Iskallt!

Det var då sanslöst vad det är kallt i Sverige!

Inne hemma ska vi inte tala om: smart som jag är så drog jag ner raditorerna när vi åkte. Blommorna mår bättre så.
Efter dryga tolv timmar har vi fortfarande inte fått upp temperaturen. Vi hade inte ens 14 plusgrader när vi kom hem i morse.

Gullegullkollegan satt på ARN och väntade med våra ytterkläder och log så att han kunde spricka! Jag anade en viss skadeglädje när vi huttrade i kylan. Vi hade i alla fall dragigt på oss långbent och långärmat redan på damtoan på BKK. Så lite förberedda var vi. Kom inte hem i kortbyxor som våra medresenärer…

Resan hem gick bra.

Första skuttet var från Phuket till BKK. Tips till andra: Air Asia (uttalades av dem själva som ”äj-äschia”) hade fri sittning trots att det stod seatnummer på boardingcarden.
Jag har förresten sett att jag har fått tillbaka alla mina pengar för min felbokning nu. Skönt att det blev rätt till slut.
Jag kommer att flyga med dem igen.

På väg mellan inrikes- och utrikesterminalerna hittade vi ett bra snabblunchställe med mat för 20-35 baht (4-7 kr). Ligger i gången där man knallar, bredvid Seven Eleven.

Sen lämnade vi i bagaget på effektförvaringen och kastade oss in i en 400 bahts taxi ner till Pratunam Market.
Vi och en av Bangkoks miljoner invånare på samma plats!
Hittade inte mycket i svenska storlekar. Hélène är inte stor och hon var för stor för deras kläder.

Sen vidare in på MBK. Jävlar så stort det är! Vi hittade i alla fall jeans åt oss båda och träningsskor (ej kopior) till bra priser. Jag shoppade lite träningskläder i Adidasbutiken också. Hyfsade priser, även för originalgrejjer.

Sen landade vi på en japansk resturang för middag. En sådan där med ett löpande band där maten passererar.
Hélène beställde shushi. Jag bad att få något vanligare…
Servitrisen spanade in mej hyfast snabbt och kom och kompletterade mina ätpinnar med gaffel och sked. Hon insåg att jag skulle stänka ner resten av gästerna om jag fick hållas.
(Jag har nog aldrig nämnt att man i Thailand aldrig får kniv – man lägger inte fram vapen på bordet. Maten ska vara så att den går att äta utan tillhygge.)
Jag fick till slut ge upp och fråga henne om hur jag skulle äta min mat. Vilka skålar innehöll vad.
Kille bredvid mej var snobb-japan. Han blängde på mej och vek små pinnhållare av fodralet till sina ätpinnar medans han synkade sin Palmpilot med Nokkian.
Jag blängde tillbaka och vek en egen variant på pinnställ medans jag på svenska muttrade att jag faktiskt kommer från ett kallt ställe 880 mil långt bort och att det faktiskt då är så konstigt att man inte vet vad som är vad! Skulle slängt åt honom lite blodbudding om jag kunnat!

Efter maten insåg vi att allt på MBK stängde. Sluthandlat!

Då traskade vi över till Skytrainstationen och löste biljett till den station som låg längst bort, men närmast flygplatsen. Så då fick jag åka lite även om det blev i mörker.
Klart bra transportlösning. Och lita rent och snyggt som i tunnelbanan.
Våra biljetter kostade tillsammans 70 baht och taxin vidare ut gick på en hundring i baht.

Sen hämtade vi ut vårt bagage. Och packade om. Tänk… vår 15 kg resväska på utvägen var plötsligt tre stycken på hemvägen. Och det var ju bara en av två resenärer som hade tokhandlat!!!

Lite taxfreebotanisering (behövde bl a lite bränsle till vår lämn-, blom- och hämtservice) sen var det upp i luften igen.

Det var då jag blev väldigt säker på att det enda jag verkligen har saknat på resan var ÖRONPROPPAR! Säg mej: varför har folk tre (3) barn? Och varför är det pappan som ska sitta i 10-11 timmar med den gallskrikande spädbarnet i knät? Sen NÄR började pappor kunna ge di till sina barn?
Jag vill inte kalla mej barnhatare, det var snarare ”föräldrahatare” jag blev. Ungarna kunde ju inte hjälpa att den hamnat 10000 meter upp i luften. Jag var mycket faschinerad över att mammorna kunde sova helt oberörda när deras avkomma gallskrek. Det måste ha blivit något genfel på vissa kvinnor.

Hélène hon sov hela flygresan! Inte jag!

Sista biten mellan Helsingfors och ARN var den enda biten jag var riktigt flygrädd. Usch!

Sen kom baggaget snabbt. Och vår surfingbräda hängde med hela tiden… Förra gången fick vi inte med den ända hem.
Så: ser ni en stor tant på en frigolitbräda nere på Lövstabadet i sommar så är det jag!

NU ska jag försöka räkna ut hur jag ska kunna gå in och fylla på i dagböckerna med med text och bilder i morgon.

Godnatt! Jag är ingen trogen svensk. Eller som Hélène sa vid middagen framför teven i dag (varmaste platsen): ”- Det är först när man kommer hem som man förstår hur mycket man saknar Thailand. Vi har verkligen hittat VÅRT land!”
Hon tyckte att jag skulle stoppa undan kvarvarande pangar för att kunna börja samla till nästa resa. Hon har så rätt. Men mamma behöver en hottare dator…