Miss Trust

Jag har bokat hotell på nätet så länge nätet har funnits.
Enda missen hitintills var i Thailand då poolen bara hunnit bli en grop med en grävskopa i. Det är sånt man överlever med ett skratt.

På denna resa har vi haft två missöden: det första var Crystal Beach Welligama. En dryg vecka innan vi skulle dit då landade ett mail i min inbox som bad oss avboka för att de hade ont om rum. Intressant eftersom vi bokade vårt i våras, typ ett år sedan.
Ska ringa Booking.com om detta när jag kommer hem.

Nästa missöde var värre.
I mellandagarna skulle vi byta vårt jul-lyxhotell mot ett nyårs-lyxhotell. I fem dagar skulle vi lyxa med De Luxe-rum och poolen och daglig massage som ingick. Balkong mot lagunen och stranden nära där solstolar väntade på oss. Detta skulle krönas med fin middag med Chambre Separé och förlovning när nyårsafton övergick i det nya året.
Men en god bok och en paraplydrink så skulle livet visa sig som i Kenoreklamen.

När vi anlände till Asha Beach and Spa så fanns inte vår bokning. Även om jag höll den på papper i handen. Och att den gjordes för ett halvår sedan. Borta.

Vi kunde dock få ett rum om vi väntade lite. Det skulle bara städas. Mr Fixing fixade.

Inget kylskåp, ingen kaffekokare… och på toan var det stopp. Det låg fekalier kvar efter tidigare gäst.
Hämtade personal och visade en stopp-i-toan-charad.
Flickorna pekade på spolknappen eftersom jag tydligen inte fattat funktionen. Jag använde spolknappen och pekade på hur det steg i toaletten.
Då fick vi byta rum.

Nedre botten. Mögel i badrummet. Mögel på myggnäten runt sängen. Smutsigt.
Fortfarande samma standard. Vi hade bokat ett **** hotel, skulle vältra oss i lyx.
Men i morgon skulle vi få ett nytt rum.

Ute hällregnade det och där i mörkret satt Sören och surade. Åskan mullrade i några timmar och tillsammans med blixtarna gjorde de livet mer spännande.
Det utfördes underhållsarbeten på stans elnät i dagarna två.

Frukosten (som, tillsammans med strandhandukarna, var det enda bra ) serverades på ett annat hotell några hundra meter bort.
Där låg Poolen. Jag skulle inte ens be min värsta ovän stoppa ner fötterna där. Fy bubblan.
Gymmet hittade vi inga spår av. Och daglig massage hade krympt till en ”välkomstmassage” för fötterna (så långt kom vi aldrig ens).
Solsängar på stranden fanns inte så många så att det räckte: ”broken” sa personalen.

På eftermiddagen erbjöds vi ett nytt rum. Samma standard (det finns ingen annan, förutom sämre på delen med Pool/frukost).
Jag gick upp och tittade och det hade en bred mögelodling mellan handfat och vägg och när jag påpekade detta tog damen och visade med fingret att det gick att gnugga bort.
Då brast jag.
Då hade jag fått nog.
Jag vinkade till mig två tuk-tuk och beordrade packning av Sören och bagage.
Utcheckning!
Fick betala 1650 rupees för den natten. No discount.

Tuk-tuk-nissarna tipsade om ett hotel längre upp på gatan. Ett *** hotel för 6500 natten. Det dög bra för oss. Rent och snyggt.
Där stannade vi de fyra dagar som vi hade planerat.
Jag ska ringa hotell.com och berätta när jag kommer hem.

Tangalle är inget att se – det skulle vi ju inte heller planerat: det var ju vi med paraplydrinkarna vid poolen, remember.

Jag hade även kul och t ex gick jag till frissan.
Intressant: på hårsalongen talade ingen engelska.
Lärde mig lite nytt, t ex: i ett land med svarta hårsvall så har de A) Ingen blondering. B) Ingen svart färg att färga ögonbryn och fransar med.
Men det det gick bra det här det med. Sören satt i väntrummet utanför eftersom män inte fick följa med in.

Apartheid.