Willie vackte mig vid sju med en ficklampa i ansiktet. Han viskade: ”Mi Corazon, Mi Corazon..” och vinkade att att jag skulle komma for att han skulle visa mig nagonting. Han lyste in i ett av rummen, pa en ledig sang, sa jag fick klattra upp och sova vidare dar. Jag vaknade till den mest underbara frukosten jag atit sedan jag kom till Sydamerika. Willie hade lexperimenterat i koket hela natten och lagat stekta agg, skinka, mortadella, sylt, rostat brod, mjolk, flingor, grot, kaffe, te, yoghurt osv osv! Nar jag var pa vag tillbaka till mitt rum passerade jag vardagsrummet. Det var nagot skumt over det. Jag stannade och tittade in igen. Renato hade dackat pa soffan jag tidigare sovit pa men varit svinpackad, rullat ned, slagit kinden i en bordskant och sovit vidare utan att marka nagonting. Nu lag han i fosterstallning nedanfor soffan och snarkade som en gris. Nya hostelgaster antrade och snubblade over Renato som lag pa golvet. De fragade mig efter agaren. Jag pekade pa Renato ”den ena ar dar, den andra sover i ett talt utanfor”. ”Dumpa vaskan har och kom tillbaka senare..”
Tva dagar for sent anlande Kawtar och Miki. Med en superorganiserad Kawtar (thank goood!!) i spetsen styrde vi upp var kommande Torres del Paine expedition; talt, sovsack, liggunderlag, kok, gas, soppa samt brod och pasta for fyra dagar.
Listiga som ravar bestamde vi oss for att gora Torres del paine vast-till ost istallet for tvartom som ar det vanligaste. Tillampar man detta trick har man medvind. Efter att ha snaskat lunch vid Refugio y campamento Pehoé borjade vi vandra.. Fii fasen vad jobbigt! Det marktes att jag inte lyft ett finger sedan jag kom till Sydamerika!!! Efter tva timmar kom vi till forsta stallet dar man pa avstand kunde se Glaciar grey. Jag och Miki klattrade upp pa ett berg dar man kunde se battre. Kawtar var rastlos och knatade vidare. For att spara tid tog jag och Miki en genvag (trodde vi) som skulle ansluta till huvudstigen langre fram. Vi foljde efter en israel som sag mycket sjalvsaker ut pa den saken. Tillslut insag vi att den jeeveln bara irrat oss langre bort fran sparet sa vi vande tillbaka. I tre timmar gick vi utan att hitta Kawtar. Till raga pa allt borjade det sporegna. Det blaste isvatten i ansiktet och nar jag drog pa mig regnbrallorna jag hyrt sa hade jag fatt ett par som var en storlek for sma.. buuhu.. Nar vi slutligen kom fram till glaciaren satt dar Kawtar pa en sten, uppgiven och moloken. Hon hade suttit dar i en halvtimme och malat upp karikatyrer om hur hon skulle bli ruinerad av att tvingas sova i Refugio for 800 kr natten da hon tappat bort oss som bar taltet, bli utan mat, svalta ihjal och tvingas fullfolja trekken solokvist. Vi knappte nagra kort pa glaciaren, kampade vidare och anlande vid sjutiden till en gron oas mitt i skogen, Campamento los Guardas. Min kropp var helt dod, jag hade fotterna fulla med blasor, det skulle bli soppa till middag och jag ville hem till mamma!
Nar vi skulle bygga varat tvamannatalt (vi var for snala for att ta ett tremannatalt) fanns dar tre taltpinnat och tva taltdukar men vi kunde trots detta inte lista ut hur dessa skulle resas. En tysk trekkare nagra talt bort sag att tre logiskt inkompatibla brudar hade problem och kom for att briljera. Som tur var forstod han inte heller… Vi slog vara fyra kloka hjarnor ihop och slutligen, tadaaa!! Varan sovplats var fixad!
Klockan ringde vid sex. Jag ville snooza men Kawtar var benhard och korde upp mig. Vi packade ihop taltet, at frukost och fortsatte sedan nedat mot nasta gratiscamping, Campamento Italiano. Mina muskler och fotter var utvilade av nattens alvedon sa denna morgon var jag pa topp och skyndade framat som en maratonlopare. Efter lunch var jag slutkord och mina fotter varkte an nagonsin sa jag trodde jag kommit till sankte Per nar vi efter att ha gatt i 8 h nadde Italiano. Nar jag tog av skorna upptackte jag att mina fotter vardera besudlats av sex stora blasor.
