Buss-igt!

Uppe och skuttade tidigt.
Vaknade 06.00 av att grannrummen sjöng och skrålade i korridoren.
Så jag låg kvar i sängen och skrålade till min iPod.
Tack Jonas för sommarens gladlåtar med Mika.

Jag har smörat till mig med nattportiern att jag kan ladda min iPod på receptionens Mac. Trallallaaaaa… För någon laddare hade de inte att sälja till mig på Arlanda.

Knatade genom stan bort till busstationen.
Köpte ett 7-dagarsbusskort för 6 Lira = 6 x 22 kr.
Tog bussen till Cirkewwa, där båten går till Gozo.

Vi fick köa lääääääänge i gazzande sol innan vi kom ombord.
Skön överfart. Stod i skuggan på soldäck i fören och spanade.
Jag gillar verkligen båtar och hav.

Väl i land så följde jag bara strömmen av folk och hoppade på en buss till Victoria, eller Rabat som de själva vill kalla staden.
Den hette nämligen så, men när engelsmännens kära drottning Victoria 1897 firade diamantjubileum så döptes staden om till hennes ära.
Vilket stadsborna aldrig accepterat.

Det var 35 grader varmt.
Gick upp till Citadellet.
Besökte katedralen.
Och katedralmuseet – vilket jag inte hade gjort om det inte hade ingått i samma biljett *ler*
Vankade runt på murarna: imponerande utsikt över hela den lilla ön.

Sen blev det en liten 20 kronorslunch på Perrier och Pizza på den guanotäckta muren bredvid busstationen.

Höll på att missa bussen till Ggantijas tempel som ligger i Xaghra för att jag inte alltid fattar det där med vänstertrafik och att bussdörren sitter på andra sidan.
Chauffören såg så trött ut när jag vimsade som en kanin i billyktors sken.

Satt den lilla rutten framme med chauffören. Lika bra så jag kommer av där jag ska.
Plötsligt så kastar han av mig och två andra turister.
Resorna är kortare an vad man kan tro.

Kollade templet – fattade ingenting. Såg bara en stenhög.
Världens äldsta tempel från 3600 f kr. Äldre än Stonehenge.
Men jag gick där och spanade.
Inte såg jag något tempel.
Hur fasiken kan man missa, tänker ni.
Jag kan.

Gick runt i en helt öde by.
Besökte de två stalagmitgrottor som finns INNE under några privatbostäder.
Till Ninus Cave (1888) var det en liten tös som släppte in. Huset tillhörde hennens farmors syster och hade gått i arv.

Ner till Xerris Grotto (1923) fick jag sällskap av upptäckarens sonson i medelåldern, som ägnade mig en lång stund och berättade om grottan.
Bägge grottorna hade upptäckts av ren slump av resp markägare.
Den sistnämnde hade borrat brunn och gått rätt ner i grottan.

Där satt jag sen på stans enda öppna krog och slog ihjäl tiden. Hade hamnat i siestauppehållet i busstrafiken.
Leksaksmuseum och mäktiga Church of Our Lady stod jag över.
Dessutom sa hade självplågaren inom mig handlat tre flaskor med rött Gozovin nere i Victoria, som jag släpade i ryggsäcken hela dagen.
Jag är ju inte helt förvånad att nästa dag upptäcka att jag hade ett blåmarke på varje axelled – det blöder där inne.

Med samma chauffor – som log glatt igenkännande – kom jag ner till Victoria igen, och insåg att det var for sent på dagen för vidare utflykter på Gozo.
Det ska ju finnas en buss hem igen också.

Tur det. Nar jag kom hem vid halv sju behövdes ett långt dopp i poolen for att återställa kroppstemperaturen.

Middag by My Own på ett ställe med hyfsad underhållning. Gott vin, trist meny.
Somnade utan att blinka strax efter 22.

Men jag är gigantiskt arg på mig själv över att jag missade templen.