”Kan ni skicka mig någonstans långt bort?”

Plötsligt insåg jag att det verkligen inte skulle bli någon sommar i år.
Tanken på hur höstdepressionen skulle bli om den inte ens hade föregåtts av en lång solig sommar, bara tanken på det är deprimerande.
Då kom tröttheten.
Den förlamande tröttheten.

Då finns det bara en enda bot: att fly landet och hämta kraft!

Jag försökte förra helgen att smita över vattnet till Tallin en fredag. Möttes av ett Tallin i +12° snålblåst och regn. Fan!
Lämnade inte hytten på dit- och hemresan. Kurade över matsäck och ett glas vin. Såg en amerikansk spelfilm om vulkanutbrott vid Jakarta och grät så jag höll på att sänka båten.

Men det räckte som sagt inte.

Idag traskade jag mig igenom några resebyråer på väg från jobbet.
Gick in och sa som det var: ”Hej, jag är trött, fattig och singel: kan ni skicka mig någonstans långt bort?”
Så nu är jag på väg till Goa i Indien.
Kvar att fixa är visum (Varför visum? Inte sjutton vill jag bli illegal invandrare där!). Kostar en halv förmögenhet, fyrahundrafemtio kronor, typ.
Kolla vaccinationsskyddet.
Beställa en turisthandbok.

Packa gör jag kvällen innan. En baddräkt och en handduk. Påstår jag nu. Ni vet ju hur det brukar gå. Så jag har uppgraderat min flygbiljett för att kunna ha extra bagage.

Charter… Jag på charter… Det vet ni också vad jag gillar.
Och mellanlandning i Azerbajdzjan, hur tryggt låter det för en flygrädd? Låter som ett ställe i en TinTin-bok.
Detta blir nog kaos som vanligt.
Rapporter följer!