Upplevelserna och känslorna är många

Nu har det gått några veckor sedan jag lämnade Olongapo och hjälporganisationen. Har varit dålig på att skriva dagbok, men det beror helt enkelt på att jag har haft en bra tid, tyfoner och statskuppsförsök har passerat mig nästan obemärkt förbi. Den sista veckan i Olongapo kändes jobbig, för det var svårt att lämna barnen och vännerna bland personalen. Försökte hinna med så mycket som möjligt på slutet, var bland annat med på flickornas primalterapi som låter dem gråta, skrika och slå ut sin ilska och sorg i ett mörkt och mjukt rum, inklätt i kuddar. Följde också med ännu en gång till Manila för att frita fler pojkar, göra hembesök och gå på rättegång. Tredje gången gillt; Fängelset tillät slutligen att jag följde med in. Fick se och prata med pojkarna i deras celler, men jag var försiktig med vad jag frågade dem om då en vakt övervakade det hela. En pojke som jag var med och intervjuade i organisationen berättade om misshandel efter att ha sagt för mycket om förhållandena i fängelset. Detta fängelse byggdes för utbildning och behandling av pojkarna, men de tillåts knappt det ena eller det andra, utan stannar mest i sina celler som delas med 26 andra och sju metallbritsar att sova på. Fem pojkar förhandlades ut till organisationen denna dag.

Så kom dagen då det var dags att påbörja andra delen av min resa. Det var som sagt sorgligt att säga hejdå, men det underlättades åtminstone av att jag skulle återse Fruzsi och Elaine till jul. Jag åkte till Manila där jag trivdes bra redan från början, har därför stannat två veckor sammanlagt. Har varit lätt att skriva på uppsatsen här och samtidigt ha kul på kvällarna. Var verkligen en kontrast mot vad jag hittills hade sett av Manila, dvs fattigdom, slum och utsatthet. Jag och några andra gäster i vårt guesthouse bjöds in på en galen julfest i distriktet Makati, tydligen för Manilas societet. Det var fest i en hel byggnad; Man gick från den ena lyxiga lägenheten till den andra, minglade runt och hade ytliga samtal. Mat, alkohol och droger åt de som önskade. Stor skillnad mot vad jag hittills hade sett av samhället här. De andra utekvällarna har mestadels varit för oss vanliga dödliga, med liveband och mer avslappnad stämning.

Jag och en tjej från Holland, Anja, stack iväg några dagar för ett par veckor sedan. Först flög vi till Cebu city, tråkigt nog med mycket sexturism, sedan tog vi båten till Bohol. Där kollade vi in Chocolate Hills, de små aporna (eller primaterna) och hyrde en egen motorcykel och körde runt bland de små byarna på ön Panglao. Jag gjorde oss nästan skyldig till en lastbilskrasch, men annars var det en lugn och skön dag då vi pratade så gott det gick med många nyfikna människor.

Anja åkte vidare till en annan ö och jag flög tillbaks till Manila, träffade vänner här en dag och mötte sedan upp Fruzsi på busstationen. Det var så roligt att träffas igen, har verkligen funnit en bra vän i henne. Det kändes som att vi inte hade setts på hemskt länge, åtminstone för mig, för det hade varit så intensivt sedan jag lämnade Olongapo. Detta var precis innan jul, vilket vi blev varse då vi var tvungna att stå 9 timmar i kö bara för att köpa biljett. Människor överallt, det tog ett bra tag innan jag hittade Fruzsi i den röran. Därefter totalt 12 timmar för att komma till Pagudpud, som är allra längst upp i norr, där vi träffade Elaine. Pagudpud har underbara stränder, men det var tyvärr bara sol den första dagen och sedan regn. Det finns inte direkt något att göra där heller, men i bra vänners sällskap har man ju roligt ändå. Julafton firades tillsammans med ett australiensiskt äldre par som körde runt oss från den ena övergivna hotellbaren till den andra. Det var strömavbrott i stort sett hela kvällen.

Vi hade tankar på att fira nyår tillsammans, men det visade sig att alla tre ville till olika ställen så där skiljdes våra vägar åt. Jag åkte söderut upp i bergen, närmare bestämt Sagada, som ligger i det område som är mest känt för sina risterrasser. Det är bara ett litet ställe och det visade sig svårt att hitta ett rum inför nyår, i synnerhet ett enkelrum. Några här från Filippinerna, Ivo, Gao och Ruby och en tjej från Kazachstan, Dina, frågade om jag ville dela rum med dem så det ordnade sig ändå. Vi hade några riktigt roliga dagar tillsammans och Gao frågade om jag ville följa med hem till hennes familj för att fira nyår. De bodde i en liten by, inte så långt ifrån Sagada. Det var det mest annorlunda, och roligaste, nyår som jag har haft, med mycket mat, traditionell igorotdans och skratt. Ruby är en duktig fotograf och tog många bilder, därför en del bilder på mig i de senaste uppladdade.

Nu är jag tillbaks i Manila för några dagar. Har fullt upp med att inhandla några försenade julklappar till de nära och kära. Jag hade helst av allt velat stanna här, i underbar natur och med öppna, enkla, fantastiska människor, men det finns en verklighet därhemma att återvända till. Det har hänt så otroligt mycket de här två månaderna och det tycks som att jag inte får nog. Känner mig gynnad som har fått ta del av några människors livsöden och försöker just nu tänka ut hur jag på bästa sätt skulle kunna hjälpa dem att få ett något lättare liv.