Moskva – Gucci, legender och avstånd

Moskva – Gucci, legender och avstånd

Nu har vi även varit i världsstaden Moskva. Det är verkligen en stor huvudstad som är mäktig och förvånande. En huvudstad jag verkligen uppskattade att besöka.

Efter mängder av tunnelbanor och rulltrappor ner till tunnelbanor hittade vi rätt område för där vi skulle bo. Vi visste att vi skulle bo centralt, men vi visste inte att vi skulle bo så nära fancy-pancy-butiker som Gucci, Louis Vuitton och det gänget. Vi kände inte riktigt att vi passade in med vår lilla liga i dessa vassa, vackra kvarter. Men sen hittade vi en sjaskig bakgård inuti ett av de stora husen. Vi såg en vakt som satt i en bås med vapen och glodde på oss, då insåg vi att vi förmodligen kommit rätt. En annan kväll stod en vakt med vapen i högsta hugg precis utanför vår hostelingång, något vi fått vänja oss vid här i öst. Det fanns såklart ingen skylt till vårt hostel, men vi hittade en liten lapp på ryska på en dörr. Vi kom in till ett riktigt Hej-och-hå-hostel vid namn Hostel Uyutnaya Kompaniya. En hård man som enbart pratade ryska mötte oss. Han skickade iväg alla våra passnummer och informationen på våra migrationskort till någon som kontrollerade dessa. Det är stora kontroller i Ryssland, var man är och vad man än ska göra. Vi var efter en lång stund godkända i alla fall. Magda och jag fick bo i ett rum och Oskar och Niklas fick bo själva i varsitt rum. I min säng låg en ung tjej och vilade sig, men hostelägaren jagade bort henne. Vi misstänker att det kan vara hans dotter. Vi förstod sen att hostelägaren också bor på sitt hostel. Han sprang nämligen omkring där i en skräckinjagande leopardmorgonrock i modern maffia-outlook. I våra rum var det dammigt och skitigt. Dagen efter fick vi flytta in i Oskars rum och bo där vi fyra tillsammans, det var skönt. Dock så fick två grabbar flytta ut därifrån för att vi kom. De verkade bo där. De hade stora lådor med högtalare, gitarrer, köksutrustning och massvis med grejer. Det tog en lång stund innan de lyckades flytta ut. Dagen efter upptäckte vi att Magdas och Niklas necessär var borta. Vi letade i smyg på rummen som vi bott i på tidigare, men hittade den inte. De frågade ägaren på morgonen utan succé. På kvällen frågade vi igen. Vi pratade med varandra via att översätta på Google till varandra. De skriver på ryska och vi svarar på engelska och vips så fixar Google allt. Vi fick gå in i ett av rummen och leta. Där låg en av killarna som vi tidigare hade frågat också, vi pratade med också via Googlesamtal. Han sa att han inte hade stulit något och att hans säng var tom när han tog över vårt rum. Vi skämdes lite, vi skulle ju bara spana lite och frågade om vi fick kika runt. I samma veva så kom hostelägaren med deras zebrafärgade necessär. Den fanns tydligen någonstans. Vi fick dock byta rum ännu en gång, den här gången fick jag sova utan sängkläder i en annan säng, för det låg nämligen en kvinna och sov i min säng. Men jag hittade en ny säng. Grabbarna fick ett nytt rum.

När vi åkte till vårt hostel hann vi med att se en av de kända tunnelbanestationerna, nämligen Komsomolskaya. De är världskända för deras pampiga arkitektur nere under jorden och vi förstår verkligen varför, vi passade på att i smyg fotografera lite också. Det ska vara förbjudet om vi förstått det hela rätt. Det är långa rulltrappor ner i Moskva för att ta sig till tunnelbanorna och nästan alltid är det mesta skrivet på ryska. Jag är så glad att jag skrivit ut kartor och Metrokartor till resan, de har använts extremt mycket.

Under vår första dag i Moskva så tänkte vi att vi skulle besöka det världskända Kremlin och torget där Sankt Basils Katedral finns. Vi promenerade först till Röda Torget, dock trodde vi inte att det var det Röda Torget. Det förstod vi långt senare. Vi såg mästerverket Vasilijkatedralen eller Sankt Basils Katedral som den också heter. Den där kyrkan ni vet, som ser ut som ett knasigt hus i leksaksfärger och leksaksformer. Bara att få se den var värt hela biljetten för resan känner jag. Den var magnifik och till och med över förväntan faktiskt. Där fanns också Statliga Historiska Museet, det stora röda jättehuset med vitt tak, som man också brukar få se på bild ofta. Det var också enastående. Och stort.

Som allting verkar vara här i Ryssland. Varför bygga litet när man kan bygga gigantiskt?

