Internationell vardagssadism

Resan gick smidigt.

Men jag har upptäckt att den sanna sadismen kan finnas i en korvgubbe vid St Eriksplan.
Det blev lite stressigt på morgonen innan vi åkte eftersom jag hade tvättstugan samma dag.
Och började packa en halvtimme innan.
Så frukost blev ju lite bortglömt.

När dottern ville prata i munnen på pojkvännen i fred så stapplade jag ut i snöyran och den tolvgradiga vinterkylan.
Beslöt att vi skulle ta en snabblunch på Goroumetrulle på flygbussen.
Jag frös så jag skakade.
Det var snöstorm ute.
Genom gluggen på korvmojen såg jag hur han långsamt gjorde rullarna en och en.
Nu menar jag långsamt i ordets rätta betydelse.
Han sjöng för sig själv där inne i stekoset och värmen.
Jag kunde inte ens röra munnen av köld.

Undrar hur man blir sån.
Vardagssadist alltså.
Börjar man låsa ut lillbrorsan på balkongen redan som treåring och sen fortsätter det i samma stil?

Sen rullade det på.
Förutom de där EU reglerna som ingen fattar.
Vi hade ju inte fattat att själva burken inte fick vara större än 100 ml.
Även om innehållet bara var en slatt.
Ekonomisk dotter och tullpersonal skrapade över hennes dyra kräm från Body Shop till en liten vanlig Vaselinburk som hon först torkat ur.
Det blev lite kladdigt.
Men tullen hade pappershanddukar.

Sen smög jag in i taxfreeshopen.
Efter granskning av mina boardingcard så sa killen att det inte var någon idé för mig att handla – till 99,9% så skulle jag bli av med spriten i Amsterdam.
Då skippade jag Baileysen och behöll lilla flygwhiskeyn.
Sen log jag glatt och sa att jag till 99,9% kommer att bli av med den innan Amsterdam.
Han förstod.

Sen in på toa och hämta plastmuggar och ställa mig och mingla i gaten.
Oslagbart.
Notera att denna gång SLET jag upp plastpåsen och gömde den längst ner i städerskans plastsäck.
Säkert dökriminellt.
Finns nog någon terroristlag för sån’t.

Mycket riktigt: på Shiphol var de stenhårda.
Det ska erkännas att det gjorde ont i magen att dricka whiskey så snabbt.
Och det gjorde ont i själen att vara tvungen att kasta en halv halvflaska.
Mycket ont.

Flighten över gick så snabbt.
Vi sov och personalen matade oss.
Plötsligt så skulle vi in för landning.
Damp ner på JFK.

Sen trasslade vi oss in i landet.
Finns INGA som har så mycket power som amerikanska gränsvakter.
Finns inga som har sådana märkliga köidéer heller.
De har klar potensial för att bli korvgubbar på St Eriksplan.

Sen ut i ankomsthallen och ragga tag i en ATM.
Väninnan hade beordrat oss att ta en Yellow Cab och sluta envisas med att vi minsann skulle åka kommunalt.
Flygtåget ansluter till Metron vid ”Jamaica” och är en del av Queens där ingen kanske ska vistas med resväskor och blont beteende.

Taxiraggaren försökte redan på flygplatsen.
”Flat price 55 dollar!”, sa han. Men tolls skulle till och då skulle det bli 60 us dollar.
Vi lydde order och traskade till Yellow Cabs egen kö.
Flat price 45 plus toll.
Jag är så TRÖTT på taxiraggare av alla nationaliteter. Överallt är det samma sak.

Så kom vi då trötta till vårt hotell.
”Tyvärr”, sa receptionisten. ”Vi har lagt er på ett annat hotell fem kvarter bort.”
Men promenaden i den kalla kvällen kändes bara bra efter alla flygtimmar i stillhet.
Resväskorna har ju hjul.

Istället hamnade vi på West Side Inn på 237 West 107th street.
Fick ett litet litet rum med våningssäng.
Frös som hundar hela natten.
En av KLMs flygfiltar upphittades i mörkret i mitt handbagage.
Den räddade livet på mig.