Mellan liv och dod

Vi var framme i Puyehue, Chile, efter 3 dagars liftande fran Bariloche och redo for nasta trekk som skulle bjuda pa en resa genom naturens vidunder; en utslocknad vulkan, geysrar samt varma kallor.
An en gang taltade vi bland koskit. Och innan vi gick och la oss gjorde vi eld, kaffe och rokte vattenpipa under stjarnorna.

Vi vaknade till en stralande, stekande het dag. Sakerna vi skulle bara med oss organiserades och resten lamnades pa restaurangen i Puyehue dar vi ocksa skrev upp vara namn och hur manga dagar vi planerade att trekka (3-4 skrev vi, beroende pa om vi skulle ga anda till geysrarna eller inte).

Det blev en dramatisk inledning med tre timmars brant uppforsvandring genom tat trolsk skog under vilken jag forfoljdes av tva ihardiga tabanos som surrande i varsitt ora och turades om att slita bort hud fran min utmattade lekamen. Vid ett tillfalle stannade jag och var sa frustrerad att jag holl pa att borja grina!!!

Vid vulkanens fot lag refugiot dar vi skulle spendera natten. Refugiot sag ut som ett bombnedslag sa vi stadade (!) och gick sedan for att samla ved till kvallens brasa innan vi stack ivag for att bestiga vulkanen och pa vagen hamta vatten (Pa detta camp fanns inte en droppe vatten och den enda vattendraget vi passerat pa vagen var uttorkat p.g.a. radande varmebolja)

Det var ett mission att na floden; 20 minuters klattring langs en vagg med rullgrus medan man ihardigt bets av bromsar. Nar vi kom fram till vattnet var det dessutom smutsigt sa Golan lamnade mig for att forsoka hitta till en annan del av floden dar vattnet var renare.

Med nytt vatten (en aning renare) startade klattringen till vulkanens topp. Jag hade kutat fore Golan hela morgonen men kande nu att mina krafter borjade sina. Golan hade hallt inne pa sina och forsvann ivag fore.

Med vad jag trodde vara toppen i sikte upptackte jag snart att detta var ett kron som ledde till siktet av en ny topp, och en ny… FASEN VAD JOBBIGT DETTA VAR…Och ju narmare toppen jag kom blev det mindre stig och mer klattrande och vadande i lavagrus vilket innebar att jag halkade ner lika mycket jag klattrade.

Nar jag totalt utmattad nadde toppen satt Golan dar strax innan kratern och vantade. ”Jag bestamde mig for att vi skulle se den tillsammans”… ”Jag har inte tittat an…”
Vi tog varandra i handen och tittade ut over kanten: WOOOOOOOOOOW!!!!!!!! Vi skrek och ogonen tarades.. En jattelik vulkankrater tackt av sno skiftandes i rott, svart och sand. Utsikten var majestatisk. Harifran sag vi Andernas toppar och andra systervulkaner i Chile och Argentina som turas om att vara aktiva.

Vi slutforde vart mission och jokade ovanpa kratern. Sedan gled vi bekvamt nedfor i gruset i solnedgangen…

Tillbaka i refugiot hade ytterliga tva ryggsackar anlant. Snart gjorde agarna till dessa entre; tva 25-ariga herrar fran Israel (varav den ena efter att ha synats narmare i refugiots morker uppdagades vara en gammal klasskompis till Golan: Amit.)

Efter en god somn pa en ranglig och hard trasang oppnade vi morgonen med nargila och havregrynsgrot. Daniel och Amit satte av for att bestiga vulkanen. Jag och Golan styrde kosan mot de varma kallorna.

Langs vulkanens vagg foljde vi en smal stig som sicksackade sig uppat och nedat. Pa vagen fann vi en helt fantastisk isgrotta som vi var tvungna att belagra. Da vi kom ut pa vulkanplatan foljde ett svindlande okenlandskap dar vi forfoljdes av sma ettriga sandstormar. Detta medan vi foljde de glesa kamouflerade bambupinnarna som var var enda vagvisare…
”Jag laste nagonstans att man avrekommenderas att ga har om det ar dimmigt. Nu forstar jag varfor”, sa Golan. ..”Vand dig om och titta bakat. Vi kom mellan dessa berg.. Man skall alltid vanda sig om for att se var man kommit fran.”