Sen skulle vi försöka gå in i Kremlin, alltså innanför fästningens murar för att se Laikahunden, Tsar Bell och Röda Torget och alla fina kyrkor. Vi blev placerade i en kö för att komma in i Kremlin trodde vi, men så var inte fallet. Såklart. Kön ledde oss till Lenins grav, alltså till Leninmausoleet. Han låg där helt öppen och synlig i sin grav, hans balsamerade kvarlevor. Tidigare har också Stalin legat bredvid honom, men han flyttades sedan. Det var väldigt annorlunda och lite hemskt att se en människa som inte lever liggandes ovanpå en grav. Det var självfallet hårt vaktande vakter i hela salen och korridorerna intill salen och det kändes ganska skräckinjagande och självfallet rådde fotoförbud. Och det kändes väldigt mycket Ryssland. Så är det överallt här. Passkontroller, tuller och poliser var vi än går. Så allting tar ju minst sagt lång tid när vi ska göra en aktivitet. Man bör alltid räkna med att det tar 1-1,5 timme längre än vad man har planerat för varje aktivitet. Detta också på grund av att man inte förstår språket såklart och för att avstånden kan vara längre än man tror, mycket längre än vad det ser ut att vara på en halvdålig karta.

Därefter startade vi vår nya resa att finna vägen in i Kremlin, för själva Kremlin hade vi ju faktiskt redan hittat, vi såg ju såklart fästningarna och muren. Det var minst sagt svårt att finna. Vi hittade dock en gigantisk park. Vi fick då veta att Lajkahundens staty inte alls fanns i dessa trakter. Vi hittade också en ingång in i Kremlin efter någon timme sådär, men vi behövde köpa biljett så vi fick vända. Vi hittade till slut ett stort biljetthus, med massor av olika köer som betydde olika saker som vi inte förstod, i vanlig ordning. Jag hittade två nordamerikaner som trodde de var i rätt kö. Vi placerade oss därför i två köer, för att gardera oss. Vi såg att kön skulle stänga för att personalen skulle ha rast, men 2 minuter innan stängning hann vi få en biljett. Vi studsade gladeligen in i fästningens innanmäte. Här fanns fantastiska kyrkor av alla dess slag, guld på guld på guld och med lite mera guld. Vi trodde även vi såg Röda Torget och blev besvikna, senare fick vi veta att Röda Torget var vid Vasiljikatedralen, med andra ord mycket flådigare. Vi hittade Tsar Bell som är världens största klocka och som är gjord i sten och vägen 202 ton. Här flockades det av japaner, som överallt här i Ryssland. Och kanske i resten av världen med för den delen. De brukar alltid vara så trevliga, men inte en farbror för han satte sig på min höft utan att ens märka det, bara för att hans fru skulle ta ett kort. Där satt jag med en japan i mitt knä, något chockad, men förhoppningsvis fick hans fru en fin bild i alla fall. Lajka fick vi aldrig se tyvärr, men hon står väl där nånstans i Moskva, hon hunden.

På kvällen vankades det teater och vi skulle få se min stora drömteater, den ”Konstnärliga teatern” i Moskva, skapad av ingen mindre än teatergurun Konstantin Stanislavskij. En av världens största teaterteoretiker och en stor förebild för en sån teaterarbetare som mig. Vi hade såklart väldigt svårt att hitta dit. När vi frågade om vägen så sa en kvinna att vi bokat biljett till fel teater, vi hade bokat till Tjechovs teater. Nedstämda och stressade rusade vi vidare. Vi hittade till slut till teatern och insåg att den låg på samma ställe som vi käkat lunch på dagen innan, bredvid ”Tjechovs café”. Vi tänkte att vi nu säkert hade bokat fel teater, men Tjeckov är ju också en teaterkung så låt gå. Väl inne så frågade jag och vi hittade även en staty av Stanislavskij, vi var på rätt teater. Tjechov arbetade många år på denna teater så kanske det var därför som förvirringen uppstod. Vi tittade på den klassiska teaterpjäsen ”The Forest”, skriven av ryssen Alexander Ostrovsky. Vi hade ingen av oss sett eller läst pjäsen innan, men vi läste på litegrann innan. Det var väl tur att vi hade gjort det åtminstone. Liksom alla ryska eller engelska pjäser så är handlingen och karaktärerna briljanta, men ack så komplicerade. Vi förstod kanske 25 % och det berodde på scenografi och kroppsspråk, inte på de ryska orden. Jag är dock stolt att jag och Stani nu stoltserar på samma bild, bildbevis finns för den som tvivlar. Imponerande var det att skådespelarna talade utan myggor, blott med sina egna röst. Stilrent och till teaterkonsten troget, såsom Stani ville ha det. Vi märkte också att ryssarna skrattar åt lite andra saker än en del svenska gör, farsskämt kändes som deras grej. Men vad vet blott jag, vi kan ju inte språket. Kvällen avslutades på baren ”Chinel Godol”. Ett centralt och trevligt ställe utomhus, med vackra paraplyn i luften.

