NATTÅGET med det lilla extra

Kära Dagbok!

Vi är nu i Ljubljana i Slovenien. Men vi börjar inte där, vi börjar med vägen dit som är ett kapitel tagit från en helt annan bok. Det blir ett eget inlägg helt enkelt.

Snyft och gråt. Hej då Berlin. Glömde skriva i förra inlägget att vi faktiskt hittade Sovjetmonumentet vi letade. Stridsvagnar och en okänd rysk soldat med jättehänder. Sebbis var helnöjd. Vi borde nog ”sett” mer av riktiga Berlin under vår tripp där. Men mötet lockade mer, så vi ägnade vår sista dag med att störa Piff och Puff när de sökte jobb istället.

Dags för tåg. Jag kommer inte kunna förklara hur denna resa genom de tre länderna Tyskland, Österrike och Slovenien egentligen var- på något sätt, men låt mig försöka. Först började vi fara till München. Vi fick sitta på golvet större delen av resan och skådade de stora översvämningarna utanför rutan. Konduktören kollade ett av våra pass och sa ”Ahh you are swedish…IKEA” och vill inte se mer. Eftersom vi är svenskar så fuskar vi ju inte med biljetter. Även inne i tåget var det översvämning i form av en skolklass. I München fick Sebbis äta Tysklands kända Dönnerkebab och jag käkade kyckling tills jag såg att den var lite halvrå. Efter tre timmar var det nattåget som gällde till Ljubljana. Trötta som två bingotanter en söndagskväll letade vi vår vagn. Tyskarna och även danskarna tycker det är kul att dela ett tåg i olika delar. Vissa vagnar går till vissa länder och platser och andra går till andra. Till slut hittade vi en tom kupé med 6 säten och våra sittplatser fanns med i rätt vagn. Jag bäddade ner mig gott och Sebb satt nervös och väntade på konduktören som till slut kom. Sleepingtime. Världens VRÅL. Någon är asförbannad, stinker och gastar på okänt språk. Till slut är vi överens. Han vill ha sittplats. Den fulle mannen sätter sig och även en kostymgubbe kommer in. Han får ett insulinfall. Detta är jag ju van vid eftersom pappa alltid har haft diabetes. Jag slänger fram min bananyoghurt, som för övrigt sedan visar sig vara bananmjölk. Mannen prövar först att käka sitt egna bröd, men vill gärna att jag sparar banandrycken. Det gör jag. Medan jag vaktar
banankillen har Sebbis blivit vän med fyllot. Jag blev såklart väldigt tagen av hans berättelse om sina alkoholproblem och att han nu fått sparken i Österrike. Killen är från Slovenien och verkade vara en sådan där genuint snäll person egentligen. Till slut vill jag sova. Inte lätt med ett fyllo som springer som en jojo runt i tåget. Fy f.n för Bistro. När jag till slut somnat vaknar jag av ett klunk-klunk-klunk. Killen halsar i sig en hel öl och öppnar sedan snabbt en ny. Hm tänker jag. Han borde vara med i en sådan där dricka-öl-fort-tävling. Snart visar det sig att det borde han inte. Mannen väller ur sig världens raket-spya över hela golvet. Eftersom jag ligger längst in kan jag inte komma ut. Jag lindar in mitt huvud i min sjal och försöker tänka vackra tankar. Till och med Sebbis som är allt annat än ”kräsen” mådde piss. Kostymgubben går ut för att leta grejer att städa upp med. Men det inovativa fyllot handlar snabbt. Han tar av sig tröjan och städar upp. Med kostymgubbshjälp byter han tröja och hittar en ny i hans 800 kg tunga bag. Dags för biljettkontroll igen. Fyllot ska sedan sova. Precis bredvid min sovsäck. Jag märker att han i sömnen lägger händerna som en bebis under min rumpa, under sovsäcken. Jag viskar till Sebbis att jag sitter fast men jag lyckas kasta bort tassarna. Sen kommer ett par glada, fina damer och vill sitta i mitten. Jag tänker för mig själv ”Hahaha han har just spytt där ni har era ben” medan de av någon anledning pratar om Moder Theresa. Konduktör igen. Jag är ganska trött och säger ”So you wanna check our tickets AGAIN?” Really, hur noga är de i Slovenien. En av Theresa-damerna försvinner spårlöst. Då hoppar en man in som jag kallar för badbollen. Han påminde om en badboll på något vis. Jag tyckte fyllot luktade illa. Men denna mannen luktade skit. Sebbis och jag ger upp våra sovdrömmar och Sebbis säger ”Men vi sparade ju i alla fall 50% på tåg istället för hostel”.

Väl framme klockan 06 på morgonen med 0% sömn i kroppen så ska såklart fyllot också av. Han vill guida oss till vårt hostel. Han springer som en eldflamma och låser in sin väska på stationen. Sen ilar han tillbaka till oss. Han väljer ut ett hostel till oss och förstår inte att vi redan bokat ett annat. Han berättar allt om Slovenien. Sen när han förstår att vi bokat ett annat hostel så leder han oss mot den adressen. Tyvärr har jag ett lokalsinne som en ninja och förstår att vi är på väg fel. Vi frågar en gång och han är 100% sure. Vi fortsätter. Vi hittar hängmattor, museum, galna bilder av tuppar och annat skoj på turen. Till slut inser han att han letat fel. Han ringer en taxi till oss och vill betala den. Aldrig i livet. Vi hoppas innerligt att denna stackars snälla man får ett liv utan öl.

När vi kom fram till hostelet var det en timmes väntan till ”receptionen” skulle öppna. När klockan passerat 08 börjar vi fundera var den så kallade personalen håller hus. Vi ringer på. Jag hittar till slut en annan knapp som visar sig vara en telefon. ”Helllo” Jo då han är på G om 5 eller 25 minuter. Efter 30 min ringer jag igen. ”Runt hörnet” säger han. Efter ytterligare 10 minuter ser vi en dunkande disco-skåpbil som kör upp på trottoaren. Östdisco. Han stoppar in handen i ett galler och gräver fram kartor. Visar vårt rum, pratar om en kyrka och visar kort på sina barn och sin hund. Sedan dess har vi aldrig sett receptionen öppen. Dock har vi sett en miljon studenter från USA som pluggar 07 på morgonen och ser allmänt dryga ut. Det finns dock ett par från Skottland som är trevliga. I övrigt bor ingen här. Vi har dock eget rum än så länge.

Mer om underbara Ljubljana kommer SNART!
P&L
Tågsugen Mickis