Upp med ankaret!

Kvällen innan avresa hade jag hög feber och inställde golfträningen.
På lördagsmorgonen hade livet återvänt men jag sov länge och sölade hemma hela dagen.
Båten skulle inte gå förens på tidiga kvällen.

Kommunalt till Frihamnen är kanon.
Bussen stannar nära och det råder ingen tvekan om vart man ska när man ser båten bara ett stenkast bort.

Redan på håll så kunde jag konstatera att det hänt en del sen första gången jag tog mig över havet till Baltikum.
Då var båten ett systerfartyg till Estonia.
Estonia hade gått i kvav bara några månader tidigare och vi tyckte att det var modigt att båten hade löpsedlarna uppsatta. Fortfarande då var haveriet förstasidesstoff.
Här vid kajkanten tronade en stilig madam byggd på detta millenium.

Hytten var också klart godkänd.
Hela bara till mig! Jag tog ett par danssteg över det fyra kvadratmeter stora balgolvet.
Sen fällde jag ner sängen och det var slut på jazzandet.
Slängde mig på rygg och njöt av friheten.

Så fort båten avgick från kaj rusade jag upp i Taxfreebutiken.
Inte kan de leva på dessa höga priser länge till.
Backade förskräckt ut genom kassan med en flaska whiskey och en flaska rödvin i tassen.

Dofter är dock prisvärda: min favvistillverkare Salvador Dahli finns inte överallt på jordens taxfreebutiker och här är de dessutom klart mycket billigare än i land.
Så nu doftade jag.
Huka er allergiker!

Det är här på resan som vi lär oss lite nytt om drycker:
Först att har man inte packat ner korkskruven så blir det snällt att ta ett vin med skruvkork om man ska tjyvdricka i hytten.
Det är på så sätt man finner att man har hittat ett gott rött indiskt Zinfandelvin som heter Zula. En angenäm bekantskap som skulle hålla mig sällskap två kvällar.
Den andra erfarenheten är att en rökig skotsk whiskey som Isaly Mist smakar gröndjävligt i Irish Coffe.
Riktigt ankskit!

Min förkylda kropp ställde krav på regelbundet tea och en och annan Irish, om den skulle med på denna resa.
Två PETflaskor med hemmavatten, kaffepulver/capuccinopulver/tepåsar och den läskiga doppvärmaren var med.
(Se bild – jag litar inte på den. Fått den av min mor och anser mig inte ett dugg paraniod när jag tror att syftet den är att en dag ta död på hennes hemska dotter.)

Så här kokades det drycker på längden och tvären. Lovordar doppvärmaren.
Min hemmakokIrish gick inte ens att pina i sig. Tea och en lös whiskey fick ersätta.

Strax före åtta gled jag i något mer middagspassande – valde dock att gå osminkad med töntglasögon för att få vara i fred för halvblinda överförfriskade medpassagerare.

Skred upp till danshaket och deltog i en musikfrågesport.
Alla de andra 50 närvarande verkade kunna allt.
Jag blev läxad av en äldre herre för att jag inte kände igen en låt om min egen hemstad.
Gubben var sen den som vann hela tävlingen.
Jag hade fel på fler saker.

Det finns en hel del aktiviteter så där på ett kryssningsfartyg. Man behöver inte känna sig ensam även om man väljer att resa ensam.

Båten var pinsamt tom.
Det var jag och en massa medelålders från ett av landets lokala idrottsförbund. Vill inte säga vilket – men de var väldigt lantliga.
Resten var i stort sett ester på returresa.
Jag förstår att de rear ut biljetterna för att slippa ställa in.

Buffén var dock i mina ögon en besvikelse.
Jag påstår att jag äter allt: men det gjorde jag banne mig inte.
Petade kräset och ratade t o m det som fått följa med min tallrik tillbaka till bordet.
Inte fel på etnisk mat.
Men estnisk internationell mat var fel.
Svindyrt också.
Eftersom jag var dum nog att ta in ett glas vin så landade notan på några tior under tre hundra.
Det var det inte värt!

Sen övervägde jag en massa aktiviteter.
Hytten, filmen ”Grabben i graven bredvid” på svensk teve, vinet och nattlinnet vann. En oslagbar kombination!
Somnade med hytt tempen neddragen och en massa extra kuddar och täcken som jag kunde lyxa med i frånvaro av konkurrenter i hytten.
Allt var mitt!