Angkor ett minne som aldrig försvinner…

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om Angkor Wat. Risken är bara att det blir en hel turisthandbok här. Och det är väl inte riktigt meningen.
1860 upptäckte den franske botanikern Mouhot ett flertal ruiner från tempel i djungeln. En tempelstad som helt kan mäta sig med Machu Picchu i Peru.
Khmererna hade under drygt tre hundra år glömt bort sin allra heligaste och mäktiga plats: staden Angkor.

Staden började byggas på 900-talet och hade sin storhetstid under Suryavarman, 1113-1150 e.kr. Hela det stora rike som bestod av stora delar av nuv. Sydostasien styrdes härifrån av kungarna: som var både politiska, och tillika religiösa, överhuvuden.
Anledningen till att man började bygga just är mitt i den Kambodjanska djungeln tror man var att floden och sjön Sap är fantastiskt fiskrik. Dessutom har floden ett mycket märkligt beteende: med några års mellanrum så vänder floden sin strida ström och börjar rinna baklänges, innan den så vänder tillbaka igen…

På femtonhundratalet övergavs Angkor och huvudstaden flyttade till Phnom Penh.
Idag jobbar arkeologteam från hela världen att få ihop templen till något som liknar dess ursprung. Med hjälp av sattelitbilder har man hittat tempel efter tempel på det 260 km2 stora området. Och Angkor är placerat på UNESCOS världsarvslista.
Nu vet ni lite om vad jag talar om alla fall.

Jag ville verkligen dit. Min barndoms arkeologdrömmar bubblar upp ibland.
Hélène, däremot, hade grymtat i det längsta.
Vi beställde en heldags Tuk-Tuk via vårt hotell för 10 dollar (egentligen inte dyrt om man betänker att man disponerar en stackars kille och hans moppebil i si så där 12 timmar för 77 svenska kronor).

Vi gjorde gott intryck på föraren från start: kastade oss ombord från var sitt håll och gav varandra en dansk skalle. Vi skrattade så tårarna rann alla tre. Så var isen bruten.

Så gav vi oss upp till Angkor. Skumpade i vår Tuk-Tuk de sju kilometrarna genom djungeln. När det gick upp för Hélène att jag tänkte betala 20 us dollar styck för våra endagarspass, då skällde hon som en bandhund… men samtidigt så började det bli lite spännande.

Vi valde att bege oss upp till Angkor Thom som första anhalt. Eftersom vi bara hade en dag på oss i det jättelika området så gällde det att försöka plocka ut godbitarna.
Mitt i Angkor Thom, som var den största av Khmerstäderna med sina 9 km2, ligger Bayon.

Bayon känner vi framför allt för alla sina ansiktsbilder. Den sjuhövdade guden naga syns överallt, och asuras, demoner, dyker upp över dörrhål och andra ställen. Kändast av dem alla är ansiktstornen som med sina ansikten blickar åt de fyra väderstrecken.
Här började Hélène tina upp och galopperade ur sikte bland templen.
Jaha, så tappade man bort henne första gången…

Sen villade vi bort oss gemensamt och hamnade i en massa andra tempel som vi inte trodde vi skulle hinna se. Baphon, byggt 1060, och elefantterrassen fick vi på köpet… det var ju riktigt pinsamt att vi tappade bort vår chaufför, så han blev jätterädd och bevakade oss hysteriskt resten av tiden…
Nästa längre stopp var ”djungeltemplet” Ta Prohm. Känt från filmen ”Thomb Raider”, en film som nog ingen varken under eller över 15 år sett.
Här har djungeln tagit tillbaka sin makt. Som om de vore djur. Mycket mäktigt att se hur de stora träden sväljer templen.

Det var här vi insåg att någon hade tömt Japan. Alla var här. Japaner överallt! Och de hade hitta en ny liten älskling: Hélène! Hon fick posera på en massa kort. Med japaner. Och utan japaner. Hela dagen fortsatte detta: hon blev omkramad på korten, eller bara modellade, eller fick sitta med ett förvirrat barn i famnen…

Efter lunchstoppet var det dags för den stora pärlan: templet Angkor Wat. Byggt på 1100-talet och världens största religiösa monument!
Angkor Wat är byggt som ett hinduiskt mikrokosmos, den klassiska siluetten med tornen ska vara en avbild av de fem bergstopparna på Mount Meru, det mystiska världsberget som reser sig mitt på jorden.

Hélène hade börjat krokna och slog sig med på en mur och tittade på folk. Jag fick gå själv och göra vad jag ville…

Nu gjorde jag kanske lite mer än vad jag ville. Svårt att återberätta mitt kompletta vansinne ibland.

