Expressfart

Vi gick ner i receptionen nästa morgon och beklagade oss över nattkylan.
Hmmm och jahaa.
”Men titta på detta rum istället då”; sa han och räckte över nyckeln till rum 416.
”Yes!”, varsin Queen size.
Två kuddar var.
Två handdukar var.
Ett litet kylslåp och en teve.
Dessutom: låg i en avskiljd del av korridoren och mittemot badrummet.
Underlättade nattkiss i nattlinne och handduksrockader.

Det är rent på hotellet.
Såg inte en enda kackerlacka.
Inte ens en silverfisk i badrummet.
Kommer att ta det rummet nästa gång också.

Sen gick vi och letade upp det som skulle bli vårt fasta frukostställe.
Beagles och kaffe på gatan för några dollar i all ära.
Men man står sig bättre på en omelett, stekt potatis med kaffe i mängd och ketchup.
Eller fruktsallad, tea, branflakes och mjölk om man är ung och inte behöver banta.
Vår frukostnota var standard ca 12 us dollar med tip.
För två.

Tanten i tunnelbanan var helt säker på att jag var idiot.
Hur skulle jag kunna räkna att, som hon uttryckte det, är man inte från stan, så ska man dissa att det står att man ska trycka sin pinkod.
Trycka ”enter” direkt bara.
Så självklart.

Men det blev till slut var sitt 7-dagars kort för 24 dollar styck.
Ska man vara i NY så åker man upp det snabbt.
En enkel resa kostar 2 dollar och räcker i 2 timmar.
Och man skuttar inte över spärrarna där ostraffat.
Fetglömma, som resesällskapet uttrycker det.

Vi mötte upp Rossi på hennes jobb på New York Times.
Kramkalas.
Det är ju drygt sex år sedan sist.
Men eftersom detta inte är USA så sitter man inte och häckar på någons jobb många minuter.
De är där för att jobba.

Så blev det ut på stan.
Gick ju lite åt fel håll.
Har ingen koll på stan ännu.
Hittade i alla fall – efter att kollat adressen på ett internetcafé – till Apple Store på Femte Avenyn.
Vårt vattenhål i storstaden: ingen gnäller när man surfar och de har rena snygga gratis toaletter utan kö.
Och riktiga datorer.

Sen vimsade vi lite hit och dit för att möta upp Rossi efter hennes jobb.
Åkte med henne hem i Queens för att träffa ungarna och umgås.
Yngsta hade vi ju bara sett på kort.
Och älsta hade vuxit en del sedan hon var tio månader.

Vi har ju bott hos dem en vecka då, så att hitta ner till tunnelbanan var ju ingen match.
Och tunnelbanor kommer ofta.
Sen finns det två viktiga saker till att komma ihåg:
Dels att det måste stå linjenumret vid stationen på kartan.
Och att det finns lokaltåg och expresståg.
Man lär sig den hårda vägen.

Vi halvslöade på tunnelbanan.
Plötsligt insåg jag att vi åkte förbi stationerna.
Kastade oss av så fort tåget stannade.
125 gatan.
Shit.

Nog för att tonåringar kan vara provocerande.
Men han måste haft fler problem än min dotter.
Han blev heltriggad.
Vrålade över perrongen.

Här står vi nästan ensamma på en t-baneperrong i New York.
Vi och ett jättstort psykfall som just bestämt sig för att min dotter är vit och evil.
Ser räddningen komma emot oss i gestalt av en äldre man.
Han höjer handen och ropar:
”In Good We Trust!”
Domedagen är nära…
Den kändes jävligt nära just då.
På en tunnebaneperrong i Harlem.

Just då kom en tunnelbana och öppnade sina välkomnande dörrar.
Skakade skakade vi ner mot Midtown igen.
Detta var naturligtvis ett expresståg det med.
Men det struntade vi i.
Två psykfall i natten är två för mycket.

Vid Columbus Circle bytte vi till vårt välbekanta röda tåg upp till 110 Street.
Det tog många timmar hem den kvällen.
Man lär sig.
Somnade ovaggade.