Dagen efter åkte vi till Space Centre, för att upptäcka rymdmuseet. Vi hade dock missat att det var måndag så museet var såklart stängt. Vi tog därför en rälsbuss till TV-tornet, Europas högsta byggnad faktiskt. Där var det flera kontroller och inlämning av väskor. Vi fick stå med händerna i luften och benen bredbent för att kroppen skulle skannas av. Väl uppe i tornet så kom Magda på att hon är höjdrädd. Vi satt lugnt ner och drack lakritsöl. Därefter gick vi till ett center för hela världen som vi hittade nånstans, med ståtliga statyer och förmodligen hyllningar av både Ryssland, Azerbajdzjan, Georgien bland annat. Det verkade som om det var hyllningar vi såg. Vi såg också något som såg ut som en guldlax och vi lyssnade på sydamerikansk musik på gatorna. Kvällen avslutades återigen på paraplybaren och de kände konstigt nog igen oss och informerade om vad vi druckit kvällen innan.

Vi har fått några nya insikter om Moskva och Rysslandet som jag självfallet vill dela med mig av. Så här kommer lite onödig, men ack så nödvändig kuriosa. Det är bättre stadskärna i Moskva än i St Petersburg. Det är mer gågator och tydligare centrum i Moskva. Stuprören i Moskva är ganska stora, men inte alls så gigantiska som i St Petersburg. Maten vi har provat har varit av väldigt hög klass, oavsett val av standard på restaurang . Sen får vi små portioner hela tiden, dock har frukosten varit lite mer matig på sistone. Mataffärer är väldigt sällsynt i Moskva har vi märkt. En teori är att de inte äter här. Sen har vi upptäckt att det ofta är mörkt på de offentliga toaletterna i Ryssland och att det spelas musik, liksom det gör i Japan har jag hört. Sen så röker de cigaretter och vattenpipa hela tiden, överallt. Det gillar ryssarna. I musikstil så är det mycket 90-tal såsom Aqua som är populärt och även 00-tal. Och sen lite modern popmusik. Det här med engelska är inte så populärt här. Det mesta står ju faktiskt på ryska. Men vi klarar oss ändå relativt bra tack vare att Oskar lärt sig mycket av de ryska bokstäverna, Magda har ett bra lokalsinne, Niklas höjer upp stämningen när det krånglar och jag har koll på karta, aktiviteter och stationer. Det är ändå väldigt spännande och annorlunda med en världshuvudstad som inte har information på engelska. Sen är det ju ingen som kan engelska här heller när vi frågar om vägen, det är kanske en av tio som kan några ord. Och alla pekar att vi ska gå åt olika håll när vi frågar om vägen. Och de är väldigt hårda här, de ler internt ibland till varandra eller ler mot oss när vi gör något som uppfattas som konstigt. De stirrar gärna på oss också, 4 bleka gringos i storstaden. Vi har också märkt att mat och dryck kan ta otroligt olika lång tid på alla ställen. Oftast tar drycken lång tid att få. I Ryssland bryr man sig heller inte om maten eller drycken kommer först eller om alla kring bordet får sin mat och dryck på helt olika tidpunkter. Väldigt ofta är skumpa, läsk eller vatten varmt också, det är ett litet lotteri hur det blir. Men var är alla rödbetor och all kål som vi har hört talas som? Och var är alla fulla ryssar med vodkaflaskor, de är spårlöst försvunna. Jag sitter ju här beredd att bli bjuden på vodka av en ryss, var är ni? Någonting jag fakriskt saknar nu är en varm dusch. Jag har ”turen” att bara få duscha i iskalla duschar, där jag knappt står ut att vara. Sen är det ju såklart en stor blandning av fattigt och rikt här och det kan variera på en och samma gata. Gucci kan stolt prydas bredvid ett sunkigt närlivs. De har också kvar de gamla goda telefonerna ifrån förr, då och då smyger någon liknande Nokia 3310 upp. Rätt mysigt kan jag tycka. I övrigt verkar det vara lika mycket Smartphones som hemma. Och statyer finns exakt överallt. Exakt överallt. Och de är självfallet stora, aldrig små. Såklart.

Det var nog alla ord jag orkade med att skriva för denna gång och grattis till dig som lyckats slingra dig igenom hela texten.

Massa kärlek ifrån Moskva, snart inleds det Transsibiriska äventyret i öst!

Saknar att krama om min Tommy-boy nu!

//Mika