Kambodja är rött!

Kära dagbok!

Om man någongång ber mej minnas tillbaka till Kambodja så är det nog den röda jorden som kommer sitta evigt i mitt minne. Den långa ofärdiga vägen från gränsen ner till Sihanoukville. Bred. Men aldrig klar. Vårt hoyellägare säjer att han tror att debn aldrig blir färdig: efter varje skyfall så är det lera igen och de får starta om.

Vi åkte från Koh Chang som vanligt lite senare än var tänkt. Snabb ny japanare med Aircon.
Att det står lite klockslag här är för att visa för alla andra att det det faktiskt INTE går att ta sig från Koh Chang och hinna med åttabåten från Koh Kong till Sihanoukville.

Vi åkte över med 08:30-båten. Kom i land 08:54 och inne i Trat 09:20. Sen kom vi till gränsen 10:28. Och då pratar vi om en kille som hade kört rutten förut i ny bil med CDn på hög volym och som ryckte näshår mellan vansinnesomkörningarna. Det GÅR alltså inte att hinna till båten ens med första 06:00-färjan från ön.

När vi sen kom till gränsen så blev vi avdumpade. Först var det totalt förvirrande. Vår förare kunde ju inte engelska, och förklarade därför inte ett dugg. Där stod vi.
Det kom en kille som talade god engelska och förklarade lite för oss sen. Inte vraför det var så. Bara ATT det var så.
Men så är det på den här sidan jorden. mycket som bara ÄR.

Sen tog ju passproceduren sin tid. Tur att man rest en handfull gånger i gamla öst, så man är lite härdad.
Vi fick vänta in övriga passagerare som skulle med samma mini-buss som oss till Sihanoukville. Ett gäng tystlåtna trumna italienare.

Under vår väntan efter gränsen så skaffade Helene oss nya vänner genom att kräkas en stund. Vattenbrist! Men med lite sockerrör och mineralvatten så fick hon färg på kinderna igen.
Vi lärde varandra lite nya ord. När jag frågade vad munkarna bar i sitt lilla bruna ”koger” på ryggen och fick det förklarat att det var ett paraply, så väckte vi allmän munterhet när vi berättade att umbrella hette paraply på svenska. Det visade att Para betyder soldat och plu typ stupid, dvs tillsmammans ”dum soldat”. Så hade vi fnitterorgier med nåra nya kompisar.

Lunchstopp på Koh Kong. Växlade lite, vågade inte ta till några större summor – faktiskt ingen dålig kurs märkte vi sedan.

Sen började den långa resan till Sihanoukville längs en väg som snuttvis var asfalterade, ännu oftare lergergga, och mest bara rött stenmjöl som blivit tvättbräda.

Vi fick mycket Kambodja under de timmarna som följde. Fyra floder korsade vi – med bilfärjor som skulle få er att blekna. I trä eller stål. Inombordare eller utombordare – sötast var den som styrdes av en utombordare typ ”Long Tails” på var sida.

Vi passerade byar på pålar. Ofta bara två tre hus tillsammans. Och kossor. Ju längre söderut vi kom ju fler vattenbufflar såg vi. De vallade dem på vägen.
Vi insåg att vi var bland de få bilar som överhuvudtaget trafikerade vägen dagligen. Kambodjanerna går eller cyklar. I städerna är det många moppar. Vi räknade nyss mitt i stan: mellan varje bil var det ca 30 moppar.
Ett tag regnade det. Från bergen kunde vi blicka ut och se hur det ångade upp ur djungeln. Vägbanan blev lera igen.
Hela tiden passerade vi nya stora entreprenadmaskiner som byggde på vägen. Ibland var fyr-tvåfilig och strax efter nerväxlad till en enda sval slingrande kostig.

Lustigt också att se att det behövs bara en oficiell gräns för att plötsligt ser hur naturen ändrar sig. Det är mycket mer låglänt här. Andra träd.

Människorna är inte lika thailändarna heller. Och mycket trevligare. De talar ochså förvånadsvärt god och mycket engelska. Och gör de inte det så är det med jättemycket skratt vi löser saker och ting.
Men vi vet att det är fattigt och det syns på de många tiggarna och de många ofärdiga vi kliver över på marknaden.

I dag har vi förresten traskat på stadens lokala marknad.
Åhhhhh, det är så mycket jag skulle vilja visa er. Försäker hinna med att fota, men det lämpar sig inte alltid och det gör sig inte alltid på bild heller. Lägger ut bilderna när jag kommit hem.
Sen har vi slöat en stund vid poolen också.
Nu är vi inne i stan igen. Ska äta middag och ta en ”moto”, dvs en moppetaxi hem igen i mörkret.

I morgon ska vi firka Helenes 17-årsdag med att göra en båtutflykt i Sihanoukvilles skärgård. Spanat in ett nyårsparty på en bar också. OM hon håller sig vaken… mycket gnäll om kvällarna om att få komma hem och sova. Redan vid åtta!
I natt så ska vi få var sitt lakan som täcke. Natten som var, den var ingen höjdare när hon snodde åt sig allt i dubbelsängen… Hoppas vi får separata sängar i Phnom Penh på måndag!

Gott Nytt år på er om vi inte hinner höras!

[img=mia_mathiasson2006_2_1_17_32_30.JPG,182548][img=mia_mathiasson2006_2_1_19_37_4.JPG,182587][img=mia_mathiasson2006_2_1_19_40_43.JPG,182589]