Johannesburg i korthet

Sitter och skriver ihopklämd på flyget mellan Johannesburg och Durban.
Bilköer på väg ut: så om inte vår taxidriver kört lite kreativt hade vi med all säkerhet missat planet. På riktigt, det var inga marginaler trots att jag checkat in on-line.
Fast det är suveränt att komma ombord svettig: det blir enklare att skruva ner rumpfläsket i solstolen på så vis.
Hade inte behövt säkerhetsbälten. Hade inte kommit en mm om det hade varit turbulens.

Vi har tillbringat två dygn i Johannesburg, eller Joburg, eller något annat av de smeknamn som Sydafrikanerna använder.

Första kvällen var vi utslagna och efter middag i hotellresturangen blev det tidig läggning.

Jag vaknade vid fyra draget av ett polispådrag 21 våningar ned på gatan.
Alltid händer det nått i en storstad.
”Det hade inte hänt i Sverige!”, tänker ni säkert. Helt rätt: vi hade inte kunnat skrapa ihop åtta polisbilar i en förort.

Bästa sättet att se en storstad på är utan tvekan hop-on-hop-off-bussar. Så vi tog hotellshuttlen till Sandton city och sen vidare i det lilla men ack så strukturerade tunnelbanesystemet.
Lite för SL att lära, och för oss andra av trafikanter som uppförde sig trevligt och artigt.
Värt att åka runt med.
Tips: man kan åka till Pretoria med tunnelbanan. Men det får bli en annan gång.

Vi hoppade av den röda bussen och tog en tvåtimmars guidning i Soweto.

Inte det Soweto jag hade väntat mig. Här har man satsat resurser på att få det att fungera för de fyra miljoner invånarna.
Här är all skola kostnadsfri så det finns de som av den anledningen flyttar hit. Det finns de som bor här i ”egnahem”. Det finns de som bor i skjul.
Det är inte synd om Sowetoborna på det sättet vi tror, Sowetohar rest sig sedan apartheid avskaffades: de har inte vår standard, men de har ett liv, de ges möjligheter.

Det Township jag besökte utanför Kapstaden för sex år sedan hade inget. Bara skjul.
En kvadratmil misär.

Det som tog hårt var monumentet över massakern på de marscherande skolbarnen 1976.
Bilden av den döde pojken som bärs av sin bror har vi alla sett.
Men inte förstått allvaret bakom.
Då grät jag.

Nästa dag ägnade vi åt ett varv med bussen igen och då blev stoppet det nya ”Apartheidmuseumet”
Där grät jag igen.
Mycket jag inte hade fattat av det som har hänt. Att allt detta hände i förrgår, för bara trettio år sedan.
Människor kan vara grymma mot varandra.
Och vi kommer vara där igen om de onda får regera.

Middag åt vi förresten igår på Trumps Grillrestaturang.
Om detta är samme kille så önskar jag att han fortsätter att laga mat istället.
För detta var delikat!