Omsk – Galna nätter, mammutar, bollstatyer, ryska samer, italiensk mat och krokodil

Omsk – Galna nätter, mammutar, bollstatyer, ryska samer, italiensk mat och krokodil

Vi lämnade Yekaterinburg för att komma till Omsk. Den stad vi hade minst förväntningar av och den stad som vi kanske trodde att vi skulle bli minst förtjusta i. Så blev inte fallet. Omsk klev snabbt upp till att bli en favorit. En finalplats och kanske en av de allra bästa.

Vi tog ett tåg som var 13 timmar långt, för att komma till Omsk. Vi sov i två kupéer, vi sov tre i en vagn och en sov själv ihop med andra, vi lottade och Oskar fick vara den som fick sova ensam. Vi andra tre sov med en stor rysk man som först såg hård och tuff ut, han visade sig var väldigt snäll. Vi kallar honom för ”Nallebjörnen”. Han varnade oss för att han snarkade och att det bara var att putta på honom i såna fall. Han ljög inte kan jag säga. Han visade upp flera volymer och nyanser av snark, men jag vågade inte putta på honom, så med andra ord så blev det knappt någon sömn alls för min del. Något jag fått vänja mig vid under resans gång och som har varit en stor psykisk press. Nåväl, tillbaka till Omsk.

I Omsk så besökte vi Omsk Arena, en hockeyarena som Niklas gärna ville se. Vi tog en taxi dit och taxichauffören såg väldigt trött ut av att köra runt på oss. Han ville inte vänta kvar och skjutsa oss vidare och han körde dessutom fel också, så vi hamnade i förorten först. Där var det fattigare, med en skräpig loppis och klena små lador till hus. Vi frågade dock en kvinna på en mataffär om hjälp till att hitta en ny taxi tillbaka, i mitten av ingenstans. En metod som funkar bra i detta land. De använder ofta Google Translate eller liknande program. Vi besökte också ett museum i centrala Omsk, med fokus på sibirisk historia. Där fanns det mammutar och ryska samer. Toaletterna bestod av ett hål i golvet, med andra ord var vi påväg in i Asien. I Yekaterinburg hoppade vi faktiskt mellan gränsen mellan Europa och Asien, det var häftigt att vara där. I Omsk så vandrade vi efter floden och käkade italienskt, något som är vanligt i Ryssland. De är förtjusta i italiensk mat, men det är väl hela världen egentligen I guess.

Vi såg den kända staty-bollen ”Sculpture Bowl Bukholts” som låg nära floden. Den var ful ifrån långt håll, men desto snyggare på nära håll, med ett dansande par framför. Nära den låg även ”Love Statue” som också är en känd statyn kärlekens tecken. Vi försökte också hitta till ”Vystavochnyy Skver”, men vi misstänker att vi var i närheten av det, men taxichauffören körde oss nog fel. Det är en stor park med massa vackra saker. Vi hittade dock lite förfallna statyer och lekparker, men inget hissnande vackert som bilderna visade. Vi var mycket hungriga också och behövde snabbt få i oss mat.

Vi hade tyvärr bara en natt i Omsk, men den firades på bästa sätt. Vi bodde nu på ”Mini-Otel-Hotel” i Omsk. Vi var överlyckliga över att bo på ett hotell. Vi hade toalett på rummet, vi bodde alla i samma rum allihopa och det fanns sköna sängar och gratis tofflor. Jag ville gråta av lycka för att vi faktiskt hade en dusch med normal temperatur i, den var inte iskall nämligen.

Natten tillbringades på en italiensk restaurang, så det blev bara italienskt i Omsk. Ett flådigt place med massa kärlek. Den italienske ägaren vandrade runt till gästerna för att se så alla hade det bra, oss besökte han två gånger. Vi hade det finemang och vandrade sedan vidare till nästa bar. Där blev det nog lite väl många öl, men vi lyckades ändå ta oss hem med en taxi ut till utkanten av staden, eller var det nu var vi bodde. Där utnyttjade vi hotellets ölförsäljning. Det blev en partynatt. Vi borde ha varit försiktigare. Det är lätt att vara efterklok. Jag är ju 32 och inte 22 år numera också. Jag får vara mer försiktig och sådär förnuftig. 

När vi lämnade Omsk så såg vi även tågstatyn ”Locomotive Monument”, en stor staty av ett tåg. Det finns nästan alltid statyer av tåg vid de större stationerna har vi dock märkt i efterhand.

Nu begav vi oss iväg mot Chita. Staden alla undrade varför vi skulle besöka. Tågturen tog oss 3,5 dygn och var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Den sibiriska kylan verkade än en gång inte vilja visa upp sig. Vi såg att temperaturen en gång gick upp till hela 42 grader. Då är det varmt att åka tåg, men i regel fick vi vänja oss med 30-35 grader i alla fall. Vi klarade inte värmen så bra dock. Vi kippade efter luft i små tågfönster som var öppna. Under denna resa bodde vi alla i en egen kupé, alla bodde alltså tillsammans med andra än gänget. Jag hade turen att hamna med några som jag i efterhand kallar för ”min ryska familj”. Det var Rossland, en matematisk ingenjör som bodde i St Petersburg på 31 år som gärna pratade om Sverige, Ryssland och som ville öva engelska. Sedan var det en rysk tant, en engelskalärare och hennes otroligt vilda systerson-son. De bjöd på pirog med potatis i som de köpte av en tågförsäljerska. Jag fick fantastiska insikter och lärdomar om Ryssland, som jag ska skriva om i ett eget inlägg sen på slutet kanske. Det var ansträngande att försöka prata engelska och även den svåra ryskan. Jag fick ryska små läxor med glosor som jag åtminstone fick godkänt på. Jag har lätt för språk, men ryskan är det svåraste språk jag någonsin bitit i. Jag fick lära mig att räkna till 10 med, hallå i min låda vad det var svårt.

Favoritstunden på hela resan var på detta tåg. Rossland berättade om en rysk lek som spelades på Universitet som kallades för ”Krokodil”.  Det var helt enkelt charader, fast med bara ett ord i taget. Den som gissade rätt, fick sedan visa något nytt och få ett ord viskat till sig av den som tidigare spelat. Vi stod där emellan två vagnar som smällde i superhettan och visade ord som katt eller rosmarin, tillsammans Rossland och vi i gänget. Mitt i natten i solnedgången så gick vi tillsammans ut på en station och travade runt utan mening, jag kände verkligen att jag lever. En känsla som jag inte känt så stark på länge, med alla mentala prövningar som erbjöds. Denna resa vågade jag mig också in i restaurangvagnen en stund. Ingen åt jordnötter för tillfället, så vi tog några öl och lekte lekar ihop.

Min ryska familj lämnade någonstans nära Irkutsk och Bajkalsjön. Bajkalsjön var vacker och vi såg den ifrån tåget en halvdag. Alla sa att vi borde åka dit, men vi valde en annan väg. En egen väg, som inte var Europeisk. Vilken uppståndelse alla hade över detta. Vår tågvärdinna ”Baburskan” arbetade alla dagar i streck. Ingen rast eller ro. Hon var hård, blond, barsk och pedantisk, men hon tyckte av någon anledning om oss i smyg tror jag. Hennes bleka gringos i vagn 70. Tidigare hade vi åkt i vagn 73. Ryssarna gillar oss nog i smyg ändå.

Allting gott och prövande ifrån Ryssland.

Kram till alla där hemma!

/Er Mikaela, eller Mischa som jag heter som smeknamn på ryska