Ett muskelberg till chilenare kom for att informera om att vi skulle registrera oss innan vi gick och la oss och inbjod oss att komma och dricka mate. ”PRIVATE, NO ENTRY” Stod det pa dorren. Andres presenterade sig och registrerade oss. Han jobbar vid campet som livvakt och vaktar en walkie-talkie som ringer om nagon brutit nagot ben eller sa. Brutna ben ar den vanligaste skadan men det hander aven att de far fiska upp doingar ur nagon sjo. Ar skadan inte livshotande lagger Andres benen pa ryggen, springer till olycksplasten, slanger upp den skadade pa ryggen och kankar dem tillbaka till campet.
Maten vandrade runt i timmar och klattraren Mauricio anslot sig till ritualen. Helt plotsligt ruskades huset om och saker ramlade ned pa golvet fran hyllorna, JORDSKALV!! Det var over inom loppet av tva sekunder.
Mauricio papekade att jag gick som en 100-aring som supit bort sin rullator. Han besiktade mina fotter och erbjod sig att gora ett latt amatoringrepp; brande en synal tradde pa en desinficerad trad varpa han tradde den genom blasorna for att leda ut vatskan. Andres visade sedan sina ”ama de casa” fardigheter och bjod oss pa mat. WOW, inte soppa! Vi fick dock inte prata hogt om detta eftersom det ar strangt forbjudet att hanga inne pa sakerhetspersonalens kontor. Ibland ar det grymt att vara hona bland fruntimmerstorstande tuppar!! Andres foreslog att vi skulle hanga tillsammans i Puerto Natales over julen, men dar gick gransen!!
Dag tre. Vi hade en laaang vandring framfor oss. Det duggregnade men for forsta gangen var det vindstilla. Vi gick langs med floden och kom ut pa stigen langs Lago Nordenskjold. Vi gick med hakorna i marken och ogon stora som tefat i flera timmar och kunde bara saga ”WOOOOW”. Det absolut grymmaste under hela trekken! de jattelika snotackta bergen speglade sig i det gronbla vattnet. Jag dog! Har vill jag bygga en trakoja och bo resten av mitt liv!!
Jag trodde aaaaldrig vi skulle komma fram men efter elva timmar nadde vi campamento Torres. De tre sista timmarna hade bara varit uppfor. WOW! Lord Murphy avslutade dagen perfekt genom att vi fick bygga talt i sporegn.
Vi stallde klockan pa fyra i hopp om att regnet skulle och vi skulle fa se trekkens hojdpunkt, Torres del Paine, brinna i soluppgangen.
Det var fortfarande pissvader nar vi vaknade men vi bestamde oss for att hoppas pa ett mirakel och gora ett forsoka anda. Sa vi nastlade oss in i en grupp med pannlampor och fann stigen som bar av uppfor. Vi flasade som hundar. Detta var ren jakla bergsbestigning! Nar vi nadde toppen mottes vi av inga Torres men ett stort gratt regnmoln och en massa regn. Det enda man kunde se var lagunen nedanfor tornen.
Alla som kampat upp i ottan vande ner direkt. Vi med. For sista gangen packade vi ihop taltet och at den sista frukosten. Jag fick dranka mitt brod i dulce del leche for det hade gatt sonder och var fullt av ackliga mogelprickar.
Efter fyra dagar ar man relativt fit sa nu sprang vi nedfor.. weeehooo! Den sista strackan var uppskattad att ta fem-sex timmar men vi gjorde den pa fyra. Alla tidigare strackor hade tagit oss MINST en timme langre an vad den gor for genomsnittstrekkaren. Vi at var sista soppa sen varpa jag och Kawtar dackade pa ett bord inne pa restaurangen.
60 kilometer pa fyra dagar. We fucking MADE IT!
Nar vi kom tillbaka till Puerto Natales var Golan in town sa jag och Miki gick ivag for att hanga med honom pa hans hostel. Han kande tacksamt nog igen Miki men inte mig eftersom han inte var van vid denna stinkande asyn ikladd leriga trekkingklader. Efter en dusch blev det karlek och rodvin och sen flyttade jag in hos honom i hans skabbtalt och bodde dar i tre dagar dar jag aven forlorade min oskuld.
Jag hoppas att jag inte blir kar i nagon annan for jag har lovat att flytta till Israel och gifta mig med honom!!!
God jul allihopa!
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.