Med mopp in i Norges vita ”sand”!

Hej hopp!!!

Sist jag var ute och for var i oktober-november förra året, även kallat år 2007, och då flaxade jag runt runt i Sydamerika! Vill jag tillbaka dit? Svar: Jakob Anders. Ja. Vad måste jag då göra för att få komma tillbaka till utlandet? Jobba är svaret. Jobbfronten inom Hudiksvalls kommun liknar Kalahariöknen, fast utan vacker vit sand. Ekvationen blir alltså att jag måste flytta mig en bit för att finna mina guldkorn i sanden..

Fredag 15/2 2008, efter en traditionell ganska ensam valentindag. Cirkus klockan tre. Ring ring. Telefonen.

”Mikaela” svarar en röst. Rösten är jag. Några timmar senare förstår jag att jobbet jag så gärna ville ha, ligger i mina tassar nu! Jag genomgår en personlig mini-seger och känner att jag lyfter faktiskt på huvudet en aning och flinar åt mina medmänniskor. 🙂

Fredag 15/2 2008. Cirkus klockan sex. Jag sitter alltså nu med den informationen att jag har fått jobb! Vart är jobbet då frågar ni.. Okej, kanske inte ni frågar då, för ni som förmodligen mestadels läser detta känner mig, ända in på morrhåren. Kanske, kanske inte! Landet jag ska till i alla fall är NORGE! Dit jag verkligen ville. Dock ville jag helst dit med Cecilia, efter alla våra spridda planer. Men nu var det ju faktiskt hon som startade trenden med att finna jobb så jag hängde på, en vecka senare. Grupptryck. Elin ligger inte heller i min resväska, mycket skumt!

Vart ska jag åka då? Oslo? Trondheim? Bergen? Kongsberg? Inte då. Jag ska till snö-öknen. Norges kalahariöken. Till det stora fjällparadiset i Jotunheimen. Jag ska till den södra, södra delen. Jag ska arbeta på Bygdins Höyfjellshotell. Men dock ingen slalomanläggning, men det går att hyra längdskidor där. Detta ställe ligger bredvid Jotunheimens nationalpark. Och bredvid en 33 kilometer lång innsjö. Runt om denna byggnad finns det snö. Mina närmsta grannar heter fjäll, fjäll, fjäll, fjäll, fjäll, fjäll och även fjäll. För att komma till någon sorts ”civilisation” eller till ett så kallat ”samhälle” så åker man 12 km bort med en sån där maskin på band. Även kallad beltebiler. Då kommer man till några små affärer.

Med andra ord detta känns tokspännade. Detta är precis vad jag vill och behöver. Hjärta och själ i en ljuv balans i Norges vita sand. S+n+ö. En känsla av frihet och vackra vyer i naturens hallelujha moments. Kan inte annat än att vara nyfiken och tokglad. 🙂 Ska ta med mig sockar och pass.

Jag kommer att befinna mig där mellan perioden 24 februari till 24 mars. Allstå en månad. Det är då denna anläggning har sin vintersäsong. Jag kommer att arbeta som stuepike. Alltså som städerska. Av rummen. Ska bli jättespännande och längtar verkligen! Ska göra mitt yttersta för att få se fru Largesens smil, kanske även hennes löständer! +poäng.

Men jag åker nu på lördag någon gång, den 23 februari. Kanske ska leta biljetter nu=? Bra idé :). Och anländer nog hemma i Haga-one and only typ den 25 mars, detta år. Om jag hittar någon lämplig dator på hotellet, vilket jag hoppas på, så lovar jag att skriva. Varför? Jo, det är så skönt att bara fatta pennan…öh, trycka på några knappar och dela mitt huvuds ord mer er andra. Så de som vill läsa är hjärtligt välkomna att ta del av min ”intressanta konversation” här. Men LÄMNA mer än gärna lite spår efter er, en kommentar eller så, det piggar upp här på toppen. Fjälltoppen.

Kommer att arbeta 30 dagar av 31 möjliga där! Så förhoppningsvis lär jag mig svinga riktigt bra med the mopp! 😉 Nä, nu måste ja gå och leta en dammpinne eller mopp eller nåt. Och öv-damma lite här hemma inför min kommande månad. Se om fröken Östlins dammråttor, i niansen mellangrå, vill ha sig ett besök.

[img=Mickio2008_2_18_13_47_6.JPG,377883]

Ökenkramar.
Peace&Love

/En god vän, men ät mig dock ikkke!
Mikaela Östlin