Finlunch i Kapstaden

Det första vi gör när vi kommer till en ny stad är att leta upp en röd Hop-on-hop-off och börja snurra runt med guidning.
Redan förra gången jag var här i Cape Town och bodde i Camps Bay så upptäckte jag att en av bussarnas stoppställen är på strandpromenaden. Hur bekvämt som helst.

Så i morse åkte vi ett och ett halvt varv på röd linje och tittade på stan innan vi hoppade off vid ett av deras större stoppställen och tog en taxi vidare ut till The Old Biscuit Mill, som inte ligger ett dugg centralt.

Restaurangen ligger på toppen över den gamla silon med en fin utsikt över hela Woodstock.
Det är lite hippt att skapa kreativa centrum med dyra designbutiker och lokala hantverksdesignkonstnärer och gärna en stjärnkrog som en ros i tårtan.

Här heter rosen ”The Pot Luck Club” och är systerkrog till Sydafrikas bästa, The Test Kitchen, som är i stort sett omöjligt att få bord på. Även för oss.
Vi står på en återbudslista där, men det lär inte hjälpa. Även här fick jag boka två månader i förväg.

Pot Lucks koncept är att i stället för en traditionell avsmakningsmeny så plockar man ihop en egen efter en menylista dom är uppbyggd på de olika smakerna (sött, salt, surt, bittert och umani). 6-8 rätter är lagom om man delar. Så vi tog sju.

Ska vi vara ärliga så var de första intressanta men lite mesiga. Sen kom det bittra Margeritha-sorben som var riktigt god. När vi sen kom fram till kötträtterna så var de underbara. De kickade ordentligt.
Till de här ett gott pinotagevin. Jag valde en i o f s en god äppelkaka till efterrätt, men Sörens ostplatta fick inte vila för min gaffels attacker från andra sidan bordet.

Just ja: fördrinkarna. Sörens Moijito är alltid ett säkert kort. Jag körde på min på okunskap och namn och fick en dyr lyxig handtvål med krossad is: för så smakade min ”Rose n’ Cocos”.

Efter blev det taxi tillbaka in i smeten och minnesmuseet i District Six.
Kontraster.

Distrikt six var en fullt fungerande stadsdel där människor levde blandat kulörmässigt.
1950 beslöts att detta skulle bli en vit stadsdel och en morgon kom bulldozerns inrullande och jämnade allt vid marken. Allt utom en kyrka och en moské – det vågade de inte.
De 60 000 invånarna fick fly till ny stadsdel utanför stan.

Fortfarande finns delar i D6 där inget byggts, trots att återflyttningen tilläts nästan 40 år senare.
Det där var korta drag. Kan inte skriva en egen historiebok här. Blir dessutom förbannad när jag tänker på hur människor kan grisa mot varandra.

Efter museet var Spindelmannen trött och jag behövde pröva att slåss på en afrikansk rea.
Woolworths har mittsäsongsrea.
Inget byte att nämna.

Paj och vita bönor på rummet till middag. Klockan nio infann sig John Blund – inte värt att skriva tidig läggning: eftersom man inte kan gå på stan efter mörkret inbrott så lägger sig alla tidigt. Restaurangerna stänger oftast redan kl 21. Även på en lördagskväll.