Same Same But Different

Da sitter jag har i Bangkok, sista dagen pa min resa. Har haft galet kul med en tysk tjej som jag traffade pa bussen hit. Men om vi backar ungefar en manad tillbaks…

Efter Tibet hade jag tva skona dagar i Kunming, tycker ju som bekant mycket om den staden, sedan flog jag over till Laos. Hann bli lite svettig pa flygplatsen eftersom tre stora (tro det eller ej) kinesiska man inte ville slappa mig ombord da dumma, dumma jag hade rakat stanna nagra dagar for lange, men ”we let you go this time” och jag hann precis med flyget. Landade i huvudstaden Vientiane dar varmen fullkomligt slog emot mig. Nasta chock blev hur otroligt enkelt allt var i jamforelse med Kina och att det till och med var mojligt att ha en vettig konversation med taxichaufforen. Efter ett par timmar i landet sprang jag in i hollandaren Frank som vanligt, fast blev inte lika forvanad denna gangen eftersom vi anda skulle traffas den kvallen. Vi stannade ett par dagar i Vientiane, inte mycket att se och gora dar, och begav oss norrut till Vang Vieng. Stannade dar langre tid an planerat, det blev fem otroligt slappa dagar. Vang Vieng ar ju tubing-paradiset, dar man aker nerfor Mekongfloden i varsin uppblas ring tills man bestammer sig for att bli uppdragen med en bambupinne till nagon av barerna for att ta sig en svalkande ol. Darfor tar tubingen av naturliga skal storsta delen av dagen. Jag och Frank umgicks mesta tiden med Jochen, var tyska bungalowgranne. Jochen och jag fortsatte tillsammans till Luang Prabang dar vi stannade tva, tre dagar och badade i vattenfall, kollade in den mysiga marknaden och museum. Sedan skiljdes vara vagar at da han akte till Vietnam och jag soderut till Fourthousand Islands, on Don Det. Sedan dess har jag rest sjalv. Det blev en lang resa dit, fick ta lokalbussen da expressbussen hade gatt sonder, men efter ett tag gick aven denna buss sonder sa jag var inte tillbaks i Vientiane forran 17 timmar senare. 2 pa natten var det helt morkt och ode, alla guesthouses stangda, men efter nastan en timme pa tuk tuk hittade jag ett stalle. Upp nasta morgon och boka resan vidare soderut och efter ytterligare 16 timmar var jag framme pa on. Don Det var ett vackert stalle, trots mycket turister (fast det ar ju ocksa kul emellanat) och stora ormar i vattnet, men man behovde inte cykla langt for att se hur manniskorna verkligen lever. Dagarna dar var ocksa lugna och skona, hade en bungalow precis vid vattnet dar jag slappade en hel del i min hangmatta. Efter nio fanns ingen elektricitet sa det blev inga sena natter for mig dar.

Nar jag kande mig for utvilad akte jag vidare till Kambodja, dar har jag har aktiverat mig desto mer. Ville aka till nagot smatt annorlunda stalle eftersom det blev turiststraket i Laos. Mitt forsta mote med Kambodja blev sa Ratanakiri dar jag hade tre intensiva och roliga dagar. Jag och min guide Lim akte runt i djungeln pa hans moppe under tva av dessa, pa valdans bumpiga, guldammiga vagar dar man ibland fick varja sig ordentligt for att inte falla av nar grenarna slog en i huvudet, till vattenfall, en kratersjo och minoritetsbyar, vi stannade till hos hans vanner for att smaka pa det nybryggda risvinet direkt ur tunnan och akte bat pa floden till en otroligt fridfull djungelkyrkogard. Resan fran Ratanakiri var ocksa den ett aventyr i sig, vi var atta manniskor som skulle till Kratie i en liten bil: Fyra i baksatet och fyra i framsatet, jag i knaet pa foraren och han i knaet pa mig under fem timmars hoppig stracka. Reste forresten med Chris under ett par dagar efter det, en trevlig amerikan, och vi hade riktigt kul i Kratie. Vi akte for att kolla pa delfinerna (vi vantade pa nasta turist for att dela en bat, det blev en Malmokille) och vara moppekillar kronte oss till Kung och Drottning med varsin bladkrona (jag hade sjalvklart blommor i min) och sedan akte vi med dessa pa huvudet under langsam eskort genom staden. Moppekillarna insisterade pa en kvall med torkad fisk och lite hembrant, trevligt sa klart. Lade mig i vettig tid men kande mig kass under natten. Jag akte anda vidare till Phnom Penh tidigt dagen darpa och kande mig bara samre och samre under bussresan…framme i huvudstaden svimmade jag utanfor bussen och befann mig sedan i en tuk tuk med femtontalet kambodjaner runtomkring mig, en av dessa drog av nagra av mina harstran och drog mig i oronen samt masserade tinningarna, en annan smorjde in mig med tigerbalsam och en tredje flaktade mig med en tidning. Ett gulligt hollandskt par kom forbi och bestamde sig for att aka med mig till ett guesthouse, nagot jag kunde uttrycka min tacksamhet for senare. Forsokte ata lite nar jag kom fram, utan resultat, ville bara sova. Det gick inte heller, kande mig bara allt markligare och tankte att jag maste ta mig samman, komma till ett sjukhus. Kom i tuk tuk till ett otroligt bra privatsjukhus dar en skoterska kom till undsattning efter inte mer an en halv minut. Hade visst fyrtio graders feber och fick vatskeersattning i armen under nagra timmar, sedan kandes det battre. Efter lite tester kom de fram till att det var en tarminfektion. Efter det hade jag inga roliga dagar, just da hade det varit skont med resesallskap. Efter ett tag kunde jag borja aktivera mig sa smatt. Besokte saklart Killing Fields och S21, intressanta och skakande upplevelser som ar for hemska for att forsta. Kunde dock inte lata bli att skratta lite av tragikomiken nar en hel dros tiggarbarn sjong ”one two three smiiile” och ville ha pengar for ett fotografi – kambodjanska sma pojkar, leendes bredvid en skylt dar det star nagot i stil med ”massgrav dar offren hittades utan huvuden”…besokte aven Royal Palace och National Museum, akte darefter till Siem Reap for att kolla in Angkor Wat under tre av totalt fem dagar. Det blev overhuvudtaget inte, vet inte riktigt varfor, att jag umgicks med nagra turister i Siem Reap, utan med lokalbefolkningen. Templen var otroliga, men vad jag framforallt aldrig kommer glomma ar manniskorna. Middagarna, utekvallarna, pratstunderna. En kvall slappade jag och Thy i hangmattorna vid floden och vi kollade mina bilder fran Kambodja. Han var fascinerad av Ratanakiri och sa att ”en dag ska jag ocksa aka dit” och jag kande mig lite som en priviligierad skit som kan ”gora” deras land pa bara nagra veckor. Och jag hoppas kunna anvanda det privilegiet igen och atervanda, snart…