Hjälper till på sjukhusen just nu…

Först och främst vill jag tacka alla för er otroliga uppmuntran, det värmer verkligen och jag är säker på att ni skulle hjälpa till om ni var här nere också. Jag har fortfarande inte sett några experter, ett par från röddningsverket samt några präster från svenska kyrkan. Vi har lyckats få ihop en brokig skara på ca 15 pers. men det gick så trögt imorse att jag sa till de andra att jag skulle åka till sjukhusen för att hitta svenskar. Jag var otroligt osäker och nervös, vad ska jag säga och hur ska jag säga det? Trots allt är det personer som gått igenom helvetet och överlevt och antagligen har dom förlorat någon anhörig. Det första paret jag träffade var överlyckliga att jag kom, jag var den första svenska personen som tagit kontakt med dom sen olyckan. Är inte det otroligt? 5 dagar och ingen som har kommit och frågat hur dom mår, om dom vill åka till flygplatsen. Förstå att dessa människor är fast i sina sjukrum och helt avskärmade från omvärlden och de sina. Allt måste dom ta reda på via telefonen på sidan av sängen. Det ända dom vet är det dom sett på tv, på CNN. Inget som säger hur deras anhöriga mår, inget som säger hur dom kan ta sig hem, bara bilder på katastrofen om och om igen. Det tog så lång tid, dom allra flesta ville inte släppa taget om mig, dom berättade hur just deras olycka såg ut, hur dom fångades av vågen. Förr eller senare måste jag vidare på min oändlösa marsch genom sjukhusen. Ett till sjukrum, en annan tragedi. Men det värmer när jag ser hur mycket dom uppskattar det. Därför orkar jag gå vidare och folk är så starka, helt otroligt! Chocken har väl inte hunnit sjunka in men dom har fortfarande energi att le när jag kommer ”hallå, hur mår du” får de flesta lyfta på mungiporna (även om morfinet hjälper till i vissa fall, hehe) Idag har jag hunnit besöka ca 25 rum (skriver det pga att det varierar på antalet personer i rummet) och imorgon har jag yttligare 180 personer på samma sjukhus…. och då skulle jag bara vara klar med 2 av phukets flertal sjukhus.

En del har skrivit och undrat om dom kan hjälpa till och det kan ni säkerligen, utifrån vad jag ser här. Men ju längre tiden går desto mindre finns det att göra för oss volontärer. Det har börjat komma hjälp till Phuket men hittills har jag bara hört att dom håller till vid konsulatet som ligger vid flygplatsen. Det är på sjukhusen dom behövs, att prata med människor här gör underverk. Att bara hjälpa till med självklarheter som fri transport till flygplatsen, erbjuda kläder osv, hjälper så otroligt mycket. När jag begav mig hit sa svenska ambassaden i Bangkok att dom välkomnar mig med öppna armar i Phuket medan jag samtidigt kunde läsa på UD:s hemsida att dom starkt avråder personer från att åka hit. Jag vet att jag har gjort skillnad, det ser jag varje dag i svenska personers ansikten och jag sträcker lite extra på ryggen.

Jag blir sorgsen över att se alla överlevande som ideligen försöker finna sina nära och kära, en australiensisk kvinna som bor på samma ställe letar efter sin försvunna syster. Enperson tror sig ha sett systern på tv och ska befinna sig i Bangkok, kanske min granne åker dit, hon är för trött för att tänka. Dagarna spenderar hon genom att åka till olika bårhus för att leta efter henne, hon berättade att kropparna nu är i så dåligt skicka att dom har börjat flyta ut, sippra ut genom springorna på kistorna… Två andra kvinnor här i huset har förlorat varsin son på 8 mån resp 2½ år. Alla har sin egen tragedi, hela världen påverkas!

Andra volontärer är rent ut sagt förbannade på UD, eftersom ingen hjälp har kommit och dom flesta håller med om att dom svenska turisterna är dom som råkat mest illa ut här nere. I alla fall i antal. Just nu finns det ca 15 frivilliga personer som hjälper till vid svenska tältet och ytterligare en engelsktalande representant från ambassaden i Bangkok, en svensk som har kontakt med konsulatet/ambassadören. En brokig skara som har en enorm uppgift att försöka gräva i. Listor på alla personer som måste kontrolleras, listor som måste jämföras för att inte samma person ska förekomma flera gånger.

Thailändarnas insatser går inte ens att nämna med ord. men jag ska försöka, dom är helt underbara. Det lagas mat, det skänks kläder, dom kör alla turister kors och tvärs genom stan. En tant som jag hälsade på hade till och med fått besök av en thai som jobbade på det hotell hon bott i. Han hade tagit med sig mat och satt och höll henne sällskap. Vad kan man säga om det? Dom vill så gärna hjälpa till att dom hittar på saker att göra, fyra killar står och visslar på samma bil att parkera på anvisad plats. Som sagt alla försöker hjälpa till.

Jag tar hand om mig så böst det går genom att ständigt prata med människor i min närhet! att ringa hem och prata med nära och kära får mig också att lätta på locket. Kram, Max