Ensam traskade jag in i Angkor Wat.
Det är då det bara händer. Jag får syn på trapporna upp till toppen, till den högsta delen av universum.
Jag glömmer plötsligt bort att jag är en rund dam som passerat fyrtio.
Tar mej med stora bestämda steg fram till trappan och börjar klättra. Känner mej vig och duktig. Den första metern.
Men jag fortsätter. Upp ska jag.
Klättar och klättrar.
De sista metrarna är i stort sett lodräta!
Borrar in naglarna djupt i templet och känner tårarna bränna.
Att vända var uteslutet!

När jag hasar på mage över krönet frågar fötterna framför min näsa något. Jag ligger på alla fyra framför en amerikan som tittar medlidsamt på mej och säjer ”- Du är höjdrädd va?!”
Inte mycket att förneka just då.

Sen minns jag faktiskt inte så mycket från templet.
Gick mest omkring och skakade.
Letade förtvivlat efter en väg ner.
Trodde enfaldigt att det skulle finnas något bättre.
Det gjorde det inte.

Då smider jag en plan.
Jag börjar förfölja japaner.
Tar sikte på riktigt gamla och skröpliga japaner.
Beblandar mej – obemärkt – med de japanska guidegrupperna.
Försöker smälta in och se intresserad ut när guiderna pratar.
Jag har nämligen en plan: kan en japansk tant som närmar sig hundra överleva upp och ner på Angkor Wat, då kan jag!

Till slut drar sig min utvalda tant och hennes uråldriga vänner mot en nedgång.
Jag sluter upp diskret i kön.
Ser att det verkar någon form av handledare där.
Det gick jättebra, att stå i kön alltså.
När det är min tur är det tvärstopp!
Kan inte förmå mej!
Har panikångest!

Nu är min förtvivlan total. Någonstans där nere väntar Hélène och jag är försvunnen sedan timmar tillbaka.
Nu brister det totalt.
Jag hittar en polis!
Hjälp!
Jag ser i hans ögon att han förstår.
Inbillar mej det i alla fall.

Polisen ropar till sig en man i min ålder och säjer åt honom att hjälpa mej ner.

Det fanns en något bättre väg.
Bakom några treställningar fanns det en trappa som hade större steg, men lutade inte lika mycket. Treställningarna var för rasrisken. Det var därför den vägen var avstängd också.
Tillsammans klättrar vi ner.
Han klättrade strax nedanför mej.
Hela tiden lyssnade han snällt till mitt hysteriska pladder.
Jag tillbad marken han gick på.
Hyllade honom.
Älskade honom.
Friade.
Han räddade mitt liv!

Kostade mej en us dollar att bli livräddad. Det var det värt. Såg det som en investering.

Lugnade mej genom att traska i alla gallerierna och titta på dessa fantastiska stenreliefer. Lite samma stil som Bayeuxtapeten, om ni sett den: som jättestora serieteckningar. Ganska samtidiga, lustigt nog. En gång blänkte sandstenen och de var färglagda i svart och rött.
Slöt upp nära guiderna och tjyvlyssnade.

Hélène satt fortfarande med fötterna högt och tittade på folk när jag hittade henne.
Suckade bara när hon fick veta vad jag gjort.

Vår söta Tuk-Tukförare ler lyckligt när vi t o m passar tiden denna gång

Dagens sista stopp är för att titta på solnedgången från Phnom Bakheng uppe på sitt berg.
Ett litet tempel från den första huvudstaden i Angkor, byggt på sent 800-tal. Finns omnämnt redan år 907.
Här lutar trapporna också. Men efter dagens skräckupplevelser så var detta ingenting. Jag klättrade som en gigantisk bergsget upp och ner runt templet.
Solnedgången var fantastisk. Solen sjönk i den västra bassängen – så stor att den upplevs som ett hav.
Bassängerna har föresten en alldeles egen historia. Som ingen känner till. Gigantiska. Men ingen vet hur och varför dessa bassänger är byggda.

I mörkret skakar vi hem i vår Tuk-tuk.
Spelar lite biljard innan sömnen tar oss.
Angkor, jag kommer tillbaka.
Kambodja, jag kommer tillbaka.
Ska försöka. Lovar.

[img=mia_mathiasson2006_2_4_23_23_18.JPG,184282][img=mia_mathiasson2006_2_4_23_0_39.JPG,184272][img=mia_mathiasson2006_2_5_0_14_57.JPG,184339]