Skyscrapes and Capitals

Efter att ha vaknat upp dyngsur av svett pa en plats langt ifran hem, begav jag mig nu med buss mot costa ricas huvudstad san jose. Den halvfulla, svala bussen var precis vad jag nu behovde efter en natt fylld av live-musik, tjurfaktning och cowboys. Den forunderliga forvandligen av gronska och rikedom efter att ha passerat gransen fran nicaragua gjorde sig aven idag pamind. Vagarna blev plotsligt storre, rakare och pa nagot sett sakrare. Naturen gron och vaxt-tat. Trafikflodet langsmed bergsvaggarna var ocksa nagot mer frekvent. I bussen sitter tva tyskar som jag, efter att ha anlant, delar en taxi med till san joses centrum. Himlen ar gra. Luften ar torr och sval. Iskallt. Jag sager farval till mina tyska medpassagerare och beger mig snabbt mot mitt hostel som ligger alldeles intill stadens huvudgata. En natt i dorm for 17 dollar. What?!. Den ordinarie kostnaden for att ligga i dorm hade tidigare under resan legat mellan 5 – 13 dollar. I Nicaragua hade jag innan avgang sovit i privatrum for 7 dollar. Det kandes darfor har aningen motigt att betala 17 dollar for att sova i ett iskall, svart och dystert dorm.
Efter att iaf ha checkat in mitt bagage beger jag mig pa rundvandring pa hostlet, som faktiskt, var aningen lyxigt. Stor pool, separat sektion med datorer, egen bar och en takterass med utsikt over den stora huvudstaden. Kylan gor sig ater pamind sa jag bestammer mig for att ata lite mat och ta nagra ol. Jag satter mig ned vid ett bord med en tysk och natten gor entre. Fler manniskor ansluter och vi bestammer oss for att avancera mot en av stadens pubbar. Detta efter att ha parketar en av gruppens bilar, vilket var svarare an vantat klockan 00.00, mitt i centrum. Sa efter att ha cruisat runt i den enkelriktade stadskarnan och passerat bade shemales och knarkforsaljare hittar vi tillslut en parkering och farden kan fortsatta mot nattklubb.
Dag 2: Arets kallaste natt.
Jag vaknar upp med kladerna pa. Tjocktroja, sockar och tights. Det ar kallt. Kallt som fan. Och som vanligt svettas man. Eller det ar snarare luftfuktigheten som gor att allt blir blott. Och idag var inte en bra dag att va blot. Termometern visar 17 grader, vid 10-tiden. Regnet hanger i luften och det skall tydligen bli aska. Jag ryser av tanken och lovar mig sjalv att aldrig mer klaga over att det ar for varmt.
Precis nar jag ar pavag att ga ut pa stan, tittar en man upp fran sin halvliggande posistion i soffan bredvid och fragar om jag vill folja med pa biltripp till en narliggande vulkan. Fantastiskt. Sjalvklart svarar jag och min tyska kollega i kor. Att sitta i en varm bil var guldvart i nulaget och kanske helt arligt den storsta anledningen till att det blev en resa. Haha. Sa. 15 min senare satt jag nu med 3 andra killar och lyssnade pa hardrock ”dio” i en stor vit stadsjeep med en doskalle lakerat pa motorhuven. Dimman ar tat och det blaser kraftigt, men vi lyckas anda hitta ut fran stadskarnan och efter lite om och men, gallande diverse vagledningar, hittar vi tillslut fram till den 3500 m hogt belagna vulkanen. Efter att ha passerat over regnmolnens disiga fasad tittar solen fram. Solen stralar skarpt ned over de grona bergstopparna. En vy som tagen ur en fantasi-film. Jag for gashud. Dels beroende pa den idylliska vyn, men ocksa pa att det trots den varma bilen, fortfarande var 15 grader kallare an jag senaste manaden erfarit.
Nar vi val nar vulkanens topp, eller snarare nar det ar cirka 2 km kvar blir vi stoppade vid en grind. Nationalparken var stangd! Eller snarare – den stangde om 30 min, och det skulle, enligt mannen vid bommen, ta over 40 min att ta sig upp sista biten med bil och sen till fots. Det kunde inte vara mojligt! Inte nar vi nu akt bil mer an 2 timmar. Men sa var sanningen. Roade av den patetiska farden tar vi ett gruppfoto framfor en stor planch; med vulkanmotiv, rattar om nedat igen. Pa vagen ner stannar vi till pa ett privat ”vulkan-museum”, tittar pa en hemmagjord video om vulkaner och uppstoppade djur – vilket var en upplevelse i sig, for att inte ha akt hela vagen i onodan.
Kvallen passerar ostort forbi. Det fortsatter att regna i den graa staden San Jose. Jag gar och lagger mig forhallandevis tidigt, for att under morgondagen orka med den langa bilresan till Panama. Planen var namligen att hitch-hika med den samma kille till staden David, i Panama, under morgondagen.

