Framme i alla fall

Halloy!

Här har inte ett hänt ett dugg mer än att jag har rest hit.

Försenade i tintin-landet.
Deras lilla president-nisse skulle ut och resa. Då stänger man helt sonika sin flygplats!
Tur att vi inte var kvar i luften för då hade vi fått hänga kvar tills vi ramlade ner av oss själva.

En timme extra på marken i bonus och vi fick inte lämna planet. Vi satt där vi satt.
Flygpersonalen insåg det orimliga i att hålla på den internationella regeln om att inte gå på toa på landningsbanan. Det var tur det. Vi hade ju i alla fall nått att göra då: stå i toakö!
(Alltså: jag menar att planet inte får stå där när vi kissar, inte att vi skulle trotsat internationella regler om att kissa ner landningsbanor.)

Jag kan säga att uppgraderingen av min flygbiljett var värt vart enda korvöre. Även om jag har för vana att somna i alla filmer *suck*.
För några ynka hundralappar blev vi charterflygets förstaklassare.

Själva Indien har jag inte sett ett dugg av ännu. När vi kom i går var det beckmörkt och det regnade. Tydligen unikt med regn så här års. Men befriande.
Tryckte näsan nyfiket mot bussrutan, men det fanns bara mörker och spridda ljus därutanför.
Indien väntar fortfarande.

Nu har jag ätit frukost på verandan med utsikt över risfälten.
Spännande att vara här.
Ska bege mig ut och hitta i omgivningarna nu.
Rapporter kommer!

Senare på kvällen samma dag:

Jag tog hotellets egen lilla minibuss till stranden i Calangute.
Sen traskade jag i vattenbrynet och tittade på folk.
Själv var jag insmord så jag såg ut som en snögubbe – dessutom så förvandlades jag kvickt till någon sorts falukorvsreklam när fingrar och tår (bl a) svullnade i den 34 gradiga värmen.
Alla andra såg bruna ut.
En anledning till det var att 90% av de jag mötte faktiskt var indier.

Fin strand.
Vackert hav.

Badvakterna står tätt. Tydligen så är indiska turister drukningsbenägna: rykten säger att man får dra upp typ två om dagen.
Här på stranden i Goa sitter den indiska medklassen och festar. Här dricker de också alkohol. Det är nämligen bara här i Goa som alkohol får säljas. I övriga Indien är det tydligen bara typ större hotell som har dispens.
Så lille Singa Medelindier åker hit med sina vänner/familj, tar ett par Kingsfischer och ett par Fenni (vilket borde döskallemärkas inte minst för sin lukt och smak, det finns inget på jorden som är jävligare). Sen hoppar han i det strömma havet…
Vilket är dumt om man varken är nykter eller simkunnig.

Fru Singha badar föresten med sin Sari på. Men är inte mindre glad för det.

Jag damp ner på ett strandhak, ett schack, och softade. Jag åt ”Pamfret” – en liten firre till lunch. Med en liten kall ljuvlig öl och en STOR kall ljuvlig vatten.

Längs stranden ligger alla dessa ”Schack” sida vid sida. Enkla ställen med låga priser.
Alla lånar ut strandsängar med förhoppningen om att du ska beställa in vatten, färskpressad juice av apelsin, eller kanske vattenmelon, eller äta din lunch på just deras schack.
Inkastarna raggar längs stranden.

Sen traskade jag tillbaka igen längs vattenbrynet.

Gick upp och ner på huvudgatan i Calangute och blev ryckt i av alla försäljare. Känns vant. Thailand, Kairo, Senegal… same, same, but different. Och bannat irriterande.
Mycket krimskrams. Känner igen mycket från marknader i andra länder på klotet. Säkert kinafabricerat alltihop.

Försökte köpa ett kontantkort till min mobil.
550 rupies.
Plus att jag ska lämna en passkopia, ett nytaget passfoto och fylla i en blankett som är lika lång som Indiska ambassadens visumansökan.
Så det får vara, känns det som. Jag får väl nöja mig med att maila och ringa stationärt hem.

Sen åkte jag hem. Hemma är mitt hotellrum som är rent och snyggt samt mycket tyst. Det uppskattar jag.

Ställde mig lite diskret vid ”taxistationen” i Calangute som består av en salig röra vid foten av ett monument av något slag.
Spanande efter ”min” chauffför och hotellbussen.
Sakta gick det upp för mig att alla hade jättekoll på mig och var just jag bodde: utan att jag öppnat munnen så talar de om för mig att bilen var på ingång.
Vilken koll! Så säger de att Indien är stort…

Lagom när jag kom hem och la mig i poolen började det att regna igen.
Igen skriver jag för att det hällregnade när vi kom i natt. Vilket bara det är ovanligt här i Goa i december. Men jag är ju här. Vad kan man vänta sig.

Sen var jag på ”inspirationsparty” med Ving någonstans mot Candolim.
Kunde lika bra skippat det.
Var är de gamla guiderna som kunde ”sina” land. Jag saknar er.
Smet därifrån.

Gick ensam hem i mörkret på stranden.
Skönt med en 45 minuters mörkerklafsning, även om jag stundtals inte hade den blekaste aning om var jag var. Mörker är verkligen mörkt här.
Jag vet att det står i alla guideböcker att man som västerländsk kvinna ska ligga lite lågt. Stämmer kanske om man är tjugo år och dösnygg.
Jag känner mig tryggare här än hemma på Thorhildsplan en novembernatt.

Jag hittade några killar som hämtade sand i en flodfåra i det kompakta mörkret: när jag nyfiket frågade berättade de att de skulle lägga golv i sin schack. Då hämtar man blöt sand och bär i tråg. Inga skottkärror eller flakmoppar.
Det är lätt att fråga här.
Goanerna är vänliga och kommunikativa. Och hela tiden nära till skratt.

Vansinnigt god middag – valde ett ställe med mycket folk, tänkte att då ar det ruljans på råvarorna.
Åt ”Chicken Sagwan”: kyckling i spenatsås med ris!
Kyparens val.
Vansinnigt gott!

Taxi hem för 100 rupies.

Nu ska jag strax sova!
Inte gjort nått speciellt idag. Bara varit i Indien.