Två gringos i Serbien

Hej vackra svennisar!

När vi mötte Serbien möttes vi av åkrar och ihoplappade hus. Innan Belgrad eller Beograd som det heter fanns det klassiska ghetton med sopor och plåt. När vi anlände på en öde station med ett fåtal tappra backpackers välkomnades vi av ett piskande regn och en blåst som ilade genom våra svenska hudar. Vi letade efter en uttagsautomat. Det var komplicerat. Men till slut följde en gubbe med oss och visade hur man skulle öppna en dörr in till en automat. Vi lyckades få tag i en spårvagn som tog oss till vårt hostel. Det var gigantiskt. Jag sa det till hostelkillen. Han svarade ”That is the name”. Hostelet heter ”The Big Hostel” och är två våningar högt med långa korridorer och spår av hotellkänsla. Innan incheckingen måsta han spåra våra pass och skicka informationen till polisen. Han hittade till slut platsen vi kommit in i landet igenom. Vi var trötta efter nattåget, men ack så magen kittlade. Vi gick ut i ett väder som kändes som att simma i ett fräscht men kallt hav. Efter några timmar hade vi lyckats både hitta mat och hem. Vi ställde klockan på en tidig timme.

Men vi vakande såklart inte. Natten efter ett nattåg är man i zoombiform. När vi steg upp ville Sebastian besöka Beograd Zoo. Vi gick de 100 meterna mellan hostel och djur. Det kostade 32 kronor att kliva in.

Först möttes vi av en asiatisk elefant som tiggde ostbågar och gjorde trix. Vi har bara sett afrikanska elefanter innan. Han såg lite skabbig och uttorkad ut, nästan gul i färgen. Vi drack kaffe några meter ifrån hans snabel som flög omkring. Sedan mötte vi de vita tigrarna som såg ut som söta prinsessbakelser, men i små burar dock. Det var bara sticka in fingrar eller pinnar för den som ville retas, leka eller bli fingerlös. Björnarna och hästarna, de hade gigantiska skyddsnät minsann. De fick man inte prata med. Lejonen hade ungefär som tigrarna. Det var många djur som rymt och spatserade runt i parken. Särskilt vita och blåa påfåglar som reste ut sina fjädrar på väl valda platser. Även höns och tuppar överallt. Jag trodde en tupp skulle hacka mig i benet, men Sebastian flätade ut sin kropp som en påfågel. Jag kände mig rätt töntig när jag blev rädd för en uppkäftig tupp. Men jag är 200 % säker, den var ute efter mig. Vi letade sedan apor och hittade en orangutang som såg ut som ett bildäck i kroppsformen. Sebbis ville sen hitta en noshörning och jag en flodhäst. Han hittade ingen noshörning. Jag hittade dock mina djävulsdjur. Flodhästar är för er som inte vet det, ett av världens mest farliga djur. De dödar lite när de har lust, de behöver ingen anledning. De är VÄLDIGT oberäkneliga. Där låg två flodisar pladask i en liten pöl med vatten. Inget skyddsnät, mer än en bebismur. De kunde när som helst öppna sina gap och håva in Mikaela-middag. Komiskt nog hade en lite mini-varg bredvid en skylt där det stod att DEN var farlig. Bra prioriteringar Belgrad. Vi såg även en armlös alligator och jag fick även en ny sälkompis. När vi kom ut såg jag ett pariserhjul. Sebbis frågade uppe i luften om inte meningen är att man ska kunna ha bra utsikt. Jag tyckte frågan var konstig. Sen upptäckte vi att jag såg hela staden medan han bara såg några träd. Det gick med raketfart i alla fall. Sebbis passade på att påpeka att de lagat vår vagn med plastpåsar. Efter detta ville Sebbis testa serbisk bio. Vi köpte biljetter till ”Baksmällan 3” i 2D. Trodde vi. När filmen började var det ”World War Z”. Brad Pitt i 3D.

Morgonen efter var okristligt tidig. Vi for iväg till Museum of Jugoslavia history som skulle vara en plats med tre museum och en park. Museumet om Jugoslavien som jag ville besöka var stängt. De andra två handlade om president Tito och om hur mycket man bara måste älska honom. Ett museum innehöll hans grav och statyetter han fått eller gett. Det andra var fyllt med presenter som Serbien fått ifrån hela världen. Sebbis knäppte kort på 11.098 olika svärd och knivar. Jag kollade på bolivianska maskeraddräkter. Det fanns en park med träningsleksaker. Sen försökte vi gå till Ada Bridge som är en stor serbisk turistattraktion, en maffig bro som kostat miljoner. Vi fick bara se den på håll. Sen blev det bio igen. Denna gången nya Superman-filmen som Sebb bara måsta se på bio. Vi kom på rätt film. Dessa 4 biljetter kostade oss lika mycket som för en biobiljett i Sverige. Vi vandrade även runt i staden och såg palatset och jag försökte shoppa.

