Inga hajar (ännu)

Det stormade utanför fönstret under natten.
Vaknade till ett grått Camps Bay med ett Taffelberg och ett Lions Head insvept i moln.
Vi valde att köpa varsin heldagssightseeing istället för att konstra med taxi etc. för att ta oss in till stan.

Numer går det jättefina bussar till Cape Town, men (förlåt) Sören är inte mogen för kollektivtrafik i Afrika. Ännu.
Vi fjärmar oss den svenska tryggheten med små steg.
Ska dock erkänna att jag blivit rätt bekväm av mig när det gäller hotellstandard och mat.
Och de lokala minibussarna med 24 lokalbor på de nio platserna känns inte lockande heller.

Vi tog så bussen in till Waterfront och gick runt i hamnen tills mitt favvishak öppnade: snabbfiskstället CTFM. Kom igen, Sverige: vi ligger efter. Det talas om att vi ska äta mindre kött, men fisken är förvisad till finsalongerna. Eller så är den nästan oätlig.

Där skiljdes våra vägar åt: min blev en blå linje och Sörens en röd. Spindelmannen behövde åka hem med sitt ben och lägga det högt.
Jag behövde se lite mer natur med inriktning på vingårdar.

Jag åkte en tur till Sydafrikas äldsta vingård, Groot Constantia.
Den gård där allt började om igen efter att alla vinstockar i hela världen hade dött i ett virus. Bara Sydamerika (Chile och nått land till) hade klarat sig och kunde leverera plantor.

Så för trehundrfemtio år sedan så började man om just här. Och det var här man tog fram Pinotagedruvan som är unik för Sydafrika och ger ett vin som är förtvivlat gott. Skulle kunna dricka det jämt.
Det är så synd att alkoholfria viner smakar saft, dålig saft, för ruset skulle jag kunna klara mig utan.

Så jag kom hem triumferande med ett vinprovarglas, fin flaska vin och vinandedräkt. Vem spottar ut vin på ett så fint ställe. Inte jag.
Somnade med min bok vid poolen i skymningen. Rödbrusig av för mycket sol, här växlar vädret snabbt.

Vi messade våra hajvänner och visst hade vi tänkt rätt: sjön är för krabb så de ställer in alla dyk t o m söndag.
Men det finns en mikroskopisk chans att vi kan bli inklämda någon av de sista dagarna innan vi åker hem. Håller tummarna.

Åka hem, ja. Min hemvändarångest börjar komma krypande. Sakta. Sören pratar mest om hur jobbig hemresan kommer att bli.
Himla tur att vi inte är längre bort än så här.