Och snart får jag även skaka tass med Diego som kommer hem med sin söta afrorastacolombianska flickvän, den, akrobaten Miyer. Diego meddelar att det ej finns några fler madrasser men att jag kan självklart kan flytta in i huset, jag kan ju alltid slå upp tältet inne på köksgolvet…??
Klimatet ovanför molnen är i stil med svensk sommar (med tillhörande regnskurar) och sjunker nattetid ned till närmare 10 grader. Så för att komma upp en bit från det kalla betinggolvet förser Diego mig med en tjock trädplanka att lägga liggunderlaget på. Och i sovsäcken klär jag på mig både långkalsonger och fleeströja. Och på den plankan sover jag mellan käglor och jongleringsbollar i en månad…