Narmare fem timmar efter paborjad vandring gick vi ned for den sista sanddynen mot en dal dar vi kunde se kallornas anga stiga upp ur marken. Utmed kallorna var nagra sma talt uppslagna. Ett tiotal hastar stod och betade. Talten och hastarna tillhorde chilenska nomadfamiljer som campar dar for att livnara sig pa uthyrning av sina hastar.
Vi fortsatte en bit bort och slog upp varat talt.

Efter nagon timme anlande Amit och Daniel. Vi styrde upp mate och kakor och gick ivag for att prova kallorna. Kallan var till var stora forvaning endast 3-4 decimeter djup pa sitt djupaste stalle och den varma strommen strackte sig ungefar 1,5 m men vi var ju de enda som var har och den varmde pa bra! Kvallssolen slangde sina sista stralar ned i dalen och det borjade blasa kyligt. Amit namnde att de hort att det skulle bli storm till natten.. Storm? Mannen i restaurangen hade namnt eventuellt regn… Vi antog saledes att vadret hade beslutat att vi skulle strunta i geysrarna.

Kvallens kraftiga blast var iskall sa alla klader akte pa inuti sovsacken. Jag plagades av en dalig magkansla och kunde knappt sova pa hela natten.

Vid 3-tiden kom regnet. Taltet slets at alla hall. En av pinnarna till regnskyddet var daligt nedtryckt i marken, rycktes upp av vinden, vatten borjade lacka in och taltets innanmate vattes.

”Denna vag avrekommenderas i dimma”… Vadret var allt annat an klart nar vi vaknade vid atta, det blaste storm och regnade fucking katter och hundar!! For att gora oss till en battre styrka bestamde vi att vi skulle ga ihop med Amit och Daniel. Pa sa satt var vi fyra som gatt stigen tidigare, tre hjarnor som skulle kunna orientera oss i ratt kurs om vi hade problem med att se pinnarna (min hjarna medvetet bortraknad, for vi alla vet att den helt saknar fornuft och kansla nar det kommer till orientering…)

Vi packade ihop taltet under regnskyddet och drog pa oss vara varmaste konstellationer for de nastkommande dryga fyra timmarna. Golans omotiverade positivitet var med som vanligt sa det radande vadret taggade honom till tanderna… : ”STORM!!.. I LIKE IT!!”… ”we are going to walk FAST”.. ”and it´s going to be NICE when we come to the refugio!”. Vi satt under regnskyddet in i det sista och hetsade Amit och Daniel genom att sjunga ”Always look on the briiiight siiiiide of life” medan de organiserade sina blota grejer.

Vi fick klartecken fran Amit och Daniel. Regnskyddet packades ihop och vi var drankta pa nolltid.
Vi klafsade ivag i 180 i blasten och leran. Passerade det forsta campet dar hastarna stod fastbundna och trampade omkring uppskarrat i kylan. Chilenarna syntes inte till. Inga andra syntes till.
Pa tva stallen hade vi foregaende dag tagit av skorna for att passera floden. Nu var det inte tid att ta av skorna… Vi tog sats… sprang… hoppade… missade precis… men flodvattnet var varmare an regnet och i radande vader gjorde detta varken till eller fran.

Vi nadde den forsta sanddynen. Regnet blev till hagel. Detta var inte sant! Vilket javla skitvader!!! Vi borjade folja pinnarna upp och ner over de hoga sanddynerna. Vi jobbade pa adrenalin…var tvungna att halla varmen uppe… jag har aldrig gatt sa fort i hela mitt liv. Amit drog ivag som en maratonlopare sa snart kunde man knappt skymta hans blaa jacka mellan de haglande isparlorna. Daniel sackade efter. Jag och Golan vantade in honom med jamna mellanrum.

Som tur var hade vi vinden i ryggen. Och vi kunde folja pinnarna utan storre problem… Men pinnarna bar av at hoger… och i samma stund utbyttes isparlorna till en aggressiv snostorm. Sanden fargades vit. Fotsparen i sanden forsvann. Snon fordarvade den torftiga sikt vi haft… OCH vi fick motvind!

