Sista dagen

Jag sov dåligt i natt. Hemvändarångest. Som alltid när jag varit borta långt och länge.
Packade allt i nattmörkret till skenet av min mobil.
Sören sov tryggt.

I motse tog jag en fotopromenad och insåg att fåglarna inte ville vara med på bild. De höll sig vid horisonten.

Frukost.
En halvtimmes körning till flygplatsen.
Det gick på ett kick att lämna bilen. Inga skador, skulle bara tankas. Vi kunde ökat tid på att göra det själva, men för 50 rand kan man släppa den måstepunkten.

Allt gick så smidigt att vi var i gaten så onödigt tidigt.
Det fanns en fördel med det också: jag fick oss omseatade så att Sörens megasvullna spindelben fick plats ordentligt.

En ”fyra-rad” för oss själva.
Just nu står jag upp och skriver: de här nya Dreamliners är så genomtänkta. Det finns några inschack för sånna som jag att stå i. RLS är alltid en plåga när man måste sitta ihoptrasslad .

Efter en och en halv timme i luften passerade vi Johannesburg.

Det påminner oss om vilken resa vi gjort:
Vi har varit 1.500 mil hemifrån.
Vi har flugit två hundramila-flighter (ca): Joburg – Durban och Durban – Port Elizabeth.
Vi har kört ca 350 mil på vänster sida (några hundra meter på höger sida) – du har varit fantastisk, Sören.
Vi har gissat oss till informella trafikregler och Googlat oss till de formella.
Vi har gjort en massa saker varje dag. Vi har gjort en helt tfantastisk resa.
Vi har gjort en massa saker som jag inte hunnit nämna här.

Vi passerar ekvatorn först efter drygt fem timmar i luften. Om ytterligare fyra timmar landar vi i Doah. Om ytterligare tolv i Stockholm.
Vi har varit väldigt långt bort.
Allra bästa dottern hämtar oss på Arlanda och vi håller tummarna att älskade lillkillen Philip inte glömt bort mormor och bonusmorfar.
Vi har saknat.

Just nu drömmer vi om att som pensionärer köpa ett B&B, kanske i Hermanus, eller någon annan vacker stad.