Val framme i staden David, efter en lang och svettig bilfard, och med en 2 timmar lang gransovergang, checkar vi in pa hostelt bambu house. Har sover man i sma trahyddor 4 m over markhojd. Sover och sover; natterna var namligen konstant avbrutna av gatuhunds yl och tupp kackel. Vi hade en hardrocks-growlande tupp-hane till odjur precis utanfor hyddan, och om solen den morgonen slutligen inte stigit hade jag med storsta sanorlikhet brutit nacken av tupp-fan. Solen steg. Trott, men glad, gick jag upp och at frukost, och vandrade de 30 min in mot stadens centrum. Staden var precis som ovriga sma-stader i regionen, uppbyggda i rutnat av gator och avenyer, utgaendes fran stadens mitt park. Bilar korde fort omkring, men luften var anda betydligt friskare an i tidigare stader. I staden traffade jag en lokal kvinna, som jag tog en lunch och forsokte prata lite spanska med. Dagen smet fort forbi, och jag begav mig tillbaks till hostelt for att ta ett bekvamt dopp i poolen och plugga lite spanska. Det hade inte blivit sa mycket studerande men jag kande anda att jag utvecklat min sprakkunskap. Jag kunde forsta betydligt mer an nar jag kom, men det var fortfarande svart att fa fram nagonting att saga.
Till middag blev det limefriterad fisk med baj (en bananliknande vaxt som smakar som potatis). Pa tv’n informerades om hugo chavez dod och hur (politiskt korrekt) sorgligt detta var.
Den andra natten gick pa nagot sett lattare forbi, trots att kackel och skall, fortsatt att vina i luften. Kan ha berott pa att jag nu var beredd pa att ovasendet skulle gora entre. Iaf. Farden fortsatte nu mot huvudstaden Panama City. I bilen var vi nu tre killar, aterigen lyssnandes pa hardrock, accelererandes fram langsmed den raka, breda vagen. Omgivningen vaxlade mellan berg och slatt, torka och gronska, hetta och kyla innan vi slutligen var framme. Precis innan vi anlant passerade vi den sa omtalade panama canalen, via det sodra deltat. En fantastisk vy. Gigantiska fraktfartyg parallellt med sma segelbatar konkurrerade om den lilla kanalen. Ute till havs lag en hel dros med skepp och vantade pa att fa passera, fylla i papper, eller bara beskada det enastaende projekt som fortgick.
Varat hostel lag denna gang i den gamla delen av staden – Den delen som de portugisiska conquesadorerna forst erovrat huntratals ar sedan. Den sodra delen av viken panama var uppbyggt langs med. Gatorna var bekladda med kullersten, och husen liknade arkitekturen jag sett pa mina resor kring medelhavet. Pa andra sidan viken lag skyskrapa efter skyskrapa. Former och farger jag aldrig tidigare sett. Jag kunde nu forsta hur panama city kunde betraktas som centralamerikas motsvarighet till Miami.

Tiden i Panama City, de cirka 6 dagar jag var dar, var helt fantastiska. Manniskorna jag bodde med, staden, miljoerna, mojligheterna… Jag stormtrivdes verkligen. Dagligen hittade jag och mina nya vanner pa olika galenskaper och upptag och varje dag var ovardelig. Men allt roligt har ett slut, och resan i Centralamerika var efter ca 1,5 mandad nu slut. Jag tog en taxi till flyget under morgonen, med forhoppningar om att snostormen i frankfurt hade blast forbi sa att jag slapp vanta pa forsenade flyg. Tack Central Amerika. Jag kommer garanterat besoka dig igen, tankte jag nar jag tog klivet in pa den lilla flygplatsen efter att ha betalat min trotte taxichauffor.

Nu vantar kalla Sverige, vanner, familj, pask, skidakning, langfardsskridskor, skratt och gladje i tre veckor innan jag beger mig ut pa nya aventyr. Aventyr pa andra sidan planeten. Sydostasien….