Det var precis som taget ur en film. Vi gick pa led med luvorna atdragna runt vara knallroda ansikten. Ansiktena var nedkletade av snor. Det gick inte att halla upp huvudet. Iskalla snoparlor skots stenhart mot ansiktet. Vi gick framatbojda. Vid varje ny pinne var vi tvungna att stanna for att forsoka se oss om efter nasta. Vi borjade hallucinera pinnar, fick anstranga oss for att forsoka se klart. Har nagonstans borjade jag inse att detta var farligt pa riktigt och att vi nu var ute pa djupt vatten… Nasta pinne skymtades hogt uppe pa en sanddyn. Nar vi nadde pinnen blaste och snoade det sa hart att det inte langre var mojligt att ga framlanges.. Gruppen borjade gripas av panik. Vi borjade kampa oss fram baklanges. Jag mindes bergen fran gardagen som Golan bett mig att observera. Vi var inte pa vag mellan bergen. Jag var stensaker pa att detta var fel vag. Jag skrek till dem andra att stanna. Ingen horde. Jag skrek igen och Amit lyckades hora. Jag horde osakerheten i hans rost nar han svarade…”Vafan det finns ju i alla fall pinnar har”! Alla var osakra. Jag var nu blot inpa bara kroppen och hade borjat frysa pa allvar. Att stanna kunde fa fatala konsekvenser. Omkring oss var gardagens oken ett vitt snokaos. Golan skrek: ”Inom nagon timme kommer allt omkring oss vara helt tackt av sno och vi kommer inte kunna se nagonting. Vi maste vanda tillbaka till kallorna.”

Vi hade gatt i tva timmar och borde ha varit halvvags. Ett svart beslut, men det var detta som raddade oss. Vi vande om. Vara vanstersidor var tackta av ett tjockt lager sno som naglat sig fast av stormen. Lapparna hade borjat domna. Jag forsokte skrika nagonting till Golan men det resulterade i ett otydligt dreggel… ”Vad skulle vi gora nar vi kom tillbaka till kallorna???”.. ”Vi kommer frysa ihjal!!”

Golan har alltid en plan sa han sa: Det forsta vi skall gora ar att sla upp ett av talten. Om vi inte hittar en plats med skydd for blasten kommer vi bli tvungna att grava ett. Sa snart vi ar tillbaka vid kallorna har vi varme och da kan ingenting handa. Vi kommer att ga till Chilenarna och fraga om de har torra klader att lana oss samt om det finns nagot annan vag att ta sig harifran. Och om det finns nagot hus i narheten.

Vi var fortfarande langt ifran kallorna och det var saaaa kallt!!! Jag gick stel som en pinne. Golan uppmanade mig att rora pa armarna sa jag anvande hela kroppen. Han ropade till Amit att vanta… ”I am worried about your friend…” Daniel lag langt efter oss alla. Han kampade sig fram med sina stavar, hans kinder var vinroda och hans ansiktsuttryck var hogst miserabelt. Han huttrade fram: ”I can´t feel my body. I am so cold.”

Jag borjade tro att vi skulle do. Livet skulle sluta i en snodriva. Men Golan sa:.. ”detta ar en svar situation, men vi kommer inte att do, jag kommer inte lata oss frysa ihjal, ok? Och i varsta, varsta fall har Daniel en nod GPS.” Hoppet var tillbaka! Varfor anvande vi inte Daniels nod GPS? For aven om vi nadde kallorna och kunde fa varme hade vi ju inga torra klader. Och vi kunde ju inte spendera dygn i kallorna…

Vi alla var saa utmattade men det var inte ens ett alternativ att ga langsammare… Jag hade bara en sak i huvudet. Jag fick inte ge upp! For att tanka pa nagonting annat an kylan borjade jag upprepat att sjunga imse vimse spindel for mig sjalv…

Jag borjade nastan grata av lycka nar jag sag Chilenarnas camp. Vi misslyckades aterigen mer eller mindre med att hoppa over floden.. Vi gick fram till Chilenarnas talt for att forsoka pakalla hjalp.. ”NECECITAMOS AYUDA!!” En dragkedja oppnades och tva nyvakna Gauchos tittade ut genom springan. De hade inga torra klader att lana ut. Narmsta vag tillbaka var den vi kommit och det fanns inga hus i narheten.
”Vi befinner oss i samma situation som ni” sa mannen.