Belgrad, den vita staden som den kallas, kan inte skryta med att vara en vacker stad. Det är dock en stor stad med 2,5 miljoner invånare som bor i gamla eller nya Belgrad. Staden ligger i mitten av landet där Donaufloden och Savafloden möts. Detta är en fattig stad, ett fattigt land. Priserna är väldigt låga. Dock inte för kläder märkte jag, det är lyxvara. Det var väldigt svårt att förstå skriftspråket i denna stad. Alla dessa gatunamn med kryptiska serbiska bokstäver, men vi fixade det utan karta. Jag kom dock ihåg ordet autobus som betyder buss sedan jag lärde mig lite serbiska för många år sedan. Väldigt behövligt eftersom vi bara åkte tåg, spårvagn och taxi.

Detta är ingen turiststad. Vi är gringos här, främlingar från exotiskt land med vita hudar och blonda hårstrån. Att prata engelska är nästintill omöjligt. Oftast går det inte alls, men ibland blir det lyckträff. Men kroppsspråk är en bra grej. Likaså att se förvirrad och oskyldig ut och bryta lite med sin engelska. Ett ord i taget.

Serbien är ett land som berättar krigets historia. Det finns många med osynliga ärr som berättar en historia som jag nu försöker att förstå. De synliga ärren finns i krossade buggnader eller hus med hål rätt igenom. Jag har köpt ”The fall of Jugoslavia” och får mer och mer förståelse för varför kroater och serber har en del otalt med varandra och hur konflikterna en gång började. Även Bosnien-Hercegovina och Slovenien klarnar upp. I den serbiska staden Krajina lär sig barn fortfarande att hantera vapen, det blir ett med deras identitet. Där säger de att tre saker skyddar huset 1) Ormar, då de ligger bland bergen 2) Någon särskild växt som finns runt husen 3) Husets vapen.

Det här med att gå på toaletten. Jag minns när jag var i Thailand som barn och kissade i ett hål. Här är det nästan samma sak. Det är ett litet avloppsrör på golvet att pricka in strålen i, någon wannabe-toalett fast platt. På hostelet hade vi dock vanlig toalett och på bion en mini-stol med något större avloppshål. Hostelet hade även toalettpapper och tvål, de är vi inte bortskämda med varken på tåg eller på de orter vi besökt. Vi använder dock en spritspray för att slippa bli sjuka under resan. Tack mammsen.

Vi försökte boka biljett till Bosnien-Hercegovina, till Sarajevo. ”No trains”. Vi vet inte varför, hon kanske inte gillade Sarajevo. Detta charmtroll ville dock skicka ut oss till en tågstation utanför Belgrad för att kanske kunna komma till Rumänien. Vi försökte få hjälp på hostelet, men de tyckte vi skulle fara till Vrsac som ligger på den serbiska gränsen för att sedan ta en shoppingvan över till en stad i Rumänien. Då tog jag fram underbara raildude, en ljuvlig tysk internetsida om tåg. Jag fick lite råd om tåg, men skapade sen en egen resa som godkändes av min kompanjon. Vi for iväg dagen efter till Vrsac. Det tar emot att säga att charmtrollet hade rätt om att vi måsta åka från stationen Dunav, men det var tur att vi hade tid och hann fara dit. Denna station var öde, men det fanns ett cafe, med en lokal katt och en lokal fixarfrasse som skyndade ur sin stol när vi kom då han ville att vi skulle sitta på hans plats. Han sprang och köpte toalettpapper till toaletten också. Som vanligt var vi udda djur i bur, men vi lyckades få lite turkkaffe och tusen koblickar. Vi kom i alla fall till Vrsac. Där tänkte vi mumsa middag. Dock är det en timmes tidsskillnad i Rumänien. Tåget gick en timme tidigare så vi hann ingen mat, bara att vänta på poliskontroller.

Sen blev det tullen. ”Har ni något att bekänna?” Kanske en tandborste som är vass tänkte jag. Jag slängde ner min backpackingväska. Han frågade om vi hade cigaretter någonstans och om de i så fall var ifrån Serbien. Vi förstod inte. Han öppnade lite oentusiastiskt mitt fack med strumpor. ”Land?” ”Nationalitet?” Med Sverige kom hans tre meters leende. Haha jamen snälla ni, då behöver jag väl inte kolla era väskor tänkte han och skrattade och gick iväg. Europa och Sydamerika är väldigt lika på detta. Hade vi sagt USA eller Serbien hade han nog tagit min tandborste. Vi kom fram till Timisoara i Rumänien och sedan till Bukarest med nattåget. Tåget var proppat, luktade som jag tror att ett Rumänien-tåg kanske luktar. Vi lyckades få en del sömn. I Bukarest blev det 6 timmars väntan. Vi hade åkt tåg i 24 timmar nästan, lika länge som de flesta tåg vi åkt, men vi hade inte ätit mat på 38 timmar. Vi kände ett sug. Frukost på Donken. Dock hade det blivit en del Donken i Belgrad också, då det inte gick att förstå deras menyer och heller inte prata engelska och jag har ju massa allergier som ni vet. Efter det rullade jag in mig i en sovsäck och placerade kroppen på en parkbänk och somnade. Sista tåget till Brasov tog bara 2,5 timme. Vi lufsade in i en ny värld. Men snipp, snapp och haha. Life of Rumänien får ni höra om en annan dag.

PEACE AND LOVE
MIKA