”Ga ner i kallorna direkt” skrek Golan, ”jag och Amit gar for att sla upp taltet!”..”Vi kommer att fa sova alla fyra i ett inatt for att halla varmen.”

Daniels hander var blaa och likasa hans fotter. Jag stoppade ner handerna i det varma vattnet for att fa upp kanseln och kunde darefter hjalpa honom att plocka ur planbok och kamera ur hans byxfickor. Sedan gick vi ner i vattnet med byxor, jacka, strumpor osv….
Golan hade varit tydlig med att detta inte var en latt situation, MEN att vi hade mat, vi hade vatten och sa lange vi aven hade de varma kallorna kunde vi inte frysa ihjal. Det var alltsa ingen anledning att sla pa GPSen. Det enda vi kunde gora var att vanta. Vanta pa att snon skulle upphora, vadret sla om och vi skulle kunna torka vara klader i solen.
Daniel gnydde att han var sjuk. ”Mina hander ar bla. Det har ar inte halsosamt” Sa han krop upp ur vattnet och hamtade GPSen (jag stottade hans beslut).

Amits och Daniel har nastan rest fardigt taltet nar Amit borjar se yr ut. ”Golan… To be honest.. I can’t continue like this.. I don´t feel well”. Golan skickar ivag aven honom till kallan. Amit gar i med armekangor, tjock jacka och satter sig i vattenbrynet och stirrar. Snon lagger sig snart som en mossa pa hans dreadlocks.

Snart kommer aven Golan. Han tar av sig till kalsonger och gar ner i vattnet. Han far syn pa GPSen som Daniel haller i handen. Vad ar det dar??? Har du satt pa den!??! ”Detta ar inte halsosamt” piper Daniel… Vi har inga torra klader och det ar minusgrader.. talten var halvblota och likasa sovsackarna. Skulle vi sova i de varma kallorna?? Skulle vi sitta har i en vecka innan vadret bestamde sig for att sla om??

”Aja, gjort ar gjort men du skall veta att du har dragit igang en stor process… Signalen har gatt till dina foraldrar i Israel samt till nodinstanser har i Chile. De kommer dra ihop en raddningsaktion, men de kan anda inte ta sig fram i det har vadret, sa de kommer sakert komma lagom tills vi sitter o ater frukost i solen imorgon!”

Efter tva timmar i kallorna borjade mitt huvud att snurra av varmen. Jag ville bara ga och lagga mig i taltet. Golan tankte en snabb sekund och serverade nasta plan: ”Lyssna nu… Jag kommer att folja med.. springa strax fore dig och plocka fram min handduk. Du kommer att kla av dig naken utanfor taltet… torka dig sa gott det gar (hoppas att handduken inte ar dyngsur!) innan du gar in i taltet. Sedan lagger du dig inuti min sovsack som ar varmare och drar din utanpa. Okej..?” Sa vi sprang upp fran vattnet i snostormen och fullfoljde planen..Jag sprang huttrande in i taltet och la mig i sovsackarna. Och dar lag jag i fyra timmar medan de andra satt kvar i det varma kallorna… Jag lag och stirrade i taket. Kunde inte sova. Jag borjade istallet fordriva tiden genom att halla tacktal till familj och vanner… Tacka for stod och uppmuntran. For de som raddat mig. For allt jag har fatt vara med om. Tankte att jag skulle bli religios om jag nagonsin kom harifran. Bad till gud for sakerhetens skull..

Nar jag legat dar i tva timmar horde jag att Golan var utanfor taltet.. Han skulle hora sa jag var okej och bygga aven det andra taltet sa vi hade nagonstans att laga mat. Barfota pa marken som var tackt av snoiga harda iskulor byggde han ytterligare ett talt men var tvungen att ta en paus i mitten for att springa och varma upp sig i vattnet igen.

Nar det borjade narma sig kvall gick de upp ur kallorna. Vi hade insett att vi inte skulle fa plats fyra pers i ett talt. Och sovsackarna var otroligt nog nastan torra. Jag rotade i min vaska och fann att jag hade ett par trosor, en mossa och en BH torr. Jag drog pa mig detta och flyttade over till varat talt. Amit hade en extra t-shirt torr som jag fick lana.
Golan hade en dunjacka torr. INGENTING MER. ”Inatt kommer vi att fa sova bada tva inuti min sovsack. denna kommer vi att stoppa inuti din sovsack. Och sa far vi varma varandra med kroppsvarme..”

Men innan vi skulle sova lagade han ris med tomatsas som vi lag pa mage inne i taltet och at och han fragade mig vad jag tankt pa nar jag varit dar sjalv. Och han fragade om jag var radd.

”Jag trodde pa allvar att vi skulle do..Men det kanns battre nu… Jag hoppas bara att vadret slar om och att vi inte fryser ihjal inatt!”
Sen lag vi och sjong for varandra. Jag pa svenska och han pa hebreiska. Sedan somnade vi tillslut. Varldens samsta somn. Sovsackar ar inte utformade for tva personer. Varje rorelse tvingades vi vacka varandra och det var trangt som tusan. Men fros gjorde vi inte!
Det fortsatte att storma och snoa men denna gang var taltet ordentligt byggt och Golan hade stulit nagra ytterligare taltpinnar till forstarkning fran ett overgivet gauchotalt intill.

Vi vaknade till for den tusende gangen. Oppnade taltets dragkedja och tittade ut. Runt taltet var det sma drivor av isparlor och alla vara blota klader hade frusit fast i varandra och marken. MEN himlen var helt klar. Inte ett moln pa himlen! Det hade dessutom slutat blasa. Lugnet efter stormen… och Golan skrek: ”I HAVE BEEN PRAYING ALL NIGHT.. I CAN’T BELIEVE IT I AM SO HAPPY!!!!!”
Och sa pep han ivag for att gora Amit sallskap som redan satt i kallan.

Sa snart solen brot sig in i dalen gjorde jag likasa. Vara isiga klader slangdes i kallan for att mjukas upp. Sedan radades dem upp pa marken i solen.

Allting organiserades. Vi satt i en enda rora av blota klader upplagda pa tork och lagade frukost. Det var fortfarande fruset pa marken. Jag satt barbent och barfota med amits tshirt och min sovsack. Golan i blota kallingar och dunjacka.

Plotsligt sag vi i ogonvran en gaucho komma ridandes tatt efterfoljd av tre tre hundar. Vi kande inte igen honom fran chilenarnomaderna. Gauchon red fram till oss, fragade vilka lander vi var ifran och sa att han var pa jakt efter tva israeler som kommunicerat med en GPS tidigare dag. Han skrockade och drog skamt om helikoptrar och dylikt. I detta ogonblick tedde sig det hela komiskt… Ingenting kunde beskriva gardagens ovader. Men nu satt vi har i morgonsolen, sag eventuellt en aning nakna ut men var relativt oskadda…

Tre timmar senare hade solen varmt vara klader tillrackligt for att vi skulle kunna ta dem pa oss. Sa vi borjade vandringen tillbaka… Runt kallorna hade snon smalt men nar vi kom upp pa platan var marken fortfarande vit. Och utefter vulkanvaggen var snon pa sina stallen en halvmeter djup… TUR att vi inte fortsatt ga!!! Allting var sagolikt vackert!! Och vi levde!!

Pa vagen tillbaka motte vi en av de som varit fast i refugiot tidigare dag i stormen. Nagon sno hade inte natt ner till refugiot men det hade varit ett jakla ovader. Nar han horde att vi varit fast med talt med talt vid kallorna sa han ”I would have felt mercy on you if I knew it!!”. Ryktet om GPSen hade natt refugiot. Vi fick berattat for oss att man velat sanda en helikopter men att detta ej varit genomforbart p.g.a. vadret. Vi var rikskandisar…

Den langa tillbakavandringen i snon medforde att vi alla brande oss, jag i ogonen. Jag drog aven pa mig en urinvagsinfektion. Daniel slapp amputera fingrar och tar och kallas numera av Amit for